Livet är fullt av ironi. Jag höll på att läsa igenom Umeå Kommuns facebooksida och hittade följande inlägg postat av Umeå Kommun:

Den här bildern har nu cirkulerat ett tag på facebook och det har triggat igång diskussionerna bland många Umebor. Sett det som ett sätt att uppmärksamma problemet med lönediskrimineringen på arbetsmarknaden så har inlägget lyckats väldigt bra. Kommentarerna i anslutning till inlägget är dock väldigt sägande och visar på det ironiska med hela den här problematiken. Det är som att arbetsgivarna erkänner att lönediskriminering finns på arbetsmarknaden, men aldrig på deras egen arbetsplats. Rätt sägande är medanstående kommentar som skrevs i anslutning till Umeå Kommuns inlägg:

Lite ironiskt är det att Peter Arkhult ber Umeå Kommun att rannsaka sig själv. Det är inte precis som att han i Umeå skulle gjort sig känd för att betala ut kollektivavtalsenliga löner.. eller för att ens alltid betala ut löner när han ska. Hur som helst, har han ju en poäng. Även om den där statistiken inte bara gäller anställda av Umeå Kommun, utan snarare arbetstagare boendes i Umeå Kommun, så är ju kommunen Umeås största arbetsgivare och har ett stort ansvar i det hela. Men vem det nu är som sköter Umeå Kommuns facebooksida, så lever denna person i total förnekelse. Såhär svarar hon/han på Arkhulst inlägg:

Alltså, jag fattar ingenting. Är det här ett skämt? Först så går Umeå Kommun ut och uppmärksammar problemet med ojämställda löner, för att i nästa ögonblick skriva att de det minsann inte sker ngn lönediskriminering baserad på kön i Umeå Kommun. Med andra ord: helt plötsligt så säger de "Skoja bara!"

Kommunen kan vara säker på att jag kommer läsa igenom vartenda ord i denna lönekartläggning och granska varenda siffra i den. Jag återkommer.

 Nu är det bestämt! I år får Umeås moderate kommunalråd Anders Ågren en tidig födelsedagspresent av mig: en miniräknare. Jag pallar inte längre! Var har karln lärt sig att räkna egentligen? Det är inte första gången som jag måste ge herr Ågren mattelektioner på min blogg. Fortsätter det såhär så kanske jag borde börja ta betalt!

           På väg till sitt sammanträde med SKL passade herr Ågren på att kommentera den nyss släppta OECD-rapporten om inkomstskillnader. Rapporten, som jag undrar om han ens har läst, visar på den enorma ökningen av inkomstklyftorna som skett de senaste decennierna i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

           Jag måste erkänna att logiken i Ågrens resonemang är riktigt underhållande. Duktig på siffror som han är, skyller Ågren denna trend på socialdemokraterna genom att konstatera att den största ökningen av inkomstskillnaderna under perioden 1995-2010 skedde under socialdemokratiska regeringar. Ja, kanske för att av dessa 15 år så är det socialdemokraterna som styr i ELVA medan borgarna bara styr i fyra! Är det då konstigt? Man behöver inte vara ett geni för att förstå att man inte kan jämföra två perioder av helt olika längd! Duh! Givet att socialdemokraterna och borgarna styr i olika antal år, måste vi därmed kolla om den ökning av inkomstklyftorna, som sker under den socialdemokratiska delen av perioden, alls är proportionerlig till den andel av hela den 15-års perioden som de 11 år av socialdemokratisk regeringsinnehav utgör.

           Det är här som Anders Ågren goes bananas! Han påstår att 86% av ökningen av inkomstskillnaderna sker under det socialdemokratiska regeringsinnehavet 1995-2006. Var hämtar han den där siffran ifrån? Inte då från rapporten, som jag nu läst för tredje gång utan att kunna hitta ngt stöd för detta påstående! Snarare tvärtom! SvD har en snygg graf som illustrerar detta:

          Under mätperioden 1995-2010 ökar andelen relativt fattiga från 3,7% till 9,1%, dvs. 5,4 procentenheter. Under de 4 år som borgarna sitter vid makten (2006-2010), vilka inte ens utgör en tredje del av hela mätperioden (1995-2010), hinner andelen relativt fattiga öka med 3,1 procentenheter (från 6 % till 9,1%). Ökningen av andelen fattiga under de åren borgarna styr ( 3,1 procentenheter), utgör alltså över hälften av den totala ökningen (på 5,4 procentenheter). Så, över hälften av ökningen av relativ fattigdom sker på bara 4 år av borgerligt styre. Borgarna har alltså bara behövt regera en tredje del av denna 15års period för att kunna orsaka över hälften av skadan! Hur fan lyckas de alltså?

          Med andra ord: det var inte ens sant att den största ökningen av inkomstklyftorna skedde under socialdemokraternas regeringsinnehav, som Ågren påstod. Tvärtom så accelererar ökningen av inkomstklyftorna vid regeringsskiftet 2006! Varför? Svaret är enkelt: jobbskatteavdraget!

Inte konstigt att Ågren varken gör sidhänvisningar eller ens länkar till rapporten. Han har helt enkelt inte läst den!!!

          ..och det är såna genier vi skickar till SKL!

Häromdagen fick jag se lite statistik gällande jämställdheten i Umeå. Som väntat, så är det tydligt att kvinnor tjänar mindre än män. Klyftan mellan kvinnor och män gäller inte enbart löner, utan det tar sig även uttryck i anställningstryggheten. Många fler kvinnor än män har visstidsanställningar. Som visstidsanställda, jobbar de utan anställningstrygghet, i ständig ovisshet om huruvida de kommer att få sin anställning förlängd eller ej. Många lever i stand-by, utan att aldrig veta när de ska få jobba nästa gång, i väntan på att telefonen ska ringa så de får veta om de får jobba idag, imorgon eller nästa vecka. Många av dem kan inte köpa något på avbetalning, låna till en bostad eller få ett hyreskontrakt.

          Umeå Kommun, som är den som presenterar denna statistik på sin hemsida, utgör själv inget undantag. De kvinnodominerade yrkesgrupperna som är anställda av Umeå Kommun är också lågavlönade, och de präglas också av en högre grad av otrygga anställningsformer. Men till skillnad från privata arbetsgivare så kan medborgarna påverka Kommunens arbetsgivarpolitik genom att rösta i kommunvalen.

          Socialdemokraterna gick till val i Umeå Kommun bl a på att höja lönerna inom kommunens kvinnodominerade låglönesektorer (se deras kommunpolitiska handlingsprogram på s. 9). Även Vänsterpartiet, som styr Kommunen tillsammans med Socialdemkraterna, gjorde ett liknande vallöfte (se deras program på s. 5). Den borgerliga alliansen, däremot, skrev inte ett enda ord om Kommunens personal i sitt lokala valmanifest. Vallöften om bättre löne- eller anställningsvillkor för kommunens personal lyser med sin frånvaro.

