Man märker att avtalsrörelsen dragit igång på allvar när de borgerliga partierna börjar tävla sinsemellan om vem som uttrycker starkast stöd för arbetsgivarsidan.

Intressant utspel från Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Ena dagen förespråkar hon en sänkning av de sociala avgifterna (arbetsgivaravgiften) så att hon och de företagare hon representerar ska kunna göra högre vinster.. för att andra dagen sedan klaga på att företagarna inte alltid omfattas av skyddet från socialförsäkringarna.

Snacka om hyckleri: välfärd ska omfatta alla, men det ska inte finansieras? Uppenbarligen är inte Torbjörn Halvardsson den enda från den organisationen som tror på trolleri.

Företagarna ska tydligen bara ha och ha och ha, men de ska aldrig behöva ge. Någon kanske ska påminna dem vad som hände hunden som gapade alltför mycket.

Inom vård och omsorg är stress så vanlig att det hör till ovanligheterna att få läsa om goda exempel. Därför blir jag nästan tårögd när jag läser Erik Laaksos oerhört opartiska beskrivning av sin arbetsgivare (eller måhända uppdragsgivare?), som visar vilket oerhört socialt ansvar den tagit på sig! Vi får veta att detta boende är största arbetsplatsen i hans kommun. Den stora mängden anställda bidrar med stora summor skattemedel. Även lokala butiker gynnas eftersom det bor 70 brukare som konsumerar i mängder, och för många ungdomar är detta boende deras första kontakt med arbetslivet. Tydligen är detta företag det bästa som hade kunnat hända de anställda, kommunen och och det lokala näringslivet.

          Den fantastiska arbetsgivaren Laakso beskriver är ingen annan än, hör och häpna: Carema Care! Dess framgångsrecept heter vinstsyfte, ”som utgör drivkraft för att företaget ska skapa hög kvalitet och ökad kundnöjdhet”. För facket borde dessutom företaget vara en ”underbar förhandlingspart”, eftersom höga vinster möjliggör högre löner.

          Med glädje välkomnar jag Laaksos nyväckta fackliga intresse. Med tanke på att han tidigare anklagat LO för att vara kapat av trotskistiska infiltratörer, kunde man inte tro att han ville facket väl, men kolla!

          Givetvis ger överskott utrymme för att anställa fler och höja löner. Men hela vitsen med att driva en verksamhet i vinstsyfte är att DELA UT vinsten och då måste pengarna tas någonstans ifrån. Eftersom företag verksamma inom skola, vård och omsorg inte kan ta betalt av elever eller vårdtagare, tas alltså pengarna från verksamheten. Följden blir mindre pengar till bemanning och löneutbetalningar. Som Kommunal visat i sin rapport ”den som söker skall finna”, så skär privatentreprenörer ner på personalkostnader genom att betala lägre snittlöner och/eller tillämpa sämre personalvillkor, med sämre service som resultat. Detta bekräftas också av en komparativ studie som granskar 5 olika kommuner (däribland Umeå). Men istället påstår Laakso att ett vinstförbud inom välfärdsområdet skulle leda till lägre skatteintäkter, sämre löneökningar och minskad sysselsättning. Han menar t.o.m. att det skulle leda till kommunism!!

          På fullaste allvar påstår Laakso att ett vinstförbud inom skattefinansierade verksamheter skulle leda till att hans boende skulle stänga, eftersom ”det finns ingen kommun som kan ta över sådan här verksamhet på egen hand”. Laakso vet mycket väl att det är kommunen som står för kostnaderna! Vad är det som gör kommunen, som uppenbarligen har råd att finansiera verksamheten, till oförmögen att ta över? Överallt där Carema pga vanvårdsskandalerna förlorat sina upphandlingar, så har berörda kommuner övertagit verksamheten. De personalnedskärningar han varnar för saknar förankring i verkligheten.

          Laaksos skrämselpropaganda går förmodligen hem i USA där minsta krav på socialreform anses som kommunism, men på hemmaplan, framstår han snarare som huvudpersonen i fabeln om pojken och vargen, som skrämmer upp folk i onödan med risken att inte bli tagen på allvar den dag han skulle börja tala sanningen.

I tidigare inlägg har jag berört regeringens jobbcoachbluff. Istället för riktig sysselsättningspolitik, så har de arbetslösa reats ut till privata jobbcoacher som fått tjäna en massa pengar på varje arbetslös de tar emot utan några som helst krav på att erbjuda dem en vettig verksamhet som leder till ökade chanser att få jobb.

Av arbetsförmedlingens verksamhetsberättelse för det gångna verksamhetsåret framgår att sannolikheten att få jobb var högre om man inte nyttjade någon jobbcoach. Trots detta fortsätter satsningen som hittils har kostat 1,6 miljarder. Bara förra året spenderades 562 miljoner, som gick till 80 företag. De stora vinnarna är bemanningsföretagen, som gjort stora vinster på skattepengar. De stora förlorarna är de arbetslösa och skattebetalarna.

Det mest absurda med jobbcoachsreformen är att en jobbcoach inte har något krav på seriositet. Det går tydligen bra med flum.

Företagarna borde lära sig av den berömda sagan om hunden och köttstycket, som berättar om hur en girig hund som höll ett köttstycke i munnen tappar det i flodvattnet när den gapar efter ett större köttstycke som visade sig vara spegelbilden av sitt eget i vattnet. Så kan det gå när man gapar efter för mycket, precis som intresseföreningen Företagarna gör i debattartikeln Prioritera Företagarinjen (2012-09-06), signerad av Elisabeth Thand Ringqvist (vd) och Torbjörn Halvardsson (regionchef).

Trots att lönernas procentuella andel av BNP har sedan 1977 minskat med ca 10 procentenheter till förmån för vinsterna som ökat med motsvarande andel, så anser Företagarna att det är dyrt att anställa. De föreslår därför en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Arbetsgivaravgiften utgör - till skillnad från vad många tror - ingen skatt. Det är uppskjuten lön vi avstår idag för att få tillbaka senare som pension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning mm. Dock finns det en del i avgiften som saknar öronmärkt finansieringssyfte, den allmänna löneavgiften, som regeringen chockhöjde till 9,21% på bekostnad av de övriga delarna av arbetsgivaravgiften som därmed sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i lön som förut, men vi får en allt mindre del av pengarna sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning!

Företagarnas förslag är att den allmänna löneavgiften tas bort, vilket skulle sänka arbetsgivaravgiften med en tredje del. Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna att sänka personalkostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till. Är detta bättre?

Att sänka socialförsäkringsavgiften ger inga fler jobb. Som rapporten ”Företagsbidrag istället för jobb” visar så har inte den halvering av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som regeringen införde lett till att företagen anställt fler ungdomar. Istället har pengarna från denna lönesänkning gått till att öka företagens vinster.

I sin rapport ”Lägre arbetsgivaravgifter ger fler jobb och nya företag” skriver Företagarna att den föreslagna avgiftssänkningen ska riktas enbart till privata företag. Att i sin debattartikel skriva att det inte handlar om särregleringar eller gräddfiler blir därmed ingenting annat än hyckleri. Varför ska det vara dyrare att anställa inom offentlig sektor? Vid upphandlingar skulle det vara omöjligt för den offentliga sektorn att hävda sig i konkurrensen, varpå alltmer av kommunala verksamheter skulle läggas ut på privat drift. När vi ställer oss frågan varför Företagarna förespråkar en åtgärd som bevisligen inte kan leda till fler jobb, så är det inte svårt att förstå att för dem handlar det om att skapa utökade möjligheter för det privata näringslivet att göra vinst på våra skattepengar.. pengar som vi betalat för att det ska gå till verksamhet, inte till privata fickor.

Regeringen har avskaffat förmögenhetsskatten, sänkt restaurangmomsen, halverat arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år, skurit ner i skatteverkets kontrollenhet mot skattefusk och slopat småföretagens revisionsskyldighet. Därmed har företagen tjänat ofantligt med pengar. Nu har regeringen dessutom aviserat en sänkning av bolagsskatten. Samtidigt går den offentliga sektorn på knäna till följd av alla dessa skattesänkningar: 36'000 offentliga anställda har förlorat sitt jobb sedan regeringsskiftet 2006!!

Med andra ord så har ingen annan regering i Sverige gett lika många gräddfiler till det privata näringslivet som den här, tyvärr på bekostnad av arbetstagarna, skattebetalarna och välfärden. Ändå är inte Företagarna nöjda, utan de skriker efter mer! Till dem vill jag bara påminna om vad som hände hunden med köttstycket: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

Lik den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha i Miguel de Cervantes roman verkar ordförande i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i Umeå Thomas Nordvall vara väldigt förtjust i att i sin ärofyllda fantasi ge sig på väderkvarnar som han blandar ihop med jättar som i själva verket inte finns. Läser man hans blogginlägg från den 8 april om förslaget om 6-timmars arbetsdag, så ser man en lång harang av argument som istället för att kritisera förslaget i sig, ger sig på felaktiga påståenden om vad förslaget går ut på.

          I god civilekonomisk anda bortser herr Nordvall från empiriska fakta när han redogör för sina matematiska uträkningar, efter vilka han tror att verkligheten kan anpassas, snarare än att använda sig utav ett teoretiskt resonemang som kan grunda sina utgångspunkter i den faktiska verkligheten. Tre saker är anmärkningsvärda med hans resonemang:

          För det första dömer han förslaget om 6-timmars arbetsdag ut som orealistiskt utifrån ett originellt sätt att räkna på hur den kan finansieras. Med rätta påpekar han att, om vi ska sänka arbetstiden från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, så måste produktiviteten öka med 33% (8/6=1,33). Vi måste alltså producera 33% mer per arbetad timme för att totalt kunna producera lika mycket på 6 timmar som vi idag producerar på 8. Fram till dess har han rätt, men när han i nästa stund skriver ”Jag vet inte hur många som tror att ett vårdbiträde eller en sjuksköterska skulle klara detta” har hans resonemang ballat ur.

          Vad säger att en produktivitetsökning på 33% i arbetslivet måste vara jämt fördelad i alla branscher? Låt oss för en stund lämna det teoretiska rappakalja åt sidan och granska verkliga fakta. Idag har vi en reell BNP per capita som är dubbelt så hög som 1971, vilket innebär att vi producerar i snitt dubbelt så mycket per person än 1971 (mätt i inflationskorrigerade kr och ören). Är det ngn som tror att det innebär att sjuksköterskor och vårdbiträden springer dubbelt så snabbt? Eller att lärare undervisar dubbelt så fort?

          Inom industriell varuproduktion är produktivitetsökningar naturliga. Den vetenskapliga utvecklingen leder till allt nyare teknologi med hjälp av vilken vi kan producera allt mer på allt mindre tid. Men den offentliga sektorn producerar inte industriella varor utan tjänster, som utförs av människor. Som vi vet finns det en gräns för hur mycket vi kan (eller ens vill) rationalisera tjänster. Det finns ingen maskin i världen som kan få en lärare att snabbare hålla en föreläsning för sin klass t ex, och om en sådan skulle finnas, är det tveksamt att eleverna skulle uppskatta det.

          På samma sätt som en arbetstidsförkortning från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön förutsätter en produktivitetsökning på 33%, så var en produktivitetsökning på 20% en förutsättning för att gå ner från 6 till 5-dagarsarbetsvecka (6/5=1,20). Men är det ngn som tror att lärare föreläser 20% snabbare idag än när de jobbade 6 dagar i veckan? Ändå så lyckades socialdemokraterna införa en arbetstidsförkortning från 6 till 5-dagarsarbetsvecka. Hur??

