...ty de som här arbetar förvärvar ingenting, och de som här förvärvar, de arbetar icke (Marx om kapitalismen, 1848).

          Läste nyligen en intressant artikel i Kommunalarbetaren. I den visar ekonomen Roland Spånt att krisens intåg inte borde ha förvånat ekonomerna.

          När vinstutbetalningar ökar på bekostnad av den andel av ekonomin som går till löneutbetalningar, minskar den samlade köpkraften i samhället. När detta händer kan inte företagen få sina produkter sålda och tvingas säga upp sin personal, vilket minskar köpkraften ytterligare och försämrar krisen.

          Detta är precis vad som hänt. Sedan 70-talet har kapitalägarna roffat åt sig en allt större del av kakan medan lönearbetare har fått stå tillbaka med sina lönekrav. Ekonomins löneandel har minskat ständigt, och med det har arbetslösheten stigit.

          Ett samhälle som vårat som vilar på vinstintresset som drivkraft lider av en olöslig motsättning: ”Lönerna måste vara så höga att försäljningen av varor och tjänster hålls uppe. Samtidigt måste lönerna vara så låga att vinsterna tillåts bli tillräckligt höga för att motivera kapitalägarna att investera. Är den balansgången möjlig i verkligheten? Om inte, kan det vara orsaken till de regelbundet återkommande kriserna?” undrar Bengt Bergsmark.

          I den här situationen är det värt att påminnas om Per Albin Hanssons (s) kloka ord 1928 i sitt folkhemstal:

Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomiskt utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.