          Utifrån valresultatet från kommunalvalet, som har gett Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mandatet att styra Umeå Kommun, borde vi därför förvänta oss en lönesatsning på de lågavlönade kommunalarbetarna. Tyvärr har vi inte sett röken av den. Vi har ett år kvar till mandatperioden är slut och jag börjar undra om den styrande majoriteten har tänkt leva upp till sina vallöften. Klockan tickar.

          Det börjar bli dags för mindre snack och mera verkstad!!

Jag fick mig ett gott skratt förra veckan när jag läste Umeåtidningen. Det kom in en debattinsändare från Umeåmoderaterna Anders Ågren och Elmer Eriksson, där de på fullt allvar skrev att allianspartierna är bekymrade över den ökande sjukfrånvaron i Umeå Kommun. Enligt dem så har allianspartierna länge efterlyst ökat fokus på arbetsmiljön.

           Med anledning av detta vill jag ställa några frågor till Anders och Elmer. Om det nu är så att moderaterna bryr sig så mycket om kommunanställdas hälsa och arbetsmiljö:

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen avskaffat arbetsgivarens ansvar att göra en rehabiliteringsutredning för den långtidssjukskrivne? Utan detta verktyg blir det svårare för de fackliga organisationerna att bevaka att arbetsgivaren följer sitt rehabiliteringsansvar.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen sänkt skatterna så ofantligt? Detta har lett till minskade resurser till kommuner och landsting. Ända sedan regeringsskiftet 2006, har 55 tusen offentliganställda förlorat sina jobb. Vi är alltså 55 tusen färre personer som gör exakt samma jobb. Man behöver inte vara synsk för att förstå att arbetsbördan blivit enormt tyngre!

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen infört anställningsformen AVA? Med detta blir det lättare att för arbetsgivaren att slippa tillsvidareanställa. Med tanke på sambandet mellan ohälsa och otrygga anställningsformer, har inte denna reform lett till mindre sjukskrivningar precis.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen lagt ner Arbetslivsinstitutet som bedrev värdefull arbetsmiljöforskning?

         Ärligheten hos moderaternas oro för den ökande sjukfrånvaron är skrattretande. Det finns all anledning att vara kritisk mot kommunens personalpolitik, men faktum är att borgarna har drivit förslag som hade varit förödande för våra medlemmar om de inte hade stoppats av S och V. Ett exempel är tjänstemannaförslaget att lägga ut all personlig assistans på entreprenad, som borgarna röstade för i Umeå Kommun.  S och V stoppa det, men i borgerligt styrda Vindeln blev förslaget verklighet: med förödande konsekvenser för de personliga assistenterna som fick försämrade arbetsvillkor som resultat.

          Det är bra att moderaterna lyfter upp problemet med sjukfrånvaron, men så länge de i sitt agerande springer arbetsgivarnas ärenden, kommer deras ”oro” för personalens väl och ve enbart att framstå för vad det är: röstfiskeri!

Igår kunde man läsa nedanstående insändare i VK. Jag återger den här på min blogg:

 

Även visstidare är värda rättigheter

Det är med glädje vi ser att i år kommer alla anställda i Umeå Kommun tillhörande Kommunals yrkesgrupper att garanteras löneökning. Detta besked kom från Personalutskottets ordförande Christer Lindwall (s), som under Fullmäktigesammanträdet den 20130325 har uttalat att Kommunen inte ska nolla sina anställda.

Lite lustigt att folkpartiets representant i Landstingsfullmäktige Marianne Normark påstår att Folkpartiet är måna om att patienter med tyngre vårdbehov inte ska prioriteras ned.Väldigt märkligt med tanke på att det var Fp tillsammans med övriga borgerliga partier som införde Kömiljardsreformen, som inneburit att landsting över hela Sverige har låtit patienter med lättare vårdbehov som närmar sig vårdgarantins gräns gå före patienter med tyngre vårdbehov, med ökade väntetider för kroniskt sjuka som följd.

Resurser har omfördelats från patienter med tyngre vårdbehov till friskare patienter, tvärtemot de etiska prioriteringar som Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver.

Bra gjort, Marianne!

 Apropå den privata vårdgivaren som drog tillbaka sin ansökan om att få etablera sig i Skellefteå, så säger moderate landstingsrådet Nicklas Sandström vid dagens interpellationsdebatt på fullmäktige att "Vårdgivare etablerar sig inte för att tjäna pengar. De etablerar sig för att erbjuda vård".

Varför privata vårdgivare etablerar sig i Umeå och inte i andra delar av Västerbotten är för att de tycker att det är mer lönsamt att etablera sig i tätorten. Det är där det går att tjäna pengar.

Välkommen till verkligheten, Nicklas Sandström.

Man märker att avtalsrörelsen dragit igång på allvar när de borgerliga partierna börjar tävla sinsemellan om vem som uttrycker starkast stöd för arbetsgivarsidan.

Om det är något som borgerligheten i Västerbotten inte kan beskyllas för, är just förmågan att kunna hålla masken. Jag tillhör dem som hävdar att, har man blivit avslöjad, så är det ingen idé att envisas med att dölja sanningen. Man gör bara bort sig själv inför alla andra. Och det är förmodligen på den här punkten som jag skiljer mig som mest från Västerbottens höger.

          Med anledning av att landstinget beslutade att minska antalet vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil, har initiativet Doroteaupproret bildats. De har samlat tillräckligt med underskrifter för att landstinget ska hålla en folkomröstning i frågan. Det som började som ett folkligt initiativ, utvecklades dock till ett politiskt slagträ som Allians för Västerbotten nu använder i rent egenintresse.

          I sann populistisk anda har borgerligheten i månader kritiserat beslutet att minska vårdplatserna i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Man har beskrivit denna åtgärd som ett beslut som hotar inlandsbornas säkerhet, och krävt att det dras tillbaka omedelbart, då hela frågan beskrivits som en ”fråga på liv och död”.

          Nåväl, är frågan på liv och död, borde folkomröstningen utlysas snarast. Eller? Men nä, med nävar och klor kämpade högern under dagens landstingsfullmäktigedebatt för att folkomröstningen skulle hållas först – hör och häpna – om ett och ett halvt år! De vill nämligen att den ska hållas samma dag som de allmänna valen. Kan man vara mer genomskinnlig? De vill inte lösa den här frågan, de vill bara göra den till en valfråga. Egenintresset lyser igenom!

          Det har aldrig handlat från alliansens sida om att stå på den lilla människans sida. Från dag 1 har det från deras sida bara handlat om en och enbart en sak: att vinna valet. Borgerlighetens agerande låter sig sammanfattas med ett ord: makthunger. Denna längtan efter makt känner inga gränser. Alliansen för Västerbotten är beredd att gå så långt som att lägga sakfrågan åt sidan och med nävar och klor kämpa för att i 1 och 1 halvt år skjuta upp en folkomröstning de så länge krävt. Det kanske inte var på liv och död?

          För alliansen har detta aldrig varit en akut fråga. Det har snarare varit en valfråga. Doroteaborna har utnyttjats av högern i rent politiskt egenintresse.
 