          Ja, svaret stavas strukturomvandling. När Nordvall konstaterar att undersköterskor och vårdbiträden inte kan springa 33% snabbare, så drar han slutsatsen att då måste det anställas 33% fler, och det gäller även alla andra yrkeskategorier. Återigen grundar Nordvall sitt resonemang på fantasier snarare än empiriska belägg. Som sagt är produktivitetsökningar inom industrin den naturliga gången. När industrin tack vare nyare teknologi kan producera allt mer på mindre tid, minskar dess behov av arbetskraft, och gör det möjligt för tjänstesektorn att anställa fler. Ända sedan 1965 har andelen sysselsatta inom industrin minskat till förmån för tjänstesektorn (såväl privat som offentligt), som har kraftigt expanderat. När Nordvall påpekar att det behövs sysselsättas fler för att kunna minska arbetstiden har han givetvis rätt, men han har helt fel när han tror att detta skulle gälla samtliga branscher. Anledningen till att socialdemokraterna kunnat minska arbetstiden till 8-timmars arbetsdag och 5-dagars arbetsvecka är att produktivitetsökningar inom industrin och jordbruk frigjort arbetskraft som med tiden kunnat omfördelas till mer arbetsintensiva branscher som själva inte kan öka sin arbetsproduktivitet i lika stor omfattning.

          För det andra blir förslaget om 6-timmars arbetsdag som en jätte Nordvall ger sig på som inte finns. Strukturomvandlingen innebär en omfördelning av arbetskraft mellan olika branscher, men den är inget som sker från ena dagen till den andra. När Nordvall konstaterar att det IDAG inte finns tillräckligt med yrkesutbildad personal att tillgå för att öka bemanningen med 33%, så utgår han från ett eget förslag han fantiserat ihop. Förslaget om 6-timmars arbetsdag är tänkt från vår sida som en långsiktig vision som ska förverkligas i steg, istället för ngt som ska förverkligas idag, från ena dagen till den andra. Precis som när vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsvecka. Att tro att det inte går att på lång sikt omfördela arbetskraft från industri till tjänstesektorn är att bortse från vad som faktiskt skett sedan 1965!

          För det tredje så är de alternativ till arbetstidsförkortning som Nordvall erbjuder väldigt intressanta, då det som Kd gjort i riksdan tillsammans med övriga högern går i motsatt riktning. Om nu Nordvall tycker att det är bättre att förlänga semestern som han säger, gör han nog bäst i att driva den frågan. Verkligheten är dock att den borgerliga regeringen har minskat antalet semesterdagar för sjukskrivna!!

Nej, det är inget aprilskämt:

Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt har med röstsiffrorna 84 mot 76 beslutat att anta 6-timmars arbetsdag som ett långsiktigt mål att arbeta efter.

Förslaget kommer ursprungligen från Umeås socialdemokratiska kvinnoklubb och blev först antaget i januari av Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun. Kritiken från högerkanten lät sig inte väntas.

Moderata kommunalrådet i Umeå Anders Ågren for direkt ut med osanning på sin blogg och påstod att Umeås Socialdemokrater avsåg att tvinga folk att gå ner i lön. Socialdemokraternas förslag till arbetstidsförkortning innebärande 6-timmars arbetsdag förutsätter givetvis bibehållen lön. Om nu Ågren är emot lönesänkningar, så är det i första hand moderaternas samarbetspartier Centern och Folkpartiet han ska rikta sin kritik mot, då dessa partier har aktivt gått ut och förespråkat lägre löner.

Men hur ska denna reform finansieras? Är inte befolkningsutvecklingen sådan att antalet personer som går ut i pension ökar? Vi blir allt färre som befinner oss i arbetslivet och som ska försörja allt fler som går ut i pension. Ja, förvisso, men detta argument bortser ifrån en liten detalj:

Det är inte hur många som finns i arbetskraften jämfört med hur många som ska försörjas som avgör huruvida ett samhälle har råd. Det är snarare hur mycket som de som finns i arbetskraften producerar jämfört med hur mycket som befolkningen i samhället konsumerar, som är det avgörande. Vi är visserligen färre som finns i arbetskraften, men var och en av de som är i arbetskraften producerar allt mer.

Idag, 93 år efter att vi införde 8-timmars arbetsdag har vi en bnp per capita som är 9 ggr så högt. Sverige har inte haft så mkt resurser som det har idag. Idag, 43 år efter att vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsveckan, har vi en BNP per capita som är dubbelt så högt som då. Vi producerar per person alltså dubbelt så mkt som 1971, är det då rimligt att vi jobbar lika mkt som 1971?

Idag har Västerbottens socialdemokrater beslutat sig om att ställa sig bakom kravet om 6-timmars arbetsdag. Ingen av oss som satt på distriktsårskonferensen där detta beslut togs tror att denna reform går att genomföra idag, eller imorgon. Men idag lägger vi alltså första tegelsten för att påbörja bygget av ett nytt samhälle, där arbetslivet är till för människan och inte människan till för arbetslivet.

Förslaget skickas vidare till partiets kongress och där avgörs om partiet nationellt kommer att anta förslaget som sitt eget.

Kollektivavtalsdagen 17 mars

Har precis kommit hem efter en lång dag. Först har jag varit och hållit i en facklig grundutbildning för medlemmar för Kommunal och andra LO-förbund. Det är kul att se att intresset för det fackliga ökar ;). Det var en hel dags utbildning och efter det har jag varit och hållit i mitt första styrelsemöte som ordförande för Kommunals s-förening. Det var rikitigt kul, men vid arbetsdagens slut känner man sig trött efter så mycket aktivitet.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att läsa vk-bloggarna. En del av dem är faktiskt underhållande. Läs gärna Britt-Marie Lövgrens (FP) blogginlägg idag. Hon har sen ett tag sen varit aktiv i att skapa opinion för att Umeå Kommun ska anställa ungdomar för 75% av ingångslönen. Det är som att Folkpartiet inte kan släppa det här! Sedan 2010 har de förespråkat lönesänkningar för ungdomar. Först av alla var dock Centerpartiet. Men även moderaterna har haft ett finger med i spelet. Den aktive moderaten Nicklas Sandström har öppet förespråkat lönesänkningar för ungdomar.

Trots sin unga ålder (29 år gammal) är han redan landstingsråd inom Västerbottens Läns Landsting. Eftersom han förespråkat lönesänkningar för ungdomar, så trodde jag att han som ungt landstingsråd var för en sänkning av sitt eget arvode. Jag har därför väntat på att han ska motionera i frågan på landstingsfullmäktige, eftersom han i så fall kan få mitt fulla stöd, men inte ens ett svar har jag fått :(.

Men åter till Britt-Marie Lövgren och henne blogginlägg. Hon förespråkar att ungdomar som anställs ska få 75% av ingångslönen istället för att, som det är idag, få en hel lön. Och sedan har hon mage att påstå att det inte handlar om en lönesänkning!! Men jisses, vilken värld lever hon i? Är inte detta diskriminering? Ungdomar verkar vara en grupp som man som borgerlig politiker anser sig kunna spotta på. Jag menar.. hade borgarna t ex vågat gå ut med ett liknande förslag om att t ex invandrare ska ha lägre löner än infödda svenskar så att de ska kunna få jobb? Förr i tiden försvarade man att kvinnor skulle ha lägre löner för att annars skulle ingen vilja anställa dem när man ändå kan anställa en man. Idag skulle ingen våga resonera på det här sättet, men när det gäller ungdomar är det konstigt nog legitimt för borgerligheten att komma med sådana utspel.

TIllgänglig statistik visar att låga löner inte leder till mindre arbetslöshet. Ungdomar har redan lägre löner än övriga och ändå har de en högre arbetslöshet. LO:s regionala ungdomskommitté i Västerbotten och Norrbotten har skrivit en lysande insändare ang ungdomsarbetslöshet och varför de åtgärder regeringen vidtagit bara har förvärrat den. Jag rekommenderar den: Ge oss ungdomar jobb och utbildning.

Medan borgarna bloggar om att regeringen har minskat utanförskapet, så har antalet bidragstagare ökat sedan alliansen kom till makten 2006, och det fortsätter att öka.

Lite paradoxalt är det med tanke på att försämringarna i såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen infördes av alliansen för att de tyckte att i Bidragssverige så lönar det sig mer att stanna hemma och få bidrag än att gå ut och söka jobb. Tydligen är det precis dessa försämringar som lett till att antalet bidragstagare ökat.

Läs gärna mer på socialstyrelsens hemsida.

Ibland så har jag undrat om borgerliga debattörer skriver sina egna bloggar eller om de får allt sitt material för publicering skickat från centralt håll, eftersom det är förvånansvärt ofta som alla de skriver samma sak precis samtidigt. Lite roligt blir det när en av dem har fel i och med att de kopierar från varandra, för då blir det fel i alla andra led.

          Det är med förtjusning som jag t ex läser i Paul Redstigs (M),  Veronica Kerrs (Kd) och Inger Johanssons bloggar som alla med hänvisning till samma källa påstår att utanförskapet har minskat under den tid som borgarna styrt i regeringen. Äntligen har de hittat ett räknefel som socialdemokraternas nya ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson ska ha gjort, varpå de firar med ironiska kommentarer som ifrågasätter hennes matematiska kunskaper.

          Vad handlar det hela om egentligen? Baserat på en rapport som regeringens utredningstjänst (RUT) har släppt ut har Socialdemokraterna påpekat att utanförskapet har ökat med 20 000 personer sen borgarna vann valet i slutet av 2006. Men Expressen skriver:

”Attacken byggde på en felräkning. 103 000 heltidsstudenter som sökt arbete hade räknats in två gånger om i utanförskapet och det gjorde att siffran för december 2011 blev för hög. Utredningstjänsten har tagit på sig missen och bett om ursäkt”.

          Låt oss granska då siffrorna som de presenteras av Expressens räknenisse Fredrik Sjöhult:

          Som vi ser så har utanförskapet ökat markan inom varje kategori förutom i två, nämligen de som bär sjukpenning och de som bär sjuk- och aktivitetsersättning, som snarare minskat rejält. Antalet sjukskrivna har minskat så rejält att det vida överstiger ökningen av de övriga kategorierna och det är detta som förklarar att totalsiffran för utanförskapet är mindre dec 2011 än dec 2006. Trots att antalet arbetslösa och undersysselsatta ökat rejält, så har alltså statistiken över utanförskapet minskat i storlek eftersom antalet utförsäkrade ökat ännu mer. De senare räknas inte in i begreppet utanförskap eftersom de försvinner från statistiken.

          Som jag ser det så har borgarna och Expressen rätt om att Magdalena Andersson (s) har fel: utanförskapet har inte ökat med 20’000, den har ökat med många fler!! Såvida inte det är så att minskningen av antalet sjukskrivna innebär en ökning av antalet friska, det vill säga. I så fall har flera tusen blivit friska och då borde Reinfeldt och Borg i så fall få nobelpriset i medicin, eller åtminstone i trolleri då de har lyckats få alla dessa människor friska genom en ändring i sjukförsäkringens regelverk utan att behöva förskriva ett enda läkemedel.

          Det krävs en fantasifull tolkning av statistik för att utifrån det sifferunderlag som presenteras påstå att utanförskapet minskat. Vad Expressen gör är inget annat än att fiffla med statistik.

Har varit sjuk sen i söndags och inte orkat laga min egen mat, utan förkylningen har jag använt som den perfekta ursäkten för att köpa färdiglagad mat. Ngn jävla fördel måste det ju finnas med att man blir sjuk ;). Konsumbutiken här på Ålidhem har infört två helt automatiserade kassor där kunden själv kan skanna sina varor och slippa köa, och jag kunde inte undvika att tänka på detta idag när jag var på väg hem från affärn. Konsum är inte unik med att införa självskanning. Även andra affärer har det och det minskar köerna väsentligt, men man märker också att behovet av kassapersonal minskar.

          För en stund sen läste jag om ett forskningsprojekt från Vasa Yrkeshögskola som vill få till stånd totalt obemannade bybutiker. För mig är det svårt att föreställa mig ngt sånt då det händer ibland att man behöver hjälp av personal för att hitta rätt, men i småbyar kanske kan en obemannad butik vara lösningen på små personalresurser. Vem vet?

