Man märker att avtalsrörelsen dragit igång på allvar när de borgerliga partierna börjar tävla sinsemellan om vem som uttrycker starkast stöd för arbetsgivarsidan.
Förra året var det Folkpartiets Britt-Marie Lövgren som
drev på för en lönesänkning av ungdomar anställda i Umeå Kommun. Centerpartiet var dock först att våga sig ut med utspel om krav på lönesänkningar.
Redan 2009 använde t ex Maud Olofsson den höga ungdomsarbetslösheten som alibi för att kräva lönesänkningar för unga.
Det mest extrema exempel ser vi däremot inom moderata studentförbundet, som var beredda att sälja ut sin värdighet för att visa sig som duktiga springpojkar som minsann kunde springa det privata näringslivets ärenden: under avtalsrörelsen 2010 erbjöd de sig att
agera strejkbrytare i händelse av att Handels skulle gå ut i strejk. ”Självrespekt” är uppenbarligen ett främmande begrepp för moderata studenter, som i sitt pressmeddelande
skriver att de inte ens behöver:
OB-tillägg, eftersom vi studerar och därför gillar att jobba på kvällar och helger.
Medan man kan säga att Moderata Studentförbundet tar priset i ”Brist på Självrespekt”, kan man säga att priset i ”Dubbel Moral” gick till Västerbottens moderata landstingsråd Nicklas Sandström: under valrörelsen 2010
förespråkade han sänkta löner för ungdomar, men var inte beredd att som ungt landstingsråd sänka sitt eget arvode.
Men i årets avtalsrörelse då? Vems tur är det att springa det privata näringslivets ärenden? Med tanke på hur mycket väljarstöd som Centern och Folkpartiet förlorat på sina löntagarfientliga utspel är det inte konstigt att de i år varit så tysta i lönefrågan. Istället är det nu Umeås moderate riksdagsledamot Edward Riedl, som
opnionsbildar mot löneökningar. Lite feg måste det vara när han inte vågar tala klarspråk och säga rakt ut att han är emot fackföreningsrörelsens löneökningsanspråk, men det är ingen som missar att det är detta som är budskapet mellan raderna när han på sin blogg skriver att Sverige har de högsta lönekostnaderna i EU.
Riedl hänvisar till en
rapport som släpptes ut nyligen. Den säger dock ingenting om levnadskostnaderna, BNP per capita eller arbetslöshetsnivåerna, vilket är faktorer som är relevanta för att kunna bedöma huruvida lönenivåer ska anses som höga eller låga. Överlag är arbetslösheten i Sverige
lägre än i EU trots högre lönekostnader. Om höga lönekostnader skulle leda till att företag inte skulle vilja anställa, så borde Bulgarien, med de lägsta lönekostnaderna i EU, ha den lägsta arbetslösheten och den högsta tillväxten.. men istället har Bulgarien en högre arbetslöshet än Sverige och den
lägsta nivån på ekonomisk aktivitet i EU. Det är nämligen så att den låga löneökningstakten i EU har
lett till en ökning av arbetslösheten:

Med tanke på att lönernas andel av BNP i Sverige
minskat med 10 %-enheter sedan 1977 (till förmån för vinsternas andel), vore det skrattretande att påstå att lönekostnaderna är för höga. Men om det nu är vad Riedl tycker, så får han säga det till alla undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare, lokalvårdare, servitriser, butiksbiträden, och andra lågavlönade yrkesgrupper som inte riktigt känner igen sig i herr Riedls verklighetsbild.
Jag vill avsluta detta med att ställa Riedl frågan: Hur mkt tjänar du egentligen?