Intressant utspel från Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Ena dagen förespråkar hon en sänkning av de sociala avgifterna (arbetsgivaravgiften) så att hon och de företagare hon representerar ska kunna göra högre vinster.. för att andra dagen sedan klaga på att företagarna inte alltid omfattas av skyddet från socialförsäkringarna.

Snacka om hyckleri: välfärd ska omfatta alla, men det ska inte finansieras? Uppenbarligen är inte Torbjörn Halvardsson den enda från den organisationen som tror på trolleri.

Företagarna ska tydligen bara ha och ha och ha, men de ska aldrig behöva ge. Någon kanske ska påminna dem vad som hände hunden som gapade alltför mycket.

Ja, det blev då ingenting med jordens undergång idag. Facebook var ju full med statusuppdateringar från alla möjliga, som med hänvisning till mayakalendern, förutspådde att världens skulle gå under idag. Och här är vi..

          Efter att ha läst Aftonbladet idag, så undrar jag dock om det inte var så att det var Centerpartiets undergång som Mayakalendern förutspådde. Sedan flera år tillbaka har det partiet fört en extremt nyliberal politik som skiljer sig markant från den ideologiska grund som flertalet medlemmar i det partiet delar. Partistyrelsens förslag till nytt ideprogram var droppen. Ett internt uppror har inletts. Av det skälet har det föreslagits att utskicket av medlemsavierna skjuts på till efter årskiftet, för att inte riskera ett medlemsras.

          Ryktet om jordens undergång blev aldrig besannat. Däremot så tror jag att vi härmed bevittnar inledningen til Centerpartiets undergång.

Det är väldigt patetiskt hur en del etablerade politiker vill rida på den här vågen av massmediala utspel som spelar på en orealistisk hotbild mot svenska traditioner.

          Nu senast är det borttagandet av den svarta dockan som klipps bort från Julkalendern. Väldigt märkligt att se hur många som reagerar på detta, med tanke på att ingen verkar reagera på att även den blonda dockan tagits bort. Och hur detta skulle vara en bekräftelse på att fina svenska traditioner är hotade, är för mig en gåta. Det här var ett beslut från Disney själv, som klipper alltså bort scenen inte bara i Sverige, utan även i andra länder.

          Innan dess var det pepparkakshistorien. En himla hallå för att 1 skola påstås ha förbjudit barnen att klä ut sig till pepparkaksgubbar. I slutändan visade det sig att det hela var påhittat.

          Och låt oss inte glömma uppståndelsen kring det påstådda förbudet att fira skolavslutningar i kyrkan. Går man in på skolverkets hemsida, så går det att läsa att skolavslutningar får hållas i kyrkan. Så jag undrar om media alls har gett en korrekt bild av vad som gäller.

           Tre olika utspel i rad från media som alla pekar åt samma håll: de förmedlar en vinklad verklighetsbeskrivning där svenska traditioner framställs som hotade. Man blir inte förvånad med tanke på hur mediadramaturgin fungerar. Vad som däremot förvånar är när etablerade politiker rider på den vågen. Vi kan ta den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Björnsdotter Rahm från Lycksele som exempel, som på sin blogg skriver om Luciatraditionen, som hon tar till försvar som om den vore hotad. Var i Sverige får inte barn äta pepparkakor? Var i Sverige får inte barn klä ut sig till pepparkaksgubbar?

           För inte länge sedan kunde vi göra narr av sverigedemokrater som anklagade invandringen för att hota svenska traditioner (se t ex klippet nedan). Numera är det media själv som förmedlar denna bild. När t.o.m. politiker från de etablerade partierna uttalar sig populistiskt, gör de inget annat än att skänka legitimitet åt den orealistiska verklighetsbeskrivning som vi allit hånat SD för.

Jag säger som Anders Schagerholm: Vi har folk som är hemlösa, barn som växer upp i fattigdom, cancersjuka som blir utförsäkrade. Men vad som gör svenskar riktigt förbannade är om man inte får vara pepparkaksgubbe i luciatåget eller att en scen strykrs ur Kalle Anka på julafton.

Vad var det jag sa? Snacka om att vara förutsägbar. Bara en halv dag efter att jag bloggade om att Riedl varje vinter lägger skulden för alla tågförseningar på snön, så  skriver Riedl på sin blogg att regeringen satsar stora summor pengar för väg och underhåll.

Det är pinsamt. Hur länge kommer Riedl att förneka problemet med järnvägstraffiken? Det känns minst sagt ironiskt med tanke på vars han sitter. Är han verkligen lämpad för att sitta i riksdagens traffikutskott?

Vissa saker kan man alltid förutse. T ex årstiderna. Vintern är här och den har inte kommit som en överraskning precis. Varje år vet vi att vintern kommer tillbaka. En annan sak som vi också kan förutse är de omfattande förseningar som tågpassagerarna kommer drabbas av nu. Men om det finns ngt som är mer förutsägbart än årstiderna eller SJ:s förseningar, så är det Edward RIedls (m) blogg. Varje vinter kan vi se hur Riedl bloggar om det otroligt "extrema" vädret som kännetecknar Sverige och som orsakar tågförseningar.

          Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Det är för jävligt att man inte kan förbereda sig på stora snömängder i ett land med snö varje vinter. Att skylla tågförseningarna på vintern är minst sagt löjligt. Norge har samma väderförhållanden som Sverige utan att drabbas av den typen av extrema tågförseningar som vi råkar ut för i Sverige. Och alla som är födda före 2000-talet vet att det är först under det här decenniet, som det här problemet uppstått (trots att vi alltid haft vinter varje år).

          Man måste vara väldigt naiv för att tro att SJ:s trafikkaos har med vintern att göra och inte med det faktum att spår, underhåll och trafik efter alla privatiseringar inte längre ligger under samma huvudman utan sköts av konkurrerande aktörer som inte har varandras behov att ta hänsyn till.

         Men i Riedls värld, finns ingen annan regering som satsat så mkt pengar på järnvägsunderhåll. Se t ex hans blogg inlägg den 30 aug, 9 nov och 15 nov, där han upprepar denna ståndpunkt (snacka om att återvinna gamla blogginlägg). Jadu, Ed, väderförhållandena i Sverige måste vara världens extremaste när tågförseningarna blir bara värre och värre trots de "stora" summor regeringen satsar på järnvägsunderhåll.

          Jag tror inte man behöver ha fått högst antal poäng på ett IQ-test precis för att förstå att tågtraffikens problem inte går att reducera till en fråga om väder. Mitt råd till Ed: snälla, var inte så förutsägbar, skyll inte på vintern det här året igen.
 

Uttalande antaget av LO:s ungdomsforum idag:

För 2 veckor sen skrev jag om avtalsrörelsen. Nu när facken enats om avtalskraven, blir det spännande att se vad det blir för motstånd från arbetsgivarhåll och vad utfallet av den dragkampen blir. Denna fråga avgörs dock centralt och för oss aktiva i Kommunal på lokal nivå, gäller att försöka påverka arbetsgivarna lokalt för att de ska gå med på extra påslag utöver vad förbund och arbetsgivareorganisation avtalar om centralt.