          Men är inte tanken läskigt att maskiner håller på att ersätta människorna? Nja.. det skulle inte vara ngt nytt fenomen. Den teknologiska utvecklingen har under lång tid gjort att hela yrkeskårer och produktionsbranscher försvunnit utan att det för den sakens skull lett till ngn katastrof. När rakhyveln uppfanns försvann alla barberare. När den automatiska hissen uppfanns, försvann alla hisskötare (ni vet, snubbarna som drog i spakarna när man gick in i hissen på den tid hissar var manuella och saknade knappar). Men det är inte som att barberarna och hisspojkarna gick och hängde sig utan de fick nya jobb. Så är det med strukturomvandlingen: den teknologiska utvecklingen gör att vissa jobb försvinner och nya jobb uppkommer. Hade vi inte haft det så, skulle vi fortfarande gå till barberaren och plogat jorden med oxar istället för traktorer.

          Problemet är att strukturomvandlingen inte sker av sig själv. För att nya och modernare jobb ska kunna ersätta gamla, lågavlönade jobb, måste folk kunna skola om sig. Men istället väljer regeringen att skära ner antalet komvuxplatser och avskaffa högskolebehörigheten för de som går yrkesförberedande gymnasielinjer. Samtidigt så slaktas arbetslöshetsförsäkringen ner. Med så jäkla hög arbetslöshet som vi har i landet, borde det vara absurt att det samtidigt finns branscher som lider av brist på arbetskraft. Men tar man i beaktande att regeringen gjort det svårare för arbetslösa att skola om sig, borde inte detta förvåna oss.

          Under dessa förutsättningar är det inte konstigt att människor upplever den teknologiska utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. Om trenden håller i sig kan vi därför förvänta oss stigande arbetslöshet. Då kommer det inte att kännas lika kul att gå in på en obemannad bybutik.

Det här är en skylt som hänger på en restaurang här i stan jag var till igår. Men om ni är uppmärksamma så kommer ni se att allt fler restauranger gör likadant. Sänkningen av restaurangmomsen används till att antingen sänka priset eller öka vinsten, men inte till att anställa fler.

Reformen kostar staten 5,4 miljarder kr i uteblivna skatteintäkter och förväntas bara ge 3000 jobb. Detta är ett halvt jobb per miljon. Med andra ord ingenting! Samma summa motsvarar kostnaderna för att anställa 16'000 kommunalarbetare eller 10'000 lärare.

Sedan 2006 då vi bytte regeringen har den offentliga sektorn skurit ner på 50'000 anställda pga skattesänkningarna. Hur mkt fler nedskärningar kommer vi få stå ut med för att kunna äta billigare på restaurang?.. om det nu alls blir billigare att äta på restaurang, för det är lika sannolikt att pengarna istället går till att öka vinsten med oförändrade priser.

Iförgår har ett hundra-tal Umebor protesterat på torget mot Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern. Det håller på att etableras en bild av verkligheten som gör gällande att vi i framtiden kommer vara tvungna att jobba allt längre upp i åldrarna för att kunna finansiera välfärden. Resonemanget bakom är att antalet äldre ökar i befolkningen, vilket innebär att vi alltså blir allt färre som jobbar och ska försörja en allt ökande andel åldringar. För att klara försörjningsbördan måste vi som är i arbete helt enkelt jobba mer.

          Problemet med detta resonemang är, som ekonomen Daniel Ankarloo påpekar, att det utgår ifrån det felaktiga antagandet att försörjningsbördan bestäms av hur mycket vi jobbar i relation till hur många vi har att försörja. I själva verket så bestäms den av hur mycket vi tjänar i förhållande till hur mycket dem vi ska försörja kostar. Han anger en barnfamilj som exempel: det som avgör huruvida en familj kan försörja sina barn är inte hur mycket föräldrarna jobbar eller hur många barn de har, utan snarare hur mycket föräldrarna tjänar i förhållande till hur mycket deras barn konsumerar. En annan barnfamilj kan försörja ännu fler barn även om de skulle jobba mindre förutsatt att de tjänade mer. Så självklart att det inte skulle behöva påpekas, va?

När Borg-kommissionen släppte ut sin rapport fick vi se stora rubriker i allehanda tidningar som varnade för konsekvenserna av den sk ålderschocken. Som rapporten påpekar (s. 10) kommer äldre över 85 år att öka med 67 % från 2020 till 2040. Budskapet var att vi antingen måste höja skatten eller jobba mer för att finansiera välfärden. Dock finner Ankarloo att perioden mellan 1990 och 2010, också lika lång, upplevde även en liknande demografisk utveckling. Det intressanta är att antalet arbetade timmar sjönk under större delen av den här perioden (fr. 7 miljarder 1990 till 6,8 miljarder 2000 för att komma tillbaks till 1990:s nivå först år 2009), och skattekvoten t.o.m. minskade med 8 procentenheter (Välfärdsmyter, 2010, s. 80-81). Det saknas således vetenskapliga belägg för att påstå att vi måste jobba längre för att klara försörjningsbördan. Vad som man inte nämner i debatten är att det inte bara är antalet äldre som ökar, utan även BNP per capita, dvs. samhällets inkomster. Vi är färre som jobbar, men var och en som jobbar producerar helt enkelt för ett allt större värde.

          I samband med varje budgetproposition gör tjänstemännen på Finansdepartementet prognoser över de offentliga finansernas utveckling. De utgår ifrån befolkningsutvecklingen och antagandet om oförändrat arbetsmarknadsbeteende (dvs att folk jobbar lika mkt som idag utifrån kön, ålder och födelseland). I prop. 2009/10:1 bilaga 3 ser vi en sådan prognos i tabell 8 som sträcker sig till 2090. Vad vi ser är att, om den ekonomiska trenden håller i sig, så kommer vi att kunna behålla nuvarande skattekvot fram till 2090 och ändå klara de offentliga utgifterna vilka som andel av BNP i stort sett kommer förbli oförändrade TROTS att vi blir fler äldre.

          Detta får vi dock inte alls höra i media. Det är mycket lättare att sälja lösnummer på nyheter som målar upp en bild av en alarmerande framtid. Samtidigt får pensionsförsäkringsbolagen vatten på sin kvarn för att öka sin försäljning. Men även övriga företag inom välfärdssektorn får lättare att göra affärer, då bilden av en ökad försörjningsbörda som inte kan finansieras av skatter öppnar upp för ökad privatfinansiering. I fjol avslöjades t ex att den ovannämnda Borg-kommissionen var betald av företaget Magnora. Och framför allt är det lättare för näringslivet och den borgerliga regeringen att motivera förslag de annars inte kan finna folkligt stöd för, som höjd pensionsåldern eller sänkta ingångslöner för ungdomar.

          Läs gärna fil dr i ekonomi Daniel Ankarloos artikel Myten om Finansieringsproblemet eller hans senaste bok Välfärdsmyter.
 

Igår fick vi lyssna på en spännande radiodebatt mellan SSU Umeås företrädare Veronika Engelmann och Moderaternas företrädare Edward Riedl om Umeås Socialdemokraters krav på 6-timmars arbetsdag.

Det är på inget sätt oväntat att Moderaterna är emot en arbetstidsförkortning till 6-timmars arbetsdag. De röstade också emot 8-timmars arbetsdag när den infördes 1919 och mot 5-dagars arbetsveckan, när den infördes 1971 (innan dess jobbade man 6 dagar i veckan). Och det handlade precis om samma argument:

-vi har inte råd

-det leder till en lönesänkning

-det finns viktigare prioriteringar

Lite intressant att moderaterna använder exakt samma argument idag som 1919 eller 1971. Vi arbetar betydligt mindre idag än då, men lik förbannat har vi ändå högre lön. Det visade sig att vi faktiskt hade råd. Veronika Engelmann förklarar skälet till detta i intervjun, som ni får lyssna på här:

Socialdemokraterna i Umeå har i kväll fattat beslut att ställa sig bakom kravet på 6-timmars arbetsdag.

Mer om detta under den här veckan.

<<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> skrev Karl Marx i Kommunistiska Manifestet. Tänk att dessa ord skrivna 1848 fortfarande är aktuella. Men nu är det inte bara aktiva moderata politiker som Edward Riedl och Jan Nilsson som skriker ”Kommunist!” varenda gång de saknar argument för att bemöta kritik, utan tydligen också deras bundsförvanter på arbetsmarknaden. Ordförande för Företagarna i Västerbotten Robert Salomonsson t ex kallar det för en <<”O”lysande politisk analys>> när man påpekar att arbetslöshetssiffrorna motsäger tesen om att sänkt arbetsgivaravgift skulle leda till fler jobb.

          Ngt trevligare upplever jag Roberts kollega Torbjörn Halvardsson, regionchef för Företagarna Västerbotten, som i tidigare blogginlägg underhållit oss med sina talanger som trollkarl. Gång på gång har han hävdat att det skulle finnas forskningsbelägg som visar att sänkt arbetsgivaravgift ger fler jobb, men den enda undersökning han hänvisar till är en enkät där flertalet respondenter anger att de TYCKER att sänkt arbetsgivaravgift är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

           Om jag ingick i nobelpriskommittén skulle jag faktiskt nominera Halvardsson. Tänk att så många vetenskapsmän har lagt så mycket arbete i onödan när de för att nå fram till sina forskningsresultat samlat på sig massa data som de på ett systematiskt sätt använt för att testa sina hypoteser. Med Halvardssons metodik kan man spara massor med tid genom att strunta i allt det och helt enkelt beställa en opinionsundersökning. Sanningen avgörs som i en av livlinorna i Postkodmiljonären / Vem vill bli miljonär : man frågar publiken!

           Handels utredningsgrupp har dock gått den svåra vägen och systematiskt samlat statistik i en rapport som visar att sysselsättningen för ungdomar under 26 år sjönk inom handeln och hotell- och restaurangbranschen efter att regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för dem. Den högervinklade organisationen Svenskt Näringsliv (SN) har anklagat rapporten för att inte ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen under undersökningsperioden (2006-2009). Visst, arbetslösheten sköt i höjden när finanskrisen kom 2008, men vad SN inte nämner är att dessa två branscher inte drabbades. Tvärtom fortsatte sysselsättningen att öka inom dem. T.o.m. Ica-Handlarna, som knappast kan anklagas för att vara en vänstervriden organisation, skryter om ökad sysselsättning även under finanskrisen! Men andelen unga sjunker i branschen under samma period.. trots att deras arbetsgivaravgift sänktes!

           Det är klart att sänkt arbetsgivaravgift ger sänkta lönekostnader. Men företagen har bevisligen inte anställt fler människor för det! De har istället stoppat pengarna i egen ficka! Och detta är precis vad Företagarna vill: högre vinster till dem på bekostnad av våra socialförsäkringar.

Organisationen Företagarna verkar kunna det här med marknadsföring. De är väldigt bra på att anpassa sitt budskap efter målgruppen. Debatten om sänkt arbetsgivaravgift belyser det så tydligt: 

          Som jag skrivit tidigare så är arbetsgivaravgiften (eller socialförsäkringsavgift, som är en mer korrekt benämning) en del av vår lön, som vi avstår från för att kunna få tillbaks det i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, arbetsskadade, föräldralediga eller går ut i pension. Dock finns det en del i avgiften som inte har ngt öronmärkt finansieringssyfte, nämligen den allmänna löneavgiften, som chockhöjts av den borgerliga regeringen till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna av socialförsäkringsavgiften som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning alltså!

          I olika insändarsidor förespråkar Företagarna att arbetsgivaravgiften ska sänkas. Inte ett ord säger de om den allmänna löneavgiften. Givet att arbetsgivaravgiften är en del av vår lön, som vi avstår för framtida behov, innebär en sänkning av den inget annat än en lönesänkning. Men när detta påpekas, så menar Företagarnas regionchef Torbjörn Halvardsson att de HELA TIDEN sagt att det bara är den allmänna löneavgiften de vill ska bort och inte de övriga delarna. Helt plötsligt är budskapet ett annat!

          Hur detta påverkar organisationens trovärdighet låter jag vara osagt. Men låt oss förmoda att de faktiskt talar sanningen när de säger att det bara är den allmänna löneavgiften de vill avskaffa:

          Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna själva att sänka lönekostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

          När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till.

          Är detta bättre?

