I de här tiderna då försämring blivit synonym med förnyelse, måste jag instämma med sången nedan. För även om jag inte skulle referera till mig själv och mina partikamrater som ett sossepack, måste vi instämma i det akuta behovet av att vända tillbaks "från borg’lig politik till det välfärdssamhälle som vi byggde åt envar [...] Innan skit-Försäkringskassan gasar alla sjuka och skickar resten på en kurs i Gulag", som låten lyder ;). Mkt tänkvärt, enjoy:

 

Förra gången jag förespråkade rätten till heltid på bloggen, slogs jag av hur många borgerliga röster som reagerade mot detta. Det som jag trodde var en självklarhet som ingen skulle vara emot, visade sig vara mer provocerande än att svära i kyrkan. Och nu när jag igen skriver om det på min blogg, hamnar inlägget överst på listan över de mest kommenterade bloggarna.

          Den här gången tycker jag dock att den kritik jag får är seriös och förtjänar att bemötas med respekt. I stort sett går den ut på ställa frågan om varför en arbetsgivare ska tvingas erbjuda en heltidstjänst åt en anställd som önskar gå upp i tid när arbetsgivaren inte behöver sin anställde på heltid? Ett företag bedriver inte välgörenhet utan det producerar varor/tjänster i syfte att göra vinst. Gör inte arbetsgivaren ngn vinst på att erbjuda sina anställda heltid så varför ska han det?

          Frågan verkar berättigad, men den utgår ifrån en särskild syn på människan som växt sig starkt i vårt kapitalistiska samhälle och som sällan blir ifrågasatt: att människan enbart är ett verktyg, ett objekt för företag att göra vinst på. På arbetsmarknaden så har inte människan ett egenvärde, utan hon räknas enbart i den mån hon besitter egenskaper som gör henne lönsam. Och betraktas man inte som lönsam, antingen för att man råkar vara funktionshindrad, har fel utbildning eller vad det nu kan vara, så har man inget värde på arbetsmarknaden.

          Det här synsättet utgör en förutsättning för arbetsmarknadens sätt att fungera, om än en outtalad förutsättning som vi sällan är medvetna om. För varför är det problematiskt att tvinga en arbetsgivare att erbjuda en heltid som han ur lönsamhets synpunkt inte behöver, om inte arbetaren enbart räknas som ett kugghjul i arbetsgivarens företagsmaskineri?

          Mot detta sätt att se på människan erbjuder vänstern en mer humanistisk syn på arbete som en social rättighet. Istället för att se på människan som ett medel för företag att göra vinst, så ser vi företag som ett medel för människan att förverkliga sig själv. Dels genom att företag utgör medel för människan att producera de produkter/tjänster som den sedan konsumerar, och dels genom att de utgör ett medel för människan att genom arbete få utlopp för sin kreativitet. Vi vill skapa en annan typ av samhälle där företag är till för människan och inte människan till för företag; ett samhälle där produktionen styrs av människan och inte människan av produktionen.

          Frågan är alltså om det ska vara privata vinstintressen eller det allmänna intresset som ska styra vilken typ av jobb som ska råda på arbetsmarknaden. Om arbete är en social rättighet, ett gemensamt ansvar, så måste vi gemensamt kunna bestämma på demokratisk väg hur produktionen och arbetslivet ska organiseras. Med andra ord så måste ekonomin -som Per Albin Hansson (s) påpekade i sitt folkhemstal- demokratiseras.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

          När Per Albin Hansson (s) uttryckte ovanstående ord 1928 i sitt berömda folkhemstal hade Sverige precis infört allmän rösträtt (1919). För Per Albin var det viktigt att visa att allmän rösträtt bara utgör en begränsad form av demokrati: politisk demokrati. Men sålänge det rådde fattigdom fanns det ingen social demokrati, och så länge det ekonomiska livet styrdes av marknaden (snarare än folkets demokratiskt fattade beslut) fanns det ingen ekonomisk demokrati.

          Arbetarrörelsens kamp för social demokrati har förts i konflikt mot kapitalet genom att ta från kapitalet de arenor där vi förvägrats tillträde. När privatskolor var regeln och kommersiella intressen stängde ut oss från utbildningsmöjligheter bildade vi ABF och folkhögskolor, men framför allt tog vi makten över politiken och stiftade in gratis utbildning för alla i offentlig regi. Genom solidarisk skattefinansiering av skolor, sjukhus, äldreboenden och andra sociala sfärer befriade vi dessa från kommersiella intressen för att kunna garantera allas rätt att på jämlika villkor ta del av dem.

          Även politisk demokrati fick vi i konflikt mot kapitalet, som styrde det politiska livet genom ett rösträttssystem där enbart de förmögna (och företagen) hade rätt att rösta. Genom införandet av allmän rösträtt tog vi politiken ifrån kapitalet och gjorde den till allmän egendom, med jämlika villkor för deltagande.

          Det vi står inför idag är kapitalets revansch, som försöker ta tillbaka förlorad mark. Vinstdrivande friskolor, sjukhus mm är alla uttryck för de kommersiella intressens intrång i vår välfärdssektor. Men inte bara den sociala demokratin är hotad. När alliansregeringens jobbpolitik misslyckats totalt, riskerar politiken att bli beroende av det privata näringslivet. Det är klart att vi ska välkomna initiativ från privatpersoner som Krister Olsson från Balticgruppen som skänkte 20 miljoner till kommunen för att skapa sysselsättning. Men kan vi lita på att Balticgruppen inte förväntar sig någonting tillbaka av kommunens politiska ledning?

          En sak är säker, nämligen att vi kan sluta prata om demokrati när vi hamnar i den sitsen då kommersiella intressen styr vilken politik vi ska föra. Om den här utvecklingen fortsätter kan vi komma att förlora den politiska demokratin innan vi ens hunnit uppnå den ekonomiska. Och då är vi tillbaka på ruta noll, som t.o.m. Per Albin 1928 hade lämnat bakom sig.