          Merparten av Kommunals medlemmar är offentligt anställda. De jobbar i politiskt styrda verksamheter, vilket innebär att Kommunal måste se till att även utöva politiskt inflytande ute i kommunerna för att få igenom beslut som gagnar medlemmarnas löneutveckling och anställningsvillkor. Under senaste valrörelse var vi därför optimistiska då Socialdemokraterna i Umeå lovade att genomföra en satsning för att höja lönerna inom kommunens kvinnodominerade låglönesektorer (se deras kommunalpolitiska handlingsprogram s. 9). Även Vänsterpartiet gjorde ett liknande löfte (se deras program på s. 5).

          I och med att det röda blocket vann kommunvalet så har vi sett fram emot den utlovade låglönesatsningen. Men den har vi än idag inte sett röken av. Vare sig i årets som i förra årets lönehöjningar, har kommunen gett nämntvärt mer till Kommunals medlemmar än vad det centrala avtalet tvingar kommunen till. Vid 2 tillfällen har alltså den röda kommunledningen haft chansen att visa vad den går för, och båda gånger har den låtit denna chans passera.

          Kommunen gick dessutom inte ens med på någon individgaranti i år. Ingen var garanterad en lägsta lönehöjning, vilket innebär att en del faktiskt fick INGEN löneökning!

          Att borgarna är nöjda förvånar oss inte. Lokala företrädare för Fp som Britt-Marie Lövgren har förespråkat lönesänkningar för ungdomar och Centern har företrätt samma linje centralt. Ordf för SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström (m) applåderar dessutom borttagandet av individgarantin som ett första steg till sifferlösa avtal i framtiden (borgerlighetens våta dröm).

          En förhandling innebär ett givande och tagande. Kommunal fick inte igenom någon individgaranti i det centrala avtalet med SKL (som sedan valet 2006 varit borgerligt styrd). Men det centrala avtalet utgör ett golv och varje kommun är fri att erbjuda bättre villkor. För en röd kommun som Umeå finns ingen anledning att skrota individgarantin, såvida den inte liksom moderatledda SKL strävar efter sifferlösa avtal i framtiden, vilket jag har svårt att tro. Umeås väljare har inte röstat fram S och V för att kommunen ska driva en borgerlig lönepolitik!

          Halva mandatperioden har gått nu och S och V har 2 år på sig att visa att de håller vad de lovar. Återinför individgarantin och gör en rejäl satsning på de lågavlönade. Låt inte chansen gå förlorad att visa vad ni går för!

Snubblade på det här videoklippet idag och garvade nästan ihjäl mig, men det belyser lite grann problemet med skattefusk inom restaurangbranschen. Man tar in folk och sätter dem att jobba svart. Förutom att de, som jobbar svart, inte kan sjukskriva sig, ta föräldraledigt, eller få betald semester, så blir de lurade på pengar av sin arbetsgivare.

Svart arbete förekommer i samtliga branscher. Så ska du köpa korv, glöm aldrig att kräva att få ditt kvitto. Annars får du lämna tillbaka korven ;)

Med LO-repskapets beslut för 2 veckor sen om vilka gemensamma avtalskrav fackförbunden inom LO-familjen ska driva, kan man nu säga att avtalsrörelsen har börjat. I ett sådant läge är det bra att kolla hur det gått i tidigare lönerörelser för att se om det finns något fackföreningsrörelsen kan lära sig inför kommande löneförhandlingar.

          Årets lönerapport från LO har analyserat löneutvecklingen för avtalsperioden 2010-2011. Den visar att den faktiska löneökningen för arbetare inom kommun- och landstingssektorn var mycket lägre än vad fack och arbetsgivare hade avtalat. Enligt kollektivavtalen skulle lönerna ökat med 4,7% under perioden 2010-2011, men i själva verket ökade de med bara 3,8% inom kommun och 3,6% inom landting enligt SCB:s lönestrukturstatistik.

          Det är klart att som förtroendevald inom Kommunal blir jag häpnad. Hur är det möjligt? Är inte detta ett avtalsbrott? Den största (dock inte den enda) förklaringen är att SCB:s statistik inbegriper även icke-fackligt anslutna arbetare, och dessa drar ner statistiken rejält. Kommunals medlemmar fick en faktisk löneökning på 4,2% (att jämföra med totalen för arbetare inom kommun som är 3,8 och landsting som är 3,6). De som är med i facket tenderar således att få en mycket bättre löneutveckling.

          Men även om de fackanslutna fick högre lön än övriga, så fick de ngt lägre än vad de borde fått enligt avtalet (4,2 istället för 4,7). Jag kanske är ute och cyklar men Kommunals största misstag var att en gång i tiden gå med på individuell lönesättning. Finns det tydliga kriterier utifrån antal år i yrket, utbildning och andra objektiva mått är det väldigt lätt att avgöra vad som är en skälig lön. Men med individuell lönesättning öppnar man upp för godtycke.

          Min erfarenhet av kontakt med medlemmar i Umeå Kommun är att sambandet mellan lönekriterierna och den lönehöjning man får är närmast obefintligt. När man utifrån lönekriterierna inte kan avgöra vad var och en ska ha, är det svårt att kunna säga vad som är rättvis lön för en enskild medlem och detta försvårar den fackliga organisationens möjligheter att bevaka sina medlemmars intressen.

          Jag läser i KA att Kommunal ser över lönemodeller och att nästa års kongress kommer att besluta om förbundets framtida lönepolitik. Jag ser framemot att kongressen omvärderar förbundets syn på individuell lönesättning och ändrar linje i den här frågan.

Lagom till Umeå Pride, som ägde rum  i veckan, kom nyheten att förbundsdirektionen för de 4 Norrlandstingen beslutat att samma avgift ska gälla för samkönade som för olikkönade par i samband med assisterad befruktning.

          Regelverket kring detta skiljer sig från landsting till landsting med avseende på hur gammal man ska vara eller vilken avgift man ska betala för att få behandlingen subventionerad, men gemensamt för alla landsting är att avgiften inte skiljer på lesbiska och heterosexuella. Undantaget är Västerbotten, Västernorrland och Östergötland. I Västerbotten får de kvinnliga paren i normala fall betala 15'000 kr per inseminationsförsök, medan heteropar fått betala bara patientavgiften. I och med förbundsdirektionens beslut kommer alltså de lesbiska paren att betala patientavgift istället, på samma sätt som de olikkönade paren. För att beslutet ska träda i kraft, måste resp. landsting också fatta beslut., vilket förmodligen blir till hösten. Kvar blir bara Östergötland.