Tiderna förändras. Under medeltiden hade man samma jobb livet ut. Numera är det vanligt att man byter jobb många gånger. Det finns även dem som sysslar med mer än en sak. Till exempel Torbjörn Halvardsson, som vid sidan av sitt uppdrag som regionchef för Företagarna Västerbotten, även verkar syssla en hel del med trolleri.

          Man behöver inte vara professor i matematik för att förstå att ett företags lönekostnader består av två saker: storlek på lönen och antalet anställda. Vill ett företag sänka sina lönekostnader måste det antingen sänka lönen eller minska personalstyrkan (sysselsättningen).

          På min blogg menar dock Halvardsson att sänkta lönekostnader inte står i motsättning till höjda reallöner. Han gör alltså anspråk på att kunna minska lönekostnaden utan att vare sig sänka lönen eller ens säga upp personal. Tvärtom har han en trollformel som minskar lönekostnaderna utan att lönen sänks, och som dessutom ökar istället för att minska sysselsättningen: sänkt arbetsgivaravgift.

          Sänkt arbetsgivaravgift innebär -som jag förklarat tidigare- en lönesänkning, eftersom den utgör en del av vår lön, som vi avstår för att kunna få tillbaka i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, föräldralediga, arbetsskadade eller går i pension. Halvardssons uppfattning är dock att detta inte stämmer, eftersom den allmänna löneavgiften, som är en del av den inte har något öronmärkt finansieringssyfte.

          Ja, han har faktiskt rätt i att den allmänna löneavgiften utgör en smygskatt. Men det är faktiskt arbetsgivaravgiften, och inte just bara den allmänna löneavgiften, vars sänkning Företagarna har förespråkat genom sin insändare över hela Sverige. Den borgerliga regeringen har redan sänkt våra löner genom att de chockhöjt den allmänna löneavgiften till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna i arbetsgivaravgiften, som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning med andra ord. Med en sänkning av arbetsgivaravgiften vill nu företagarna alltså att våra löner ska sänkas ännu mer!

          Sänka lönekostnader utan att sänka reallönen my ass!! Inte ens Harry Potter kan trolla fram ngt så absurt! Ok om Företagarna vill sänka våra löner, men då får de fan i mig stå för det!

Försöker organisationen Företagarna leda folk bakom ljuset? Detta är det intryck man får när man läser de osanningar som organisationen spridit för två veckor sedan genom en insändare rubricerad ”Sätt fart på arbetslinjen med sänkta avgifter” publicerad den 2011-11-02 i VK samt många fler lokaltidningar över hela landet. I sin iver att plädera för sänkt arbetsgivaravgift framställs denna som en straffskatt på jobb och tillväxt, vilket inte kunde stå ännu längre ifrån sanningen.

          Låt oss börja med att reda ut begreppet. Det något missvisande ordet arbetsgivaravgift är för det första ingen skatt, utan snarare en social avgift som lönearbetarna avstår i lön, för att kunna få tillbaka det i form av ersättning i samband med sjukskrivning, arbetslöshet, pension, arbetsskada eller föräldraledighet. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle därmed innebära en lönesänkning. I det avseendet är organisationer som Almega, Svenskt Näringsliv, eller Folkpartiet mycket ärligare när de öppet förordar lönesänkningar. Men Företagarna verkar inte ens ha mage att stå för det, utan istället går de hellre en omväg genom att föreslå en åtgärd som till syvende och sist ger samma effekt.

          Till sitt försvar påstår Företagarna att sänkt arbetsgivaravgift skulle ge fler jobb. Som stöd till detta hänvisar de till en opinionsundersökning de beställt av You Gov, där 65 % av de tillfrågade anser att lägre arbetsgivaravgift är det mest effektiva sättet att sänka arbetslösheten. Det intressanta med detta är att – förutom ”vet ej”- så hade respondenterna enbart 2 alternativ att välja mellan på frågan om vilken åtgärd som var mest effektiv för att sänka arbetslösheten: lägre arbetsgivaravgifter eller lägre inkomstskatter. Jobbskatteavdraget har då trots konjunkturuppgången inte lett till en lägre arbetslöshet än den som rådde under förra högkonjunkturen kort innan borgarnas maktövertagande - däremot har den lett till omfattande nedskärningar. Med tanke på att regeringens massiva skattesänkningar inte verkat gett någon effekt på sysselsättningen, kan man då bli förvånad över att respondenterna väljer bort lägre inkomstskatter som svarsalternativ? Som man frågar får man alltså svar!

          Sänkningen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som borgarna genomförde efter maktövertagandet är inte lika känt som deras massiva skattesänkningar. Dock har inte den heller gett någon effekt: trots konjunkturuppgången är inte ungdomsarbetslösheten heller lägre idag än den var under förra högkonjunkturen. Lägre arbetsgivaravgift för ungdomar har alltså inte ökat efterfrågan på deras arbetskraft. Däremot har den gett vinster i miljonstorlek till McDonalds och andra företag inom restaurangbranschen och handeln, där man redan hade en stor andel unga anställda, men som totalt sett inte anställde fler ungdomar efter denna åtgärd.

          Med facit i handen kan vi alltså säga att såväl skattesänkningar som sänkningen av arbetsgivaravgiften inte gett ett enda jobb! Vi efterlyser därför en sansad debatt där Företagarna vågar stå för sina åsikter och tala klarspråk om sina avsikter att öka företagsvinsterna på bekostnad av arbetarnas löneutveckling, istället för att linda in sitt budskap i falska föresatser om att vilja minska arbetslösheten.

Alejandro Caviedes
Robert Andersson

Första gången glömmer jag aldrig. Detta var vad som stod på våra tröjor när ett stort gäng fackliga ungdomsansvariga demonstrerade i somras i Stockholm för att uppmärksamma de dåliga arbetsvillkor som många ungdomar jobbar under. Första gången glömmer jag aldrig är nog ngt vi alla kan säga om vårt första sommarjobb. Som grön och oerfaren kan det vara svårt att veta vad som gäller och man litar ofta på att det arbetsgivaren säger stämmer. Därför är det inte ovanligt att man accepterar orimliga villkor.

          Ett exempel på det är Sommacaféet i Umeå, där de anställda bara fick betalt när det var bra väder. Tänk om man också kunde betala hyran för sin sommarstuga bara när det var soligt. Denna jämförelse gör Arijan Kan, ordf i Ung Vänster i Umeå, i sin insändare om ämnet. Förvånande nog får han ett svar från sommarcaféets ägare Peter Arkhult, där han påstår att Ung Vänster vill upphäva deras fackliga avtal. Men till saken hör att det fanns inget fackligt avtal på den arbetsplatsen. Arkhult har inte tecknat kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket.

          Kollektivavtalet anger vilken minimilön du ska ha, hur mkt du minst ska få för övertidsarbete, att du har rätt till raster och hur långa. K-avtalet försäkrar dig utifall du skadar dig på jobbet, eller på väg till eller från jobbet. Med andra ord anger k-avtalet vilka rättigheter du har, sen får din chef gärna ge dig mer om hon vill: K-avtalet anger bara ett golv. Genom att inte teckna k-avavtal, säger alltså Peter Arkhult att hans anställda inte är värda några rättigheter. Detta är tyvärr det sätt varpå många arbetsgivare ser på ungdomar.

          Vi har en rekordhög ungdomsarbetslöshet i Sverige, som regeringen konsekvent har vägrat att göra någonting åt. I en sådan situation så nöjer sig ungdomar tyvärr med vad som helst bara de får jobb och detta utnyttjas hänsynslöst. Medan regeringen sitter med armarna i kors, har socialdemokraterna däremot starta en satsning i Umeå genom att avsätta 80 miljoner av den kommunala budgeten som är öronmärkta för ungdomsjobb.Två hundra ungdomar kommer att få jobb på det här sättet. Vi har även startat en höstkampanj för at informera allämänheten om problematiken med den höga ungdomsarbetslösheten. I Umeå gör vi åtminstone ngt mot det här problemet.

Igår skrev jag om den höga ungdomsarbetslösheten och den förvirring som råder inom borgerligheten beträffande hur den ska hanteras. I vulgärdebatten om ungdomsarbetslöshet, så brukar denna framställas som ungdomarnas eget fel. Ungdomar vill hellre leva på bidrag än jobba, brukar det heta. Eller så ställer de orealistiska lönekrav, som arbetsgivarna av naturliga skäl inte kan tillfredsställa. Men hur förhåller det sig egentligen? Vill ungdomar verkligen inte ha jobb?

          För att tvinga ungdomar att ta jobb istället för att leva på ”bidrag”, har regeringen ändrat i a-kassereglerna så att de får ännu lägre ersättning än övriga: Från dag 101 sänks ersättningen för ungdomar från 80% till 70% medan övriga behåller 80%s-nivån. Från dag 201 så sänks ungdomarnas ersättning från 70% till 65%, medan den sänks från 80% till 70% för övriga. Man kan fundera på hur pass bra det här överensstämmer med den nya diskrimineringsgrund som alliansen själv har infört i lagstiftningen, nämligen åldersdiskriminering, men oavsett detta är ju poängen att denna straffsänkning riktat mot ungdomar inte har minskat ungdomsarbetslösheten.

          Låt oss kolla på det andra påståendet, nämligen att ungdomar ställer för höga lönekrav och vägrar att ta jobb med rimliga löner i förhållande till den ringa arbetslivserfarenhet de har. Under alla år jag deltagit i kampanjen Facket på Sommarjobbet och Facket på Vinterjobbet, då vi från LO besökt olika arbetsplatser under sommar- och vintertid, har erfarenheten varit den motsatta. I alltför många fall, jobbar ungdomar för mindre lön än de är berättigade till enligt kollektivavtalet. Det kan handla om att de jobbar gratis övertid, inte får OB-ersättning eller –såsom det är vanligt inom restaurangbranschen- går med på att jobba gratis arbetspass i förhoppning om att bli uppringda i framtiden om det behövs personal. Hela 60% av de samtal som ringdes upp i somras till fackets hjälptelefon handlade just om fall av gratis jobb.

          Unga vuxna behandlas som andra klassens arbetstagare. De får ofta inget anställningsbevis, råkar ut för svartjobb eller får i värsta fall inte ens pengar för sitt arbete. När de ändå i brist på kunskap om sina rättigheter, går med på såna här villkor, hur kan man då skuldbelägga dem för den höga arbetslösheten genom att påstå att de ställer för höga krav? Sålänge regeringen tilämpar åtgärder på basis av det felaktiga antagandet att ungdomar inte vill ha jobb, kommer inte dessa åtgärder att lyckas minska arbetslösheten.

För inte så länge sedan sommartalade herr statsministern i Gustavsberg. Ganska imponerande, måste alla moderater ha tyckt att talet var, eftersom det var det enda de bloggade om kring det datumet (20nde augusti). Och väldigt imponerande, måste jag säga: efter att herr statsministern hade rest runt och träffat unga, hade han ett väldigt tydligt budskap, nämligen att unga vill jobba och skaffa sig en egen inkomst. No shit, Sherlock!

          Det tog alltså över ett år för våran statsminister att förstå detta! Den officiella linjen från alliansens sida har sedan Reinfeldts anförande i Svenskt Näringslivs stämma för ett år och tre månader sen varit att ungdomsarbetslösheten bara är en skapad synvilla. I blogg efter blogg skrev alliansens företrädare att ungdomsarbetslösheten inte alls var hög, utan det bara handlade om trixande med statistik från EU:s sida, vilket konstigt nog inte stoppade dem från att föreslå åtgärd efter åtgärd för att ge jobb till ungdomar: som att sänka deras löner (som Centern förespråkade), undanta dem från LAS (även föreslaget av Centern), sänka deras a-kasseersättning mer än övrigas (som regeringen faktiskt gjorde) och sänka deras arbetsgivaravgift (också genomfört av regeringen). En hel del åtgärder för att lösa ett problem som bara var en synvilla, va?

