Igår var det 11 september, och som förväntat bloggade flera politiker om terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon för 10 år sen. 2’977 dog i attentatet. Denna siffra bör ställas i jämförelse med de 4’100 amerikaner som förlorade sitt liv i den rättsvidriga invasionen av Irak, för att inte tala om det totala antalet döda (bland civila irakier beräknas mellan 86’453 – 94’325 ha mördats, och då räknar vi alltså inte in irakiska soldater).

Terrorattentatet mot Pentagon och World Trade Center var inte det enda terroristattentatet som ägde rum den 11 september. Även den CIA-planerade statskuppen 1973 mot president Allende i Chile skedde den 11 september som öppet stöddes av Sveriges moderater. Totalt dog 3’500 under Pinochets diktatur och 1500 är fortfarande försvunna. Militärjuntan utsatte mellan 300’000 och 400’000 chilenare för tortyr. Men moderaterna bloggar förstås inte om detta. Den här händelsen är som bortglömd. Idag vill de inte kännas vid att de faktiskt uttalade sitt stöd för Pinochets regim. Nu är det World Trade Center som gäller.

Vissa döda är mer värda än andra döda. Vissa terroristdåd går tydligen att fördömas, medan andra tydligen ska hyllas, och när de inte längre kan hyllas så ska de tydligen glömmas. Nedan finns det en intressant kortdokumentär om statskuppen i Chile i ljuset av terrorattentaten för tio år sen.

Protesterna mot den spanska regeringens hantering av den ekonomiska krisen är omfattande. Arbetslösheten är skyhög, och folkmassorna har samlats överallt i olika städer för att bl a protestera mot pensionssystemet, sjukvårdssystemet, korruptionsskandaler och allt möjligt. Den spanska regeringen representerar inte längre sitt folk. Ännu mer förvånande är omvärldens reaktioner (eller snarare brist på reaktioner) efter att manifestationerna nu olagligförklarats. I Katalunien tar även polisen till våld för att ge sig på fredliga demonstranter:

Jävlar vilket kalabalik det blivit för att Holmlund kallade centerpartiet för högerextremt. I blogg efter blogg skriker borgerliga politiker sig hesa och kräver en offentlig ursäkt. Jag måste nog hålla med Holmlund om att centern övergivit sin folkrörelsekaraktär till förmån för Stureplanshögerns nyliberala människosyn, och i det avseendet är partiet extremt höger: partiledaren Maud Olofsson har gjort sig känd för sina utspel mot lagen om anställningsskydd (som hon tycker inte ska gälla för ungdomar), mot fackets rätt till stridsåtgärder, och för en sänkning av ingångslönerna.

          Däremot att centern skulle vara högerextremt (ihop skrivet) kan diskuteras. Jag tycker att centerpartisten Sven-Olov Edvinsson sätter fingret på själva problemet, när han på sin blogg skriver att ”Orden högerextremt parti är i svenska språket förknippat med nazistsika partier eller militarisktiska partier i latinamerika.”

          Detta är intressant. Inte för att partiet mellan 20- och 40-talet tog tydlig ställning för antisemitismen. Den tiden är ju ändå förbi. Det som jag fäster uppmärksamheten vid är den andra delen av Edvinssons definition av högerextremism som kopplas till militärkupper i Latinamerika.

          Varför är detta intressant? Såväl Center- som Folkpartiet ingår som medlemmar i Liberala Internationalen (LI), som precis valt som vice-ordf Roberto Micheletti, eller Goriletti som han kallas i Latinamerika sedan han sommaren -09 införde en militaristisk regim i Honduras genom en statskupp som fördömts av FN, OAS och EU. Ordf för LI Hans van Baalen har öppet försvarat statskuppen som motiverades av anklagelser mot den avsatte presidenten Zelaya för brott mot konstitutionen, som än idag inte har bevisats.

          Dessa partier har varken lämnat LI eller ens protesterat mot det märkliga valet av vice-ordf. Folkpartiets internationalle sekreterare Fredrik Svensson skyller på Zelaya, och från Centerpartiet är det tyst om saken.

          Så hur var det nu igen med centerpartiet och högerextremism?