          Det här beslutet har sin upprinnelse i RFSU:s rapport Sverigebarometern 2011, som visade att reglerna kring assisterad befruktning skiljer sig markant mellan olika landsting. Rapporten släpptes ut sommaren 2011 och utlöste en debatt i vårt län kring varför vårt landsting hade diskriminerande regler. Frågan har disktuerats i landstingsfullmäktige (LTF) i samband med en interpellation från Nicklas Sandström (m). Förutom Kristdemokraterna har samtliga borgerliga partier varit kritiska till de dikriminerande reglerna, men inget av de la någonsin någon motion i landstingsfullmäktige för beslut.

          För Socialdemokraterna i Västerbotten har inte frågan varit enkel. När debatten initierades för ett år sedan var inte partiet enigt. Som rapporten påtalade, skiljer sig reglerna markant, och för oss har det varit viktigt att uppnå enighet bland de 4 norrlandstingen, så vi inte skulle ha 4 olika regelverk i regionen. Tidigt i processen tog SSU Umeå ställning för att lesbiska par skulle få betala patientavgift, på samma sätt som olikkönade par. Vi skrev en motion till partiets distriktsårskonferens som även Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun ställde sig bakom. När frågan var uppe på distriktsåskonferensen, blev motionen besvarad med hänvisning till att man ville avvakta till att Sveriges Kommuner och Landsting skulle komma med riktlinjer för ett gemensamt regelverk för hela Sverige.

          I veckan kom beslutet från förbundsdirektionen. Det känns skönt att Västerbottens Socialdemokrater äntligen tagit ställning mot diskriminering. Det var på tiden.

Inom vård och omsorg är stress så vanlig att det hör till ovanligheterna att få läsa om goda exempel. Därför blir jag nästan tårögd när jag läser Erik Laaksos oerhört opartiska beskrivning av sin arbetsgivare (eller måhända uppdragsgivare?), som visar vilket oerhört socialt ansvar den tagit på sig! Vi får veta att detta boende är största arbetsplatsen i hans kommun. Den stora mängden anställda bidrar med stora summor skattemedel. Även lokala butiker gynnas eftersom det bor 70 brukare som konsumerar i mängder, och för många ungdomar är detta boende deras första kontakt med arbetslivet. Tydligen är detta företag det bästa som hade kunnat hända de anställda, kommunen och och det lokala näringslivet.

          Den fantastiska arbetsgivaren Laakso beskriver är ingen annan än, hör och häpna: Carema Care! Dess framgångsrecept heter vinstsyfte, ”som utgör drivkraft för att företaget ska skapa hög kvalitet och ökad kundnöjdhet”. För facket borde dessutom företaget vara en ”underbar förhandlingspart”, eftersom höga vinster möjliggör högre löner.

          Med glädje välkomnar jag Laaksos nyväckta fackliga intresse. Med tanke på att han tidigare anklagat LO för att vara kapat av trotskistiska infiltratörer, kunde man inte tro att han ville facket väl, men kolla!

          Givetvis ger överskott utrymme för att anställa fler och höja löner. Men hela vitsen med att driva en verksamhet i vinstsyfte är att DELA UT vinsten och då måste pengarna tas någonstans ifrån. Eftersom företag verksamma inom skola, vård och omsorg inte kan ta betalt av elever eller vårdtagare, tas alltså pengarna från verksamheten. Följden blir mindre pengar till bemanning och löneutbetalningar. Som Kommunal visat i sin rapport ”den som söker skall finna”, så skär privatentreprenörer ner på personalkostnader genom att betala lägre snittlöner och/eller tillämpa sämre personalvillkor, med sämre service som resultat. Detta bekräftas också av en komparativ studie som granskar 5 olika kommuner (däribland Umeå). Men istället påstår Laakso att ett vinstförbud inom välfärdsområdet skulle leda till lägre skatteintäkter, sämre löneökningar och minskad sysselsättning. Han menar t.o.m. att det skulle leda till kommunism!!

          På fullaste allvar påstår Laakso att ett vinstförbud inom skattefinansierade verksamheter skulle leda till att hans boende skulle stänga, eftersom ”det finns ingen kommun som kan ta över sådan här verksamhet på egen hand”. Laakso vet mycket väl att det är kommunen som står för kostnaderna! Vad är det som gör kommunen, som uppenbarligen har råd att finansiera verksamheten, till oförmögen att ta över? Överallt där Carema pga vanvårdsskandalerna förlorat sina upphandlingar, så har berörda kommuner övertagit verksamheten. De personalnedskärningar han varnar för saknar förankring i verkligheten.

          Laaksos skrämselpropaganda går förmodligen hem i USA där minsta krav på socialreform anses som kommunism, men på hemmaplan, framstår han snarare som huvudpersonen i fabeln om pojken och vargen, som skrämmer upp folk i onödan med risken att inte bli tagen på allvar den dag han skulle börja tala sanningen.

I tidigare inlägg har jag berört regeringens jobbcoachbluff. Istället för riktig sysselsättningspolitik, så har de arbetslösa reats ut till privata jobbcoacher som fått tjäna en massa pengar på varje arbetslös de tar emot utan några som helst krav på att erbjuda dem en vettig verksamhet som leder till ökade chanser att få jobb.

Av arbetsförmedlingens verksamhetsberättelse för det gångna verksamhetsåret framgår att sannolikheten att få jobb var högre om man inte nyttjade någon jobbcoach. Trots detta fortsätter satsningen som hittils har kostat 1,6 miljarder. Bara förra året spenderades 562 miljoner, som gick till 80 företag. De stora vinnarna är bemanningsföretagen, som gjort stora vinster på skattepengar. De stora förlorarna är de arbetslösa och skattebetalarna.

Det mest absurda med jobbcoachsreformen är att en jobbcoach inte har något krav på seriositet. Det går tydligen bra med flum.

Igår joinade Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun den växande skara socialdemokrater som kräver att partiet ska ta tydlig ställning mot vinstuttag i välfärdssektorn. Detta skedde i samband med gårdagens representantskapsmöte, där ombuden ställde sig bakom kravet att partistyrelsen ska få uppdraget att  "föreslå lagstiftning, regleringar eller åtgärder som starkt begränsar eller förhindrar att privata vinster genereras via skattefinansierad vård, skola eller omsorg bedriven i privat regi".

          Umeå Arbetarekommun är inte ensam. Samma kväll fattade Malmös Socialdemokratiska Arbetarekommun beslut om att ställa sig bakom en motion till partikongressen som tydligt pläderar för att socialdemokratin -i linje med LO:s kongressbeslut- ska verka för att en ickevinst-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg. Enligt TV4 ska även Socialdemokraterna i Helsingborg och Växjö anslutit sig till samma linje.Reaktionerna låter sig inte väntas. Debattören Erik Laakso tar till kommunistkortet och skriver på sin facebookprofil:

 Malmö Socialdemokratiska Arbetarekommun antog bland annat denna att sats i går kväll:

"Att: Socialdemokratin tillsammans med LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta."

Sossarna i Malmö ansluter sig till kommunismen. Bra jobbat!