          Borgerlighetens inställning till ungdomsarbetslösheten ändras oftare än en kameleont byter färg. Ibland är ungdomsarbetslösheten bara en synvilla, medan andra gånger är den högst reellt. Ibland är den ungdomarnas eget fel, som när Anders Borg påstod att ungdomarna hellre spelar tv-spel än söker jobb, och andra gånger, som i Reinfeldts sommartal, så är det inte ungas fel eftersom de faktiskt vill ha jobb

          Om nu regeringen vill minska ungdomsarbetslösheten, varför minskar den mögligheten till omskolning? Antalet Komvuxplatser har skurits ner rejält. Yrkesförberedande gymnasielinjer ger inte längre behörighet till högre studier. Långtidsarbetslösa skickas till FAS 3, där de inte får vare sig delta i praktik eller i ngn arbetsmarknadsutbildning. Och arbetsförmedlingen förbjuds att hjälpa ungdomar under de första 3 månader de är arbetslösa, då de behöver hjälpen som mest innan de blir långtidsarbetslösa.

          När regeringen sviker ungdomar, satsar däremot socialdemokraterna och vänstern 80 miljoner av Umeås kommunala budget på ungdomsjobb, många inom offentlig sektor. Ungdomar får inte bara en fot på arbetsmarknaden, utan de bidrar till att minska den tunga arbetsbördan i den underbemannade välfärdssektorn. Seriösa heltidsjobb med kollektivavtal, till skillnad från jobben inom hushållsnära sektorn och krogbranschen, som regeringens rut-avdrag och restaurangmomsen syftar till att skapa.

Idag mår jag faktiskt mkt bättre. Jag har varit förkyld hela veckan, men nu verkar det som att förkylningen gett med sig. I rättan tid eftersom semestern är över och alla möten börjar dra igång. Utöver det vanliga, så har jag klippt mig i måndags. Det är första gången på 9 år som jag låter mig klippas med sax. Snål som jag är brukar jag ta rakapparaten själv istället för att gå till frisören, men nu var det en kompis som klippte mig. Jag är nöjd med den nya frillan, men jag kanske ser lite för snäll ut.

          Jaja, idag hade jag i alla fall tänkt tipsa om 2 intressanta artiklar i VF. I gårdagens ledarsida, kan man läsa om det antal jobb som halveringen av restaurangmomsen tänks ge enligt regeringens utredningstjänst (RUT), nämligen 3000. Måndagens ledarsida är ännu mer precis när den säger att åtgärden dessutom kommer kosta 5,4 miljarder. Det är alltså ett halvt jobb per miljon kr.

          Från uträkningar som tidningen Kommunalarbetaren gjort, vet vi att 80 miljarder kr motsvarar lönekostnaden för 240'000 kommunalarbetare, vilket innebär alltså 3 årsabetare per miljon kr (att jämföra med de 0,5 jobb per miljon kr som sänkningen av restaurangmomsen ger). Om nu regeringen Reinfeldt menar allvar med att den vill skapa jobb, vore det inte lättare att investera skattepengarna inom offentlig sektor, istället för gå via en omväg och sänka restaurangmomsen för att därmed skapa 1 sjättedel av det antal jobb som hade kunnat skapas om pengarna istället investerats direkt i offentliga anställningar?

          Medan våra medlemmar i Kommunal springer ihjäl sig på jobbet för att kommuner och landsting inte har råd med att anställa tillräckligt med personal, så sänker Reinfeldt skatterna för restauranger och krogar hellre än att satsa pengarna på att öka bemanningen inom skola, vård och omsorg. Krogen verkar vara viktigare än välfärden, och skattesänkningar viktigare än jobben.

Tidningen Kommunalarbetaren har publicerat en intressant artikel om jobbskatteavdraget i sitt senaste nummer (13/2011), som visar på de problematiska antaganden som ligger bakom påståendet att denna reform faktiskt skulle skapat några jobb. Finansdepartementet hävdar att det på sikt kommer att ge 105 000 fler arbetstillfällen. Skulle detta stämma, så rör det sig alltså om de mest dyrköpta jobben i sysselsättningsspolitikens historia och ett slöseri med resurser utan motstycke: de 80 miljarder kr som hela kalaset (bara i år) kostar samhället i form av uteblivna skatteintäkter motsvarar lönekostnader för cirka 240 000 kommunalare! Skulle dessa pengar investeras inom offentlig sektor, skulle de därför skapa minst dubbelt så många arbetstillfällen!

          Men problemet är inte bara det högst ineffektiva sätt varpå jobbskatteavdraget skapar jobb. Framför allt är problemet att vi faktiskt inte vet om det ALLS skapar några jobb, eftersom de bedömningar som Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI) gör, baseras på modeller som grundar sig på orealistiska antaganden, ngt som Thomas Andrén som gjorde analysen för KI själv erkänner.

 Hela tanken med jobbskatteavdraget är att en skattesänkning gör det mer lönsamt att arbeta än att välja ”bidrag”, varpå fler kommer att välja att arbeta. Om arbetslösa kan välja bort ”bidrag” och börja jobba, då antar man att alla arbetslösa får a-kassa eller försörjningsstöd. Sanningen är att 60% är inte berättigade till a-kassa, och för att få försörjningsstöd kan socialkontoret ställa krav som inte alla är beredda att godta. Vidare antar man att deltidsansarbetande kan välja att gå upp i heltid, när verkligheten är att bara 1 tredje del av de deltidsanställda LO-medlemmar har själva valt att jobba deltid. Och det mest problematiska av alla antaganden är att sänkta skatter ger fler jobb, när den långsiktiga trenden i Sverige visar att sysselsättningen ökat i takt med att skatterna höjdes för att bygga ut den offentliga sektorn, vilket möjliggjorde för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

          Regeringens trovärdighet vad gäller jobbskatteavdraget blir inte bättre av att det femte steget nu blir uppskjuten med hänsyn till "det kritiska läget i världen". Om jobbskatteavdraget faktiskt skapar många jobb, så vore det en perfekt åtgärd för att mildra krisen. Alltså tvivlar regeringen själv på jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Som jag nämnt tidigare, så innebar 90-tals krisen att 330 000 offentliga anställda förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde ledde aldrig till att man anställde lika många tillbaka, utan idag utför vi samma jobb inom offentlig sektor men fördelat på 330 000 färre anställda. Arbetsbelastningen är därför orimlig. Med detta som bakgrund tycker jag att SSU:s krav om att skapa minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor ter sig som ngt av mkt högre prioritet än en skattesänkning vars effekter inte bara är högst osäkra utan dessutom extremt ineffektiva vad gäller antalet jobb det påstås kommer skapar.
 

Det roligaste med att Reinfeldt och Borg drar tillbaka sitt femte jobbskatteavdrag är inte att det egentligen inte alls beror på "det kritiska läget i världen", ej heller att de vill slippa kritiken från sina tre stödhjul, utan att de med ett slag har avvisat sin egen teori om att skattesänkningar leder till jobb och tillväxt. Nu är skattesänkningar inte ens för dem själva längre "ansvarig politik för att få människor i arbet".

Björn Wiechel, ordförande för SSU Västerbotten.

Vad förvånad jag blir över att borgarna inte skrivit ett ord här på vk-bloggen om att de fått stryk av oppositionen i dagens omröstning i riksdagen gällande FAS 3. Nu när regeringen förlorat flera omröstningar och äntligen insett att de faktiskt bara är en minoritetsregering, är kaxigheten från deras sida liksom borta. I fråga efter fråga har de börjat backa av rädsla för att förlora en omröstning, men beträffande FAS 3 har de inte velat ge sig.

          På FAS 3 hamnar arbetslösa efter 450 dagars deltagande i den sk jobb- och utvecklingsgarantin (som är allt annat än en garanti på att man får jobb). För en ersättning som är lägre än a-kassan, tvingas de att jobba med arbetsuppgifter som inte annars skulle ha utförts.. eller så är tanken. I praktiken används FAS 3 av oseriösa företag för att slippa anställa. Den som går på FAS 3 kostar inte arbetsgivaren någonting, eftersom ingen lön betalas ut. Istället är det arbetsgivaren som får betalt. Även när den arbetslöse som deltar i FAS 3 utför arbetsuppgifter som anställda inte utför, så råder det aktivitetsförbud: man får inte delta i ngt utbildningsprogram, man får inte ansöka om starta-eget-bidrag, man får inte praktisera på ett ställe där praktiken kan sedan övergå till en anställning, osv. Hur fan ska man få jobb då?

          Efter förslag från oppsitionen (S+V+Mp) har regeringen getts i uppdrag att stoppa anvisningen av arbetslösa till FAS 3 i väntan på att regeringen ska komma med förslag på ändringar av FAS 3. Eftersom SD ställde sig bakom förslaget, förlorade regeringen omröstningen. Men till skillnad från alla andra gånger har varken Riedl (m) eller Ågren (m) ondgjort sig på sina vk-bloggar över att Oppositionen gör "gemensam sak" med Sverigedemokraterna. Kan det vara för att de är less på att bli påminda om att Sverigedemokraterna i 90% av fallen faktiskt röstar med alliansen? Det är skrämmande att t.o.m. ett främlingsfientligt parti som SD är emot FAS 3, men inte alliansen!

Det finns inget samband mellan andelen arbetslösa unga vuxna (20-24 år) och lägstlönens nivå. Det finns heller inget samband mellan sysselsättningsgraden och nivån på kollektivavtalens lägsta löner. Detta slås fast i LO:s senaste rapport

, som bygger på internationella jämförelser. Länken nedan visar ett kort videoklipp som sammanfattar resultaten:

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/63F1E6F18062B20EC1257887003A50FA

Idag kom jag att tänka på den tid då jag bodde i Gällivare för flera år sen. Jag minns en särskild händelse som aldrig upphör att vara roligt hur många gånger jag än berättar det.

          På den tiden var inte gällivareborna vana vid invandrare. Med undantag av finnar, så var de enda invandrare i stort sett bara en och annan thailändska eller filippinska, gymnasieskolans spanska lärare och så förstås jag. Men så kom helt plötsligt en våg flyktingar från alla möjliga delar av världen som placerades i Gällivare och då trodde givetvis alla att jag var en av dem.

          När jag en vacker dag var på sjukhuset för att träffa en läkare, kom en sjuksköterska fram till mig i väntesalen och frågade sakta och övertydligt –som om jag inte kunde svenska- om jag ville ha en tolk inför läkarbesöket. Jag svarade nej, men när jag väl fick komma och träffa läkaren, så pratade han bara danska med mig. Jag förstod INGENTING. Så, visst.. jag behövde faktiskt en tolk!! ;)

          I rapporten Integrationspraktik som arena för konstruktion och normalisering av det (in)kompetenta invandrarsubjektet (i SOU 2006:59), beskriver forskaren Ali Osman de diskriminerande regler och praktiker från Socialstyrelsen som i sin bedömning av invandrade läkares kompetens i mångt och mycket utgår från förutfattade meningar och föreställningar om främmande kulturer snarare än objektiva kriterier. Bl a fick utomeuropeiska invandrare genomgå tvivelaktiga språktester för att kunna jobba som läkare, samtidigt som danskar och andra medborgare i EU/EES inte ställdes sådana krav överhuvudtaget. Varför?

          Jag finner det ganska komiskt att sköterskan utifrån mitt utseende tog för givet att det var jag som brast i språkkunskaper, när det i själva verket var den danske läkaren –som ingen ställde några krav på språkkunskaper till- som inte kunde göra sig förstådd. Men det illustrerar det tragiska faktumet att valideringssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet -genom att ställa olika språkkrav på läkare beroende på var de kommer ifrån- fungerar som ett sätt att upprätthålla hierarkier på basis av etnicitet, även på bekostnad av patientsäkerheten.

Tänk dig att du är på en offentlig toalett och på väg ut träffar du någon som erbjuder dig en servett i utbyte mot dricks. En orealistisk situation? Kanske i Sverige, men inte i USA, där man på lyxhotell dessutom stöter på ett annat yrke som inte funnits i Sverige på decennier: hisskötare.  När den teknologiska utvecklingen ersatte de manuella hissarna med moderna, blev hisskötaryrket överflödigt: man kan trycka själv på knappen!!