          Laakso har även tidigare försökt dra ner privatiseringskritiska socialdemokrater i smutsen genom att förknippa dem med trotskistiska enterister. Han pekar på budkavlen mot vinster i välfärden, ett brett initiativ som samlar alltifrån kommunister till socialdemokrater. Tycka vad man vill om partitillhörigheten hos många av initiativtagarna till budkavlen (många av dem till vänster om vänsterpartiet), men Göran Grejder och de andra socialdemokratiska initiativtagarna har i alla fall kört med öppna kort. För ingen är det en hemlighet vilka som ligger bakom. Detsamma kan dock inte sägas om Erik Laakso. När Aftonbladet i dec 2010 avslöjade att Svenskt Näringsliv i hemlighet hade anlitat pr-byrån Primes för att driva Socialdemokraterna till höger, visade det sig att Erik Laakso var inblandad i det. Att anklaga andra för enterism känns i ett sådant sammanhang lite befängt. Kanske dags att sopa rent framför egen dörr?

          Med tanke på Laaksos roll i primegateskandalen blir det därför svårt att betrakta hans reaktion som annat än dubbelmoral. På ett sätt förvånar det inte. Även andra från Prime kör samma linje. T ex så har Janerik Larsson, tidigare vd för Svenskt Näringsliv och numera seniorkonsult på Prime, gått ut och anklagat LO för att vara styrd av kommunistiska drömmare i vinstfrågan. Men till skillnad från vad såväl Laakso som Larsson påstår finns det ett starkt folkligt stöd bakom åsikten att skattepengar inte ska gå till privata vinster. Enligt Novus senaste opinionsundersökning så anser enbart 12% av väljarna att vinstuttag ska vara tillåtet inom välfärdssektorn.

          Högern har inte ändrats sedan 1848. Redan då frågade Marx i Kommunistiska Manifestet <<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> Idag, 164 år senare, är denna fråga fortfarande aktuell.

"Långt liv till lägre kostnad" är rubriken på en av artiklarna i dagens VK. Första sidan är än mer specifik. I stora rubriker kan man läsa: "Ny studie: Äldre lever längre i privat vård". Och läser man underrubriken till artikeln på s. 6 så står det att "Äldre lever längre i den privata vården visar forskning".

Efter att man läst den långa artikeln som redovisar undersökningens resultat, så avslutas artikeln med att studien inte har genomgått den granskning av andra forskare som då krävs. Med tanke på att studien inte genomgått den granskning som krävs, känns de stora rubrikerna liiiiiiiiite oproportionerliga.

          Det är intressant att studien genomförts av nationalekonomer. Olika discipliner kan visst bidra med nya insikter, men rent spontant undrar jag hur nationalekonomiska begrepp och analysverktyg lämpar sig för en studie om äldrevård. Inte för att jag skulle ha något särskilt emot nationalekonomer. På samma sätt skulle man kunna undra om en professor i medicin skulle vara den bäst lämpade att forska om inflation, eller en sociolog den bäst lämpade att undersöka växternas fortplantning t ex.

          Därmed inte sagt att en nationalekonom inte skulle kan bidra till nya insikter i det ämne vi berör här, men vi ska ha klar för oss att forskarens disciplin påverkar vilka frågor hon ställer, vilket fokus hon lägger, och indirekt vilka svar hon hittar. T ex så har nationalekonomiska studier av sjukskrivningsmönster en tendens att dra slutsatsen att förbättringar i sjukförsäkringen leder till högre sjuktal (se t ex Henreksson och Persson*, samt Sjöberg och Bäckman*), samtidigt som medicinska studier t ex visar att försämringar som karensdagen kan leda till högre sjuktal (se t ex Bergström mfl*). Intressant är sociologen Walter Korpis studie från 90-talet* som visade att de höga sjuktalen i de nordiska länderna inte berodde på de generösa villkoren i sjukförsäkringen som rådde då, utan på det faktum att arbetskraftsdeltagande från kvinnor, äldre och funktionshindrade var högre i Norden än i andra länder.

          Olika discipliner har olika studieobjekt, och de har därför olika begrepp och analysverktyg som är särskilt lämpade för det specifika studieobjekt de riktar sig på. Och det gäller inte bara vetenskapen. En skomakare kan inte laga mat med sina verktyg på samma sätt som en kock inte kan laga skor med sina knivar.

          I den här artikeln från VK gör man alltså stora rubriker av en slutsats som tidningen helt okritiskt förmedlar som en objektiv sanning utan att problematisera det minsta. Politisk propaganda vill jag gärna läsa på ledarsidor och insändarsidor, men i övriga delar av tidningen vill jag hellre ha granskande journalistik av kvalité.

Referenser:

*Bergström, Gunnar, Sickness Presenteeism Today, Sickness Absenteeism Tomorrow? A prospective Study on Sickness Presenteeism and Future Sickness Absenteeism.

*Henreksson, Magnus & Persson Mats, The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System

*Sjöberg, Ola & Bäckman,  Olof, Incitament och arbetsutbud – En discussion och kunskapsöversikt

Företagarna borde lära sig av den berömda sagan om hunden och köttstycket, som berättar om hur en girig hund som höll ett köttstycke i munnen tappar det i flodvattnet när den gapar efter ett större köttstycke som visade sig vara spegelbilden av sitt eget i vattnet. Så kan det gå när man gapar efter för mycket, precis som intresseföreningen Företagarna gör i debattartikeln Prioritera Företagarinjen (2012-09-06), signerad av Elisabeth Thand Ringqvist (vd) och Torbjörn Halvardsson (regionchef).

Trots att lönernas procentuella andel av BNP har sedan 1977 minskat med ca 10 procentenheter till förmån för vinsterna som ökat med motsvarande andel, så anser Företagarna att det är dyrt att anställa. De föreslår därför en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Arbetsgivaravgiften utgör - till skillnad från vad många tror - ingen skatt. Det är uppskjuten lön vi avstår idag för att få tillbaka senare som pension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning mm. Dock finns det en del i avgiften som saknar öronmärkt finansieringssyfte, den allmänna löneavgiften, som regeringen chockhöjde till 9,21% på bekostnad av de övriga delarna av arbetsgivaravgiften som därmed sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i lön som förut, men vi får en allt mindre del av pengarna sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning!

Företagarnas förslag är att den allmänna löneavgiften tas bort, vilket skulle sänka arbetsgivaravgiften med en tredje del. Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna att sänka personalkostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till. Är detta bättre?

Att sänka socialförsäkringsavgiften ger inga fler jobb. Som rapporten ”Företagsbidrag istället för jobb” visar så har inte den halvering av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som regeringen införde lett till att företagen anställt fler ungdomar. Istället har pengarna från denna lönesänkning gått till att öka företagens vinster.