          Så är det med teknikutvecklingen. Gamla industrier ger vika för modernare jobb som är tillräckligt lönsamma för att betala ut rimliga löner. Det kallas för strukturomvandling, och underlättas av fackliga krav på högre löner. Om facket ger vika för olönsamma arbetsgivares krav på sänkta löner för att rädda jobben, skulle vi ha en arbetsmarknad präglad av omoderna yrken som i dagens Sverige hör till historiska museiutställningar. Men detta kräver en a-kasseersättning värd namnet och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Har man en låg a-kassa att leva på och inga möjligheter till omskolning, som det blivit idag, skapas det ett tryck från medlemmarnas sida till att istället gå med på lönesänkningar, vilket t.ex. redan nu hänt när IF Metall tecknade krisavtalet.

          Mitt första jobb i Sverige fick jag inom äldreomsorgen i Ullatti. Många av mina vårdtagare berättade att de i unga år hade jobbat som piga, ofta hos olika familjer för att få pengarna att räcka till. De passade överklassens barn och gamla, men sina egna barn och gamla fick de själva ta hand om. 70 år senare, tack vare utbyggnaden av äldreomsorgen, är det istället de som får hjälp med städning och matlagning, medan den unga överklassen får städa och laga maten själv då pigan som yrke har nästan försvunnit.

          Men de senaste fyra åren har mkt hänt. Genom att subventionera hushållsnära tjänster, stimulerar regeringen tillväxten av en bransch präglad av deltider, låga löner och ottrygga anställningsformer. Genom nedskärningar inom offentlig sektor i kombination med sänkt restaurangmoms, minskar regeringen antalet relativt trygga offentliga anställningar för att uppmuntra nya jobb inom den lågavlönade och otrygga restaurangbranschen. Med sin kampanj ”alla jobb behövs”, under förevändningen att inga jobb är skitjobb, rättfärdigar moderater åtgärder som skickar Sverige tillbaka till den epok vi genom folkhemsbygget hade lämnat bakom oss. Är det dit vi vill igen?

Med anledning av att flera hört av sig till mig och undrat varför jag inte bloggat på länge, så tänkte jag börja igen från och med idag. Jag måste erkänna att det känns rätt kul att så många har hört av sig och att det alltså inte bara är Riedl och Sandström som följer min blogg. Som en av mina vänner sa, så verkar jag ha en tendens att alltid ta en paus från bloggandet när saker och ting behöver kommenteras som mest. Dagens inlägg får således handla om valet av partiledare inom socialdemokratin.

          Jag kan tycka det är synd att nu när partiet efter över hundra år äntligen får en kvinna som partiledare, så vill man nu kort därefter återgå till en man. Lena Sommestad hade jag gärna sett leda partiet, men skulle hon väljas så vore detta för bra för att vara sant. Med tanke på de senaste partiledare vi haft så blir man i alla fall glad över att äntligen få en riktig sosse i sossetäten, som som Åsa Linderborg uttryckte det när hon kommenterade valberedningens förslag Håkan Juholt.

          När Lars-Anders Häggström och Janne Rudén, förbundsordförande i Handels resp. Seko, i början på oktober 2008 skrev att vi skulle förlora valet om vi fortsatte gå till höger, var det ingen som tog dem på allvar eftersom vi låg på 45,7% i väljarstöd och ledde opinionsundersökningarna tillsammans med Mp och V med 19 procentenheter. Men så rätt de fick alltså!! Och detta kan ju inte påpekas eftersom det blivit tabu att inom vårt parti prata om höger och vänster eftersom vi alla ändå är sossar. Men jag tycker det är dags att bekänna färg och bestämma oss för vad vi är:

Är vi ett mitten- eller ett vänsterparti?

Är vi ett socialliberalt eller ett socialistiskt parti?

Strävar vi efter Per Albin Hanssons vision om det klasslösa samhället eller efter Tony Blairs nyliberala tredje väg?

          Vi måste utifrån ett sådant ideologiskt ställningsstagande vara konsekventa när vi driver sakfrågor och bestämma oss för om vi:

-liksom LO står för inkomstbortfallsprincipen eller om vi liksom Mona anammar alliansens koncept med stupstockar och nedtrappningar i a-kassan.

-vill bekämpa ungdomsarbetslösheten med offentliga investeringar i jobb, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder eller om vi liksom Löfwén köper Centerpartiets resonemang att sänkta löner ger fler jobb.

-står för en solidarisk beskattning efter bärkraft eller om vi liksom Damberg ska lovorda pigavdraget och regeringens avskaffande av förmögenhetsskatten.

          Jag tycker valberedningen indirekt tagit ställning i de här frågorna genom sitt förslag på Juholt, och jag hoppas att partiet agerar i samma riktning när innehållet i vår politik bestämms.

Nu har Långtidsutredningen säppt ut en rapport enligt vilken enda sättet att minska den höga arbetslösheten vi har idag är att löneökningstakten sänks under en övergångsperiod. Jaha, men om det nu är så att lägre löneökningar ger fler jobb, så kan utredningen gärna förklara för oss hur i helvete det kommer sig att arbetslösheten i Europa stigit sedan 70-talet på samma gång som lönernas andel av BNP samtidigt minskat!

          Ända sedan 80-talet har den neoklassiska ekonomiska teorin dominerat den akademiska och politiska debatten, som om det handlade om absoluta sanningar. Den passade som hand i handske för den här regeringen, eftersom den förespråkar en fri marknad utan några statliga eller samhälleliga ingripanden. Om staten skulle låta marknaden vara, då skulle marknadskrafterna -för att använda Adam Smiths kända metafor- liksom en osynlig hand ställa allting till rätta. Men 2008 kom den här teorin på skam i samband med den internationella finanskrisen! Trots att våra ekonomier avreglerats sedan 80-talet, så fick vi helt plötsligt den värsta krisen vi nånsin upplevt sedan 30-talet! Är det inte dags att kasta teorin i historiens sophög?

          För inte länge sen sågade doktoranderna Josef Taalbi och Tony Johansson OECD:s analys, som regeringen brukar hänvisa till för att rättfärdiga sina försämringar av a-kassan i ett försök att sänka reservationslönen. Taalbis och Johanssons foskning visar att den neoklassiska teorin än en gång har fel när den påstår att lägre löner och sämre anställningsskydd ger lägre arbetslöshet. Men regeringen ger inte upp. Nu släpper den alltså ut en egen rapport via Långtidsutredningen.

          Har inte regeringen vettigare saker att göra än att beställa vinklade rapporter för att motivera sin lönesänkningspolitik?

När Aftonbladet avslöjade näringslivets infiltreringsförsök i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, blev jag förvånad. Inte för att jag skulle förväntat mig ngt annat av Nordström, Batljan och andra s-märkta moderater än att de skulle låta sig köpas av högst bjudande. Jag var snarare förvånad över att Svenskt Näringsliv alls ansåg sig behöva betala för den tjänsten.

          Visserligen bidrog Nordströms och Melins sk valundersökning till att vrida den interna debatten i partiet till höger. Utifrån ett underlag på 16 personer som svarade att de röstade på (s) 2006 men bytte block 2010 pga socialdemokratins samarbete med V, 14 personer som också röstade likadant pga socialdemokraternas negativa inställning till pigavdraget, och 11 pers som också valde att byta till det blåa blocket pga socialdemokraternas inställning i kärnkraftsfrågan, så drar denna sk undersökning slutsatsen att samarbetet med V och Mp liksom partiets motstånd till pigavdraget var stora orsaker till valnederlaget.

          Trots att undersökningen pga dessa brister sågats rejält av flera skribenter, så blev dessa påståenden till självklara sanningar i debatten. Många är dem som glömt varför det rödgröna samarbetet alls inleddes. Miljöpartiets vacklande mellan höger och vänster och de bittra minnen från försämringarna i LAS och andra reformer borgarna fått igenom med hjälp av Mp, gjorde att (s) ville försäkra sig om Mp:s stöd genom att bilda ett samarbete. När Mona Sahlin sen går ut och meddelar att Vänsterpartiet utestängs från samarbetet, uppstår starka protester inom (s) som tolkar detta som en högervridning. Partiet upplever det största tappet ett parti på bara en månad kan drabbas av: hela 6,3 procentenheter. Och därför tar man in Vänsterpartiet.

          Det är klart att samarbetet med V skrämde bort en hel del röster, men frågan är om det alls var fler röster än dem partiet skulle förlorat om V aldrig tagits med i koalitionen. Man kan också spekulera om hur många röster vi hade kunnat locka om vi hade utestängt Mp, men hade vi då kunnat vara säkra på att vi hade fått det passiva stöd från Mp som hade krävts för att bilda en minoritetsregering?

          Allt detta var helt plötsligt bortglömt, och snabbt blev det rödgröna samarbetet liksom partiets avsaknad av tillväxtpolitik huvudförklaringen till valnederlaget. Allt enligt avtalet med Svenskt Näringsliv, som beställt en kärnkraftsvänlig socialdemokrati negativt inställd till förmögenhets- och fastighetsskatten som påstods vara tillväxthämmande. Men frågan är om Svenskt Näringsliv ens hade behövt betala för det här? För näringslivet har hur som helst ett starkt inflytande över opinionsbildningen i allmänhet och partiledningens ekonomiska åsikter i synnerhet. Högervridningen inom partiet är mkt äldre än primeaffären. Det var långt före den här skandalen som kommunstyrelsens s-märkta ordföringar i Sundbyberg, Nynäshamn och Sigtuna krävde tillsammans med N Nordström försämringar i LAS. Varken Damberg eller Nordström var mindre högervridna i sina unga år när de ledde SSU-förbundet än de är idag. Och Mona Sahlin, som redan på 90-talet förespråkade införandet av pigavdraget, gav nu ett ”tillväxtvänligt” avgångstal där hon är för privatisering, jobbskatteavdrag samt stupstockar och nedtrappningar i a-kassan.

          Så problemet i vårat parti är inte att näringslivet anlitar några sossar för att vrida partiet till höger, utan snarare att våra företrädare gör det helt gratis utan att ens va medvetna om att de går näringslivets ärenden. Men framför allt är problemet att vi inte märker att vi själva står för en högerpolitik förrän vi får veta att den blivit beställd av våran motpart.

För ovanlighetens skull hade jag tänkt dela med mig av ett matrecept som jag hittade på kylskåsdörren hemma hos min kompis Jim. Soppan kryddas med utförsäljning av statliga bolag och privatisering av sjukhus. Ju fler kockar, desto sämre soppa! Vilket Sverige vill du leva och bo i? Ett Sverige som är mer rättvist för Alla? Eller ett Sverige där allt fler måste koka sin soppa på en spik?!

Vill du ha fler borgerliga matrecept, kolla gärna det här gamla inlägget.

I de här tiderna av hög ungdomsarbetslöshet, hörs det alltfler röster för att sänka ungdomarnas löner. Vare sig teknikarbetsgivarna eller regeringen är särskilt bekymrade. I flera år har de tjatat om att de vill sänka ungdomarnas löner, och den höga ungdomsarbetslösheten blir för dem en ypperlig ursäkt att införa det. Bl a har regeringen nu tänkt införa sk lärlingslöner, som ett första steg i denna riktning.

          Jag tänker inte upprepa vad jag tycker om det här vansinnet, utan det får ni läsa här. Men nämna tänker jag att om ett lågavlönat jobb är bättre än inget jobb, så är en dålig arbetsmarknad bättre än ingen arbetsmarknad. På samma sätt så är löneslaveri bättre än inget slaveri, och ett dåligt argument bättre än inget argument.

Hur FAN tänker de egentligen?

Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain and pleasure... They govern us in all we do, in all we say, in all we think.

                                                                             Jeremy Bentham

Det är inte svårt att se den liberala ideologien bakom högerregeringens politik. Den kan sammanfattas med de ovan sagda orden av 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham, som betraktas som utilitarismens fader. Utilitarismen, som utgör kärnan i den liberala ideologien, utgår ifrån antagandet att människan i grund och botten är lat. Enbart viljan att öka sin lycka (eller nytta, som borgerliga ekonomer brukar säga) och att minska sitt lidande (eller kostnad, om vi ska prata som högerekonomer) utgör drivkraften bakom människans handlingar. Om människan inte har någonting att vinna, så gör hon ingenting. Ska vi förmå henne att agera, så ska hon antingen erbjudas en morot, eller piskas till handling.

          Det roliga är att piskan inte verkar gälla alla. För vissa gäller bara morot. Ta t ex frågan om hur arbete skapas. Förmögenhetsskatten avskaffas och arbetsgivaraviften halveras för företag som har anställda ungdomar. Denna morot får företag för att kunna investera. Men för arbetslösa finns det ingen morot, för dem gäller piskan: sänkt a-kasseersättning. Detsamma för sjukskrivna: efter att de varit nog länge sjukskrivna så blir de av med sin ersättning och så ut på arbetsmarknaden.

          Men även bland de arbetslösa skiljer man på folk och folk. För Rut som less på de sexuella trakasserier hon utsätts för säger upp sig själv från sitt lågavlönade städjobb hemma hos von Löwenknorring, erbjuder regeringen 7 karensdagar och skyldigheten att söka jobb i hela landet för att få a-kasseersättning som trappas ner allteftersom. För fd arbetsmarknadsminister Littorin som helt frivilligt avgår efter misstankar om sexköp, gäller dock 100% ersättning under ett helt år utan villkor.

          Det är detta som regeringen avser med allt sitt tjat om incitament hit och incitament dit.

Kom förbi ikväll, vi bjuder på fika ;)

När den borgerliga regeringen höjde avgiften till a-kassan och ändrade i villkoren var motiveringen att arbetslöshet beror på för höga löner. Man menade att starka fackförbund ställde för höga lönekrav och gjordet detdärmed dyrt för arbetsgivare att anställa. Förbund med hög arbetslöshet skulle därför betala en hög a-kasseavgift, så de skulle sänka sina lönekrav, medan förbund med låg arbetslöshet skulle få billigare avgift.

          Och så blev det: Hotellstäderskor, servitörer, kassörskan på Subway och andra medlemmar i Hotell- och Restaurangfacket betalar 405 kr i månaden till a-kassan. Känns det som att det är dessa grupper som har för för höga löner?

          Läkarna däremot betalar liksom andra akademiker bara 90 spänn/mån till a-kassan. Känns det som att det är dessa grupper som har låga lönekrav?

          Håller motiveringen till regeringens ändringar i a-kassan eller kan det ligga ngt annat bakom?

Man undrar vilken syn på demokrati som råder inom alliansen när de på VK-bloggen går till samlat försvar för Baltic Gruppen, som hotat med uteblivna investeringar i Umeå om Socialdemokraterna i kommunen bildar ett samarbete med Vänsterpartiet.

Vilken rätt har det privata näringslivet att diktera för Socialdemokratiska Arbetarepartiet vilka partier de ska samarbeta och inte samarbeta med? Man tycker att det är väljarna som genom sina demokratiskt valda partier ska påverka vilka som ska vara kommunalråd, nämndordföringar osv. Men tydligen delar varken näringslivet eller alliansen denna uppfattning.

När alliansregeringens jobbpolitik misslyckats totalt, riskerar politiken att bli beroende av det privata näringslivet. Det är klart att det är positivt med privata företag som vill investera i Umeå, och lika självklart är det att de ska få investera var de vill i landet. Men att -liksom Baltic Gruppen- hota med uteblivna investeringar om det inte blir det politiska styre de hade önskat sig, avslöjar de demokratiska problemen som följer av att göra sig beroende av det privata näringslivet. Istället för att problematisera detta, går alliansen till samlat angrepp på VK-bloggen mot såväl Holmlund (s) som Vänsterpartiet och agerar därmed i Baltic Gruppens ekonomiska intressen.

          En sak är säker, nämligen att vi kan sluta prata om demokrati när vi hamnar i den sitsen då kommersiella intressen styr vilken politik vi ska föra. Detta var jag väldigt tydlig med när jag redan i februari skrev om Baltic Gruppens donationer till kommunen. Och redan då varnade jag för detta.

Förra gången jag förespråkade rätten till heltid på bloggen, slogs jag av hur många borgerliga röster som reagerade mot detta. Det som jag trodde var en självklarhet som ingen skulle vara emot, visade sig vara mer provocerande än att svära i kyrkan. Och nu när jag igen skriver om det på min blogg, hamnar inlägget överst på listan över de mest kommenterade bloggarna.

          Den här gången tycker jag dock att den kritik jag får är seriös och förtjänar att bemötas med respekt. I stort sett går den ut på ställa frågan om varför en arbetsgivare ska tvingas erbjuda en heltidstjänst åt en anställd som önskar gå upp i tid när arbetsgivaren inte behöver sin anställde på heltid? Ett företag bedriver inte välgörenhet utan det producerar varor/tjänster i syfte att göra vinst. Gör inte arbetsgivaren ngn vinst på att erbjuda sina anställda heltid så varför ska han det?

          Frågan verkar berättigad, men den utgår ifrån en särskild syn på människan som växt sig starkt i vårt kapitalistiska samhälle och som sällan blir ifrågasatt: att människan enbart är ett verktyg, ett objekt för företag att göra vinst på. På arbetsmarknaden så har inte människan ett egenvärde, utan hon räknas enbart i den mån hon besitter egenskaper som gör henne lönsam. Och betraktas man inte som lönsam, antingen för att man råkar vara funktionshindrad, har fel utbildning eller vad det nu kan vara, så har man inget värde på arbetsmarknaden.

          Det här synsättet utgör en förutsättning för arbetsmarknadens sätt att fungera, om än en outtalad förutsättning som vi sällan är medvetna om. För varför är det problematiskt att tvinga en arbetsgivare att erbjuda en heltid som han ur lönsamhets synpunkt inte behöver, om inte arbetaren enbart räknas som ett kugghjul i arbetsgivarens företagsmaskineri?

          Mot detta sätt att se på människan erbjuder vänstern en mer humanistisk syn på arbete som en social rättighet. Istället för att se på människan som ett medel för företag att göra vinst, så ser vi företag som ett medel för människan att förverkliga sig själv. Dels genom att företag utgör medel för människan att producera de produkter/tjänster som den sedan konsumerar, och dels genom att de utgör ett medel för människan att genom arbete få utlopp för sin kreativitet. Vi vill skapa en annan typ av samhälle där företag är till för människan och inte människan till för företag; ett samhälle där produktionen styrs av människan och inte människan av produktionen.

          Frågan är alltså om det ska vara privata vinstintressen eller det allmänna intresset som ska styra vilken typ av jobb som ska råda på arbetsmarknaden. Om arbete är en social rättighet, ett gemensamt ansvar, så måste vi gemensamt kunna bestämma på demokratisk väg hur produktionen och arbetslivet ska organiseras. Med andra ord så måste ekonomin -som Per Albin Hansson (s) påpekade i sitt folkhemstal- demokratiseras.

Som bekant så har vi uppmanats av Skatteverket att ange vårt lägenhetsnummer som nu ska registreras i folkbokföringen. Vad som kanske inte är känt är vilka som ska göra detta och på vilka villkor, ngt som tystats ner av såväl Skatteverket som regeringen.

          Registreringen av lägenhetsnumrena innebär utökad arbetsbörda för Skatteverket och beräknas ta ett år, vilket är skälet till att man tänker ta in extra personal. I vanliga fall skulle arbetet utföras av projektanställda, som enligt beräkningar från fackförbundet ST skulle uppgå till 150 st, men myndigheten har bestämt sig för att istället ta in praktikanter. Det rör sig om lyftpraktik, som normalt ska bara vara på 3 månader. Eftersom arbetet ska pågå ett helt år, så kan alltså skatteverket ta emot runt 500 praktikanter, så slipper man anställa.

          Det här är ytterligare ett exempel på när regeringen säger en sak och gör en annan. Klart och tydligt uttalade sig Littorin i februari om att lyftpraktiken som regeringen införde inte skulle tränga undan rekryteringar som annars skulle ha gjorts, men det är PRECIS det de gör!! En praktik ska bidra till att ge praktikanten arbetslivserfarenhet så hon får jobb sen, och då ska den inte innefatta ordinarie arbetsuppgifter. Om den gör det, så slipper arbetsgivaren anställa då hon kan ta in praktikanter som gör jobbet för en lägre ersättning så slipper hon betala lön. Och då bidrar praktiken till att öka arbetslösheten istället för att minska den!

          Men det är klart, man förväntar sig ingenting annat av ett parti som moderaterna, som får sin valkampanj finansierad av privata företag, som nu ser i den nya lagstiftningen sin chans att utnyttja praktikanter för att göra ett jobb som de annars hade behövt anställa folk för och betala lön till. Men att även skatteverket tar till de här metoderna -tycker jag- är skandal!

 -vad beror ungdomsarbetslösheten på och vad ska man göra åt saken-

Med eller utan egen majoritet, kommer den borgerliga alliansen att styra, och jag undrar vad de tänker göra åt ungdomsarbetslösheten. Som jag påpekat tidigare, så har alliansen inte varit tydlig i den här frågan. I partiledardebatten fredagen före valet, fick de sin chans att beskriva vad de tänkte göra.

          Först att svara på den frågan var Jan Björklund (Fp) som menade att 35 000 ungdomar slås ut från skolan när den ställer höga krav, vilket övriga alliansledare instämde i. Därför vill alliansen avskaffa kravet på högskolebehörighet för avslutad gymnasieutbildning på yrkesförberedande program. Ungdomar som läser till arbetaryrken -tycker alltså alliansen- inte ska ha möjlighet att plugga vidare på högskolan.

          Alliansen blir alltmer oförutsägbar. Vad gäller frågan om ungdomsarbetslöshet byter de svar lika ofta som man byter sockor. Nu helt plötsligt var det varken påstått höga ungdomslöner eller LAS som var orsaken till ungdomsarbetslösheten, som Maud Olofsson (c) brukar hävda. Och nu helt plötsligt var ungdomsarbetslösheten ett reellt problem och ingen synvilla, som Reinfeldt tidigare påstått.

          Helt plötsligt var det dåliga skolresultat. Men om alliansen nu bryr sig om de ungdomar som gått ut skola utan fullständiga betyg, varför minskade de antalet komvuxplatser så kraftigt? På vilket sätt kan de nu läsa upp sina betyg för att få jobb? Och om bristfällig gymnasieutbildning är orsaken till deras arbetslöshet, på vilket sätt blir de anställningsbara när deras utbildning blir av lägre kvalité?

          Kan ngn förklara för mig?

Såhär förstör man en välfärdsregim

Jag har nu varit på en hel del debatter mellan olika partier och själv deltagit i en av dem när jag var i Vännäs förra veckan, och jag måste säga att jag än inte blir klok på vad alliansen vill i fråga om ungdomsarbetslöshet.

          Om man läser alliansens valmanifest, så finns det inte ett ord om Lagen om Anställningsskydd (LAS), som Fp, Kd och C på varenda debatt kring temat skyller ungdomsarbetslösheten på.

          Som om en lögn helt plötsligt skulle bli sann i kraft av upprepningar, envisas borgerligheten med att påstå att turordningsreglerna i LAS (sist in – först ut) är orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten eftersom ungdomar enligt dem ofta är de första att förlora jobbet i samband med uppsägningar. TCO har dock med underlag från SCB faktiskt räknat hur stor andel av de arbetslösa ungdomar som förlorat sitt jobb pga personalbrist (vilket är det fall då turordningsreglerna träder i kraft): nämligen 2,5%!!

          Det vanligaste argumentet mot LAS är att kompetens snarare än anställningstid borde styra vem som får behålla jobbet. I lagtexten kan man dock tydligt läsa att ett grundkrav för att behålla jobbet är att man är kompetent för de arbetsuppgifter som är kvar. Turordningsreglerna möjliggör dessutom för den som brukar ringas in som extra, att hävda sin rätt till tillsvidareanställning efter att man hunnit jobba nog länge. Utan dem skulle man jobba som daglönare hela sitt liv utan att någonsin få en tillsvidareanställning.

          När socialdemokratiska Arbetarepartiet en gång i tiden införde LAS, så var det för att bryta mot arbetsgivarens godtyckliga rätt att anställa och avskeda. Med tydliga kriterier, kan inte arbetsgivaren spela ut anställda mot varandra så de sänker sina löneanspråk av rädsla att förlora jobbet till den som bjuder sig för minst.

          Om inte alliansen kommit överens i sitt manifest om att försämras LAS, varför blir alltid LAS angripen av C, Kd och Fp på varenda debatt om ungdomsarbetslöshet? Väljarna förtjänar ett tydligt besked. Tänker alliansen göra ändringar i LAS eller ej? Finns det ngn dold agenda vid sidan av valmanifestet?

När jag i tidigare inlägg kommenterat alliansens sk jobbpolitik har jag av utrymmesskäl lämnat kvar en åtgärd som regeringen misslyckats med att skapa jobb med, men som den lik förbannat envisas att framställa som en succé.

          Borgerligheten har halverat arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar. Tanken är att om ungdomar kostar mindre, så vill företag anställa dem. Vad alliansen dock inte nämner är att arb.avg. är löneutrymme som löntagaren avstår ifrån för att kunna få tillbaks den i form av pension, sjukersättning, föräldraersättning, mm när hon blir gammal, eller blir sjuk, arbetslös, får barn mm. Med sänkt arb.avg. följer alltså sänkt pension, sänkt föräldraersättning, sänkt sjukersättning mm. Det handlar alltså i grund och botten om en lönesänkning.

          Vad som alliansen inte heller nämner är att ungdomar redan tjänar mkt lägre än övriga löntagare. Bara inom handeln så tjänar t.ex. en 35åring i snitt 27% högre timlön än en 18åring. Räknar vi månadsinkomsten är skillnaden ännu större: 132%. Och så har borgarna mage att påstå att ungdomar har höga löner. Hur mkt mer tycker de att våra löner ska sänkas då? Om lägre lönekostnader per automatik ger fler jobb, som alliansen påstår, borde ungdomsarbetslösheten vara lägre än den totala arbetslösheten. Men det är precis tvärtom!

          Personligen tycker jag att offentliga investeringar såväl i utbildning som i direkta jobb ger mkt bättre resultat. Men vill man skapa jobb genom en sänkning av arb.avgiften, måste denna sänkning villkoras. Därför föreslår de rödgröna att staten ska stå för hela avgiften på villkoret att företaget i fråga anställer en arbetslös ungdom. Inte som det är nu, att arbetsgivaravgiften halveras förutsättningslöst.

I tidigare inlägg har jag kommenterat regeringens sk jobbpolitik. Jag fokuserade på sänkningen av a-kasseersättningen och jobbskatteavdraget, men det vore synd att inte granska alla övriga reformer som alliansregeringen misslyckats skapa jobb med och som de förvånande nog fortfarande går till val på.

          Skulle man utlysa en tävling om vilken reform som varit som mest värdelös, tror jag att konkurrensutsättningen av arbetsförmedlingen tar priset. En jobbcoach får 20'000 kr för varje arbetslös hon tar emot. Men vad spelar det för roll när det ändå inte finns nå jobb att coacha till?

          En majoritet av långtidsarbetslösa ungdomar tillhör kategorin lågutbildade. Istället för att minska antalet komvuxplatser, som regeringen gjort, vill de rödgröna skapa 44'000 utbildningsplatser, samt avskaffa aktivitetsförbudet som gör att en arbetslös ungdom måste vänta 3 månader innan hon får gå praktik eller en arbetsmarknadsutbildning. Totalt blir det 100'000 jobb, utbildning- och praktikplatser.

          Förutom jobbskatteavdraget har regeringen genomfört andra skattesänkningar. En av dem är pigavdraget. Tanken är att om överklassen får sänkt skatt för att anlita andra att städa åt dem, så skapas det nya jobb. Frågan är varför man hellre tar pengar från den offentliga sektorn med följden att 25'000 offentliga anställda måste sägas upp, för att istället satsa pengar på lågavlönade jobb? Varför sänka skatterna så att hemtjänsten inte kan anställa ngn som kan städa åt Agda (78) för att Riedl, Löwenhöök eller Bildt ska kunna slippa städa själva?

          Istället för skattesänkningar (som till största del gått till höginkomsttagare) vill de rödgröna investera våra gemensamma tillgångar för att utveckla den offentliga sektorn, byga ut bostäder och infrastruktur. Ska vi minska köerna inom vården, barngrupperna i skolan, eller bygga Norrbotniabanan måste vi kunna ha skattepengar att anställa folk med. Istället för lågavlönade deltidsjobb hemma hos herr Riedl, vill de rödgröna skapa jobb med lön som går att leva på. A-kassan höjs till 80% så man inte tvingas sänka sina löneanspråk för att kunna få ett jobb, och stupstocken i sjukförsäkringen tas bort så att sjuka inte tvingas konkurrera med friska arbetslösa om jobb. Offentliga medel ska satsas på kommuner och landsting för att förverkliga rätten till heltid.

          Detta, om ngt, är en politik för full sysselsättning.

Den här veckan har vi på Kommunal haft fullt upp. Vi har besökt våra medlemmar på arbetsplatser, delat ut information utanför Coop Forum, och deltagit på arbetsmarknadsdagen, för att bara nämna några aktiviteter.

          Arbetsmarknadsdagen var ett arrangemang riktat till arbetslösa, som ägde rum i måndags på Folkets Hus. Vi gjorde vårt bokbord i ordning kl 10, när vi helt plötsligt ser moderaternas gruppledare på landstinget Edward Riedl komma fram till oss. Min första tanke när jag såg honom var: ”Va?! Nää! Är Riedl arbetslös? Varför skulle en arbetslös vara moderat?” Det kan då inte vara för regeringens jobbpolitik. Låt oss ta en titt på den. För att skapa jobb har alliansen framför allt gjort 2 saker:

-Dels sänkt a-kasseersättningen. Tanken är att om arbetslösa får mindre pengar så tvingas de att söka jobb. Problemet är att, om de nu ska tvinga folk att söka jobb, så måste det finnas jobb att tvinga folk till. Men för det andra så undrar man varför man ska betala till en arbetslöshetsförsäkring vars ersättning är så låg att man inte skyddas från att tvingas ta ett jobb med lägre lön? Då kan man lika gärna vara utan.

-Dels sänkt skatten. Tanken är att skatterna är så höga att folk enligt alliansen hellre går på ”bidrag” än jobbar eftersom "hela" lönen äts upp av skatten. Arbetslösheten ligger på den rekordhöga siffran 9%. Om man i Sverige tjänat mer på att vara arbetslös, som alliansen påstår, uppstår då frågan hur den 91% av arbetskraften som trots allt har arbete är så jävla blåst att de inte hellre gått på ”bidrag”?

          Varken den sönderslitna a-kassan eller de 100 miljarder i skattesänkningar (vars merpart gick till höginkomsttagare) har gett några jobb. Så, varför skulle en arbetslös vilja vara moderat? Bilden klarnade när Riedl (m) kom fram till oss och hälsade. Jag hade fel. Tydligen var han där för att föreläsa för de arbetslösa om regeringens s.k. jobbpolitik. Men han fick vända tillbaka eftersom ingen hade dykt upp. Innan han gick, kollade han dock snabbt på oss och sa ngt i stil med:

Det finns ju inga arbetslösa här! Men det är klart, regeringens jobbpolitik är så bra att det inte finns ngn arbetslöshet

          Ähh.. var han ironisk mot sin egen politik?

Igår begav jag mig till vallokalen på gamla Ålidhemsskolan en kvart innan de stängde. Det var nästan att jag inte hann. Till skillnad från förra valet då jag bara fick rösta till kommun och landsting, då jag inte var medborgare, fick jag för första gången nu rösta till riksdag.

          Till vännäsmoderaten Jan Nilssons besvikelse (som förgäves bett mig kryssa han), la jag min röst på Helén Pettersson (s) till riksdan. Inte bara pga hennes bakgrund som hotellstäderska, som jag tycker underlättar för henne att ha en förståelse för människor som befinner sig längst under i samhällshierarkin. Vi har ändå många kandidater med arbetarbakgrund. Hennes förflutet inom LO-idédebatt, måste jag erkänna spelat in i att hon fick mitt kryss. Men en omständighet tedde sig avgörande när jag valde ut henne bland alla de riksdagskandidater med vettiga åsikter jag hade kunnat ge min röst till:

          När jag i mitten på augusti intervjuade Helén för Kommunals räkning nämnde jag att 90-talets kris innebar att 330 tusen anställda inom offentlig sektor förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde efter krisen ledde aldrig till att man anställde lika många igen, utan vi fick utföra inom offentlig sektor samma jobb men fördelat på 330 tusen färre anställda. Under den här mandatperioden har regeringens skattesänkningar lett till att ytterligare 25 tusen offentliga anställda fått sluta, vilket ökat de anställdas arbetsbörda rejält med sämre vård som konsekvens. Situationen är ohållbar. Ändå vill alliansen fortsätta med massiva skattesänkningar inför nästa mandatperiod. Därför ställde jag frågan till Helén om den satsning på välfärden som en eventuell rödgrön regering kommer göra kommer va tillräcklig för att återställa det antal anställda inom offentlig sektor som rådde i början på 90-talet.

          Helén svarade att behovet av vård och omsorg bara ökar och att om vi ska klara det, så MÅSTE vi anställa lika många. Hennes svar var ett tydligt JA. Detta vallöfte, som jag kommer ha i åtanke under hela nästa mandatperiod när vi vinner riksdagsvalet, avgjorde mitt beslut. Du fixar det, Helén! ;)

Det rä fan tragiskt när man försvarar en politik vars konsekvenser man inte förstår.

Läste för 2 veckor sen att 5 vietnamesiska bärplockare häktats misstänkta för att ha låst in och misshandlat sina vietnamesiska arbetsledare i samband med ett upplopp på en gård i Särna i Dalarna. Det är klart att man inte ska försvara misshandel, men påpeka ska man att det måste vara en sjuk lagstiftning som straffar offren medan bärföretagen i Sverige tillåts tjäna storkorvan genom att sänka sina lönekostnader med hjälp av utländska bemanningsföretag som lurar hit bärplockare på falska premisser.

          Så mkt hyckleri har jag aldrig skådat tidigare. De svenska bärföretagen skyller ifrån sig och lägger skulden på bemanningsföretagen som för att kringgå kollektivavtalen tar betalt av sina anställda för resan, boende mm. Bärplockarna kommer hit för att tjäna pengar men reser tillbaka till sitt hemland skuldsatta. I själva verket är det alltså inte bemanningsföretagen som betalar sina anställda, utan de anställda som betalar till bemanningsföretagen. Sjukt ja, men ännu sjukare av de svenska bärföretagen som för att slippa utnyttja bärplockarna själva anlitar bemanningsföretag att göra det.

          Inget svenskt bärföretag är naivt nog för att tro att det kan minska sina kostnader genom att anlita en mellanhand som ska va med och dela på vinsterna, om inte denna mellanhand tänkt sig dumpa lönerna för sina anställda. Det är vad en underentreprenör är till för: den får göra smutsjobbet som företaget inte vågar stå för. Det har vi t ex sett när staten pressar ner priserna i samband med upphandlingar, eller när kommuner som inte själva vågar dra ner på personal lägger ut sina verksamheter på entreprenad.

          Och nu beklagar sig borgerliga politiker som Edward Riedl (m) och Britt-Marie Lövgren (Fp) över vad som skett bärplockarna och lägger skulden på bemanningsföretagen. Men sanningen är att dessa företag inte hade kunnat göra detta, om inte alliansregeringen öppnat dörrarna för det genom lagstiftning. Tidigare behövdes en samlad bedömning från arbetsmarknadens parter för att rekrytera arbetskraft utanför Europa, men sen 2008 får företag ensidigt avgöra detta utan att samråda med facket. Men detta har varken Riedl (m) eller Lövgren (Fp) några invändningar mot.

          Så jag frågar än en gång: när ska Riedl (m) sluta hyckla?