I sin rapport ”Lägre arbetsgivaravgifter ger fler jobb och nya företag” skriver Företagarna att den föreslagna avgiftssänkningen ska riktas enbart till privata företag. Att i sin debattartikel skriva att det inte handlar om särregleringar eller gräddfiler blir därmed ingenting annat än hyckleri. Varför ska det vara dyrare att anställa inom offentlig sektor? Vid upphandlingar skulle det vara omöjligt för den offentliga sektorn att hävda sig i konkurrensen, varpå alltmer av kommunala verksamheter skulle läggas ut på privat drift. När vi ställer oss frågan varför Företagarna förespråkar en åtgärd som bevisligen inte kan leda till fler jobb, så är det inte svårt att förstå att för dem handlar det om att skapa utökade möjligheter för det privata näringslivet att göra vinst på våra skattepengar.. pengar som vi betalat för att det ska gå till verksamhet, inte till privata fickor.

Regeringen har avskaffat förmögenhetsskatten, sänkt restaurangmomsen, halverat arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år, skurit ner i skatteverkets kontrollenhet mot skattefusk och slopat småföretagens revisionsskyldighet. Därmed har företagen tjänat ofantligt med pengar. Nu har regeringen dessutom aviserat en sänkning av bolagsskatten. Samtidigt går den offentliga sektorn på knäna till följd av alla dessa skattesänkningar: 36'000 offentliga anställda har förlorat sitt jobb sedan regeringsskiftet 2006!!

Med andra ord så har ingen annan regering i Sverige gett lika många gräddfiler till det privata näringslivet som den här, tyvärr på bekostnad av arbetstagarna, skattebetalarna och välfärden. Ändå är inte Företagarna nöjda, utan de skriker efter mer! Till dem vill jag bara påminna om vad som hände hunden med köttstycket: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

Lik den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha i Miguel de Cervantes roman verkar ordförande i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i Umeå Thomas Nordvall vara väldigt förtjust i att i sin ärofyllda fantasi ge sig på väderkvarnar som han blandar ihop med jättar som i själva verket inte finns. Läser man hans blogginlägg från den 8 april om förslaget om 6-timmars arbetsdag, så ser man en lång harang av argument som istället för att kritisera förslaget i sig, ger sig på felaktiga påståenden om vad förslaget går ut på.

          I god civilekonomisk anda bortser herr Nordvall från empiriska fakta när han redogör för sina matematiska uträkningar, efter vilka han tror att verkligheten kan anpassas, snarare än att använda sig utav ett teoretiskt resonemang som kan grunda sina utgångspunkter i den faktiska verkligheten. Tre saker är anmärkningsvärda med hans resonemang:

          För det första dömer han förslaget om 6-timmars arbetsdag ut som orealistiskt utifrån ett originellt sätt att räkna på hur den kan finansieras. Med rätta påpekar han att, om vi ska sänka arbetstiden från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, så måste produktiviteten öka med 33% (8/6=1,33). Vi måste alltså producera 33% mer per arbetad timme för att totalt kunna producera lika mycket på 6 timmar som vi idag producerar på 8. Fram till dess har han rätt, men när han i nästa stund skriver ”Jag vet inte hur många som tror att ett vårdbiträde eller en sjuksköterska skulle klara detta” har hans resonemang ballat ur.

          Vad säger att en produktivitetsökning på 33% i arbetslivet måste vara jämt fördelad i alla branscher? Låt oss för en stund lämna det teoretiska rappakalja åt sidan och granska verkliga fakta. Idag har vi en reell BNP per capita som är dubbelt så hög som 1971, vilket innebär att vi producerar i snitt dubbelt så mycket per person än 1971 (mätt i inflationskorrigerade kr och ören). Är det ngn som tror att det innebär att sjuksköterskor och vårdbiträden springer dubbelt så snabbt? Eller att lärare undervisar dubbelt så fort?

          Inom industriell varuproduktion är produktivitetsökningar naturliga. Den vetenskapliga utvecklingen leder till allt nyare teknologi med hjälp av vilken vi kan producera allt mer på allt mindre tid. Men den offentliga sektorn producerar inte industriella varor utan tjänster, som utförs av människor. Som vi vet finns det en gräns för hur mycket vi kan (eller ens vill) rationalisera tjänster. Det finns ingen maskin i världen som kan få en lärare att snabbare hålla en föreläsning för sin klass t ex, och om en sådan skulle finnas, är det tveksamt att eleverna skulle uppskatta det.

          På samma sätt som en arbetstidsförkortning från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön förutsätter en produktivitetsökning på 33%, så var en produktivitetsökning på 20% en förutsättning för att gå ner från 6 till 5-dagarsarbetsvecka (6/5=1,20). Men är det ngn som tror att lärare föreläser 20% snabbare idag än när de jobbade 6 dagar i veckan? Ändå så lyckades socialdemokraterna införa en arbetstidsförkortning från 6 till 5-dagarsarbetsvecka. Hur??

          Ja, svaret stavas strukturomvandling. När Nordvall konstaterar att undersköterskor och vårdbiträden inte kan springa 33% snabbare, så drar han slutsatsen att då måste det anställas 33% fler, och det gäller även alla andra yrkeskategorier. Återigen grundar Nordvall sitt resonemang på fantasier snarare än empiriska belägg. Som sagt är produktivitetsökningar inom industrin den naturliga gången. När industrin tack vare nyare teknologi kan producera allt mer på mindre tid, minskar dess behov av arbetskraft, och gör det möjligt för tjänstesektorn att anställa fler. Ända sedan 1965 har andelen sysselsatta inom industrin minskat till förmån för tjänstesektorn (såväl privat som offentligt), som har kraftigt expanderat. När Nordvall påpekar att det behövs sysselsättas fler för att kunna minska arbetstiden har han givetvis rätt, men han har helt fel när han tror att detta skulle gälla samtliga branscher. Anledningen till att socialdemokraterna kunnat minska arbetstiden till 8-timmars arbetsdag och 5-dagars arbetsvecka är att produktivitetsökningar inom industrin och jordbruk frigjort arbetskraft som med tiden kunnat omfördelas till mer arbetsintensiva branscher som själva inte kan öka sin arbetsproduktivitet i lika stor omfattning.

          För det andra blir förslaget om 6-timmars arbetsdag som en jätte Nordvall ger sig på som inte finns. Strukturomvandlingen innebär en omfördelning av arbetskraft mellan olika branscher, men den är inget som sker från ena dagen till den andra. När Nordvall konstaterar att det IDAG inte finns tillräckligt med yrkesutbildad personal att tillgå för att öka bemanningen med 33%, så utgår han från ett eget förslag han fantiserat ihop. Förslaget om 6-timmars arbetsdag är tänkt från vår sida som en långsiktig vision som ska förverkligas i steg, istället för ngt som ska förverkligas idag, från ena dagen till den andra. Precis som när vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsvecka. Att tro att det inte går att på lång sikt omfördela arbetskraft från industri till tjänstesektorn är att bortse från vad som faktiskt skett sedan 1965!

          För det tredje så är de alternativ till arbetstidsförkortning som Nordvall erbjuder väldigt intressanta, då det som Kd gjort i riksdan tillsammans med övriga högern går i motsatt riktning. Om nu Nordvall tycker att det är bättre att förlänga semestern som han säger, gör han nog bäst i att driva den frågan. Verkligheten är dock att den borgerliga regeringen har minskat antalet semesterdagar för sjukskrivna!!

Just nu står Marianne Normark från Folkpartiet i talarstolen på landstingsfullmäktige och påstår att Folkpartiet blivit personalens parti..

Ja, Marianne, om ni på FOlkpartiet vill värna om arbetarnas intressen så kanske ni ska börja med att kasta förslaget om sänkta löner för ungdomar i papperskorgen.

Nej, det är inget aprilskämt:

Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt har med röstsiffrorna 84 mot 76 beslutat att anta 6-timmars arbetsdag som ett långsiktigt mål att arbeta efter.

Förslaget kommer ursprungligen från Umeås socialdemokratiska kvinnoklubb och blev först antaget i januari av Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun. Kritiken från högerkanten lät sig inte väntas.

Moderata kommunalrådet i Umeå Anders Ågren for direkt ut med osanning på sin blogg och påstod att Umeås Socialdemokrater avsåg att tvinga folk att gå ner i lön. Socialdemokraternas förslag till arbetstidsförkortning innebärande 6-timmars arbetsdag förutsätter givetvis bibehållen lön. Om nu Ågren är emot lönesänkningar, så är det i första hand moderaternas samarbetspartier Centern och Folkpartiet han ska rikta sin kritik mot, då dessa partier har aktivt gått ut och förespråkat lägre löner.

Men hur ska denna reform finansieras? Är inte befolkningsutvecklingen sådan att antalet personer som går ut i pension ökar? Vi blir allt färre som befinner oss i arbetslivet och som ska försörja allt fler som går ut i pension. Ja, förvisso, men detta argument bortser ifrån en liten detalj:

Det är inte hur många som finns i arbetskraften jämfört med hur många som ska försörjas som avgör huruvida ett samhälle har råd. Det är snarare hur mycket som de som finns i arbetskraften producerar jämfört med hur mycket som befolkningen i samhället konsumerar, som är det avgörande. Vi är visserligen färre som finns i arbetskraften, men var och en av de som är i arbetskraften producerar allt mer.

Idag, 93 år efter att vi införde 8-timmars arbetsdag har vi en bnp per capita som är 9 ggr så högt. Sverige har inte haft så mkt resurser som det har idag. Idag, 43 år efter att vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsveckan, har vi en BNP per capita som är dubbelt så högt som då. Vi producerar per person alltså dubbelt så mkt som 1971, är det då rimligt att vi jobbar lika mkt som 1971?

Idag har Västerbottens socialdemokrater beslutat sig om att ställa sig bakom kravet om 6-timmars arbetsdag. Ingen av oss som satt på distriktsårskonferensen där detta beslut togs tror att denna reform går att genomföra idag, eller imorgon. Men idag lägger vi alltså första tegelsten för att påbörja bygget av ett nytt samhälle, där arbetslivet är till för människan och inte människan till för arbetslivet.

Förslaget skickas vidare till partiets kongress och där avgörs om partiet nationellt kommer att anta förslaget som sitt eget.

Kollektivavtalsdagen 17 mars

Har precis kommit hem efter en lång dag. Först har jag varit och hållit i en facklig grundutbildning för medlemmar för Kommunal och andra LO-förbund. Det är kul att se att intresset för det fackliga ökar ;). Det var en hel dags utbildning och efter det har jag varit och hållit i mitt första styrelsemöte som ordförande för Kommunals s-förening. Det var rikitigt kul, men vid arbetsdagens slut känner man sig trött efter så mycket aktivitet.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att läsa vk-bloggarna. En del av dem är faktiskt underhållande. Läs gärna Britt-Marie Lövgrens (FP) blogginlägg idag. Hon har sen ett tag sen varit aktiv i att skapa opinion för att Umeå Kommun ska anställa ungdomar för 75% av ingångslönen. Det är som att Folkpartiet inte kan släppa det här! Sedan 2010 har de förespråkat lönesänkningar för ungdomar. Först av alla var dock Centerpartiet. Men även moderaterna har haft ett finger med i spelet. Den aktive moderaten Nicklas Sandström har öppet förespråkat lönesänkningar för ungdomar.

Trots sin unga ålder (29 år gammal) är han redan landstingsråd inom Västerbottens Läns Landsting. Eftersom han förespråkat lönesänkningar för ungdomar, så trodde jag att han som ungt landstingsråd var för en sänkning av sitt eget arvode. Jag har därför väntat på att han ska motionera i frågan på landstingsfullmäktige, eftersom han i så fall kan få mitt fulla stöd, men inte ens ett svar har jag fått :(.

Men åter till Britt-Marie Lövgren och henne blogginlägg. Hon förespråkar att ungdomar som anställs ska få 75% av ingångslönen istället för att, som det är idag, få en hel lön. Och sedan har hon mage att påstå att det inte handlar om en lönesänkning!! Men jisses, vilken värld lever hon i? Är inte detta diskriminering? Ungdomar verkar vara en grupp som man som borgerlig politiker anser sig kunna spotta på. Jag menar.. hade borgarna t ex vågat gå ut med ett liknande förslag om att t ex invandrare ska ha lägre löner än infödda svenskar så att de ska kunna få jobb? Förr i tiden försvarade man att kvinnor skulle ha lägre löner för att annars skulle ingen vilja anställa dem när man ändå kan anställa en man. Idag skulle ingen våga resonera på det här sättet, men när det gäller ungdomar är det konstigt nog legitimt för borgerligheten att komma med sådana utspel.

TIllgänglig statistik visar att låga löner inte leder till mindre arbetslöshet. Ungdomar har redan lägre löner än övriga och ändå har de en högre arbetslöshet. LO:s regionala ungdomskommitté i Västerbotten och Norrbotten har skrivit en lysande insändare ang ungdomsarbetslöshet och varför de åtgärder regeringen vidtagit bara har förvärrat den. Jag rekommenderar den: Ge oss ungdomar jobb och utbildning.

Medan borgarna bloggar om att regeringen har minskat utanförskapet, så har antalet bidragstagare ökat sedan alliansen kom till makten 2006, och det fortsätter att öka.

Lite paradoxalt är det med tanke på att försämringarna i såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen infördes av alliansen för att de tyckte att i Bidragssverige så lönar det sig mer att stanna hemma och få bidrag än att gå ut och söka jobb. Tydligen är det precis dessa försämringar som lett till att antalet bidragstagare ökat.

Läs gärna mer på socialstyrelsens hemsida.

Ibland så har jag undrat om borgerliga debattörer skriver sina egna bloggar eller om de får allt sitt material för publicering skickat från centralt håll, eftersom det är förvånansvärt ofta som alla de skriver samma sak precis samtidigt. Lite roligt blir det när en av dem har fel i och med att de kopierar från varandra, för då blir det fel i alla andra led.

          Det är med förtjusning som jag t ex läser i Paul Redstigs (M),  Veronica Kerrs (Kd) och Inger Johanssons bloggar som alla med hänvisning till samma källa påstår att utanförskapet har minskat under den tid som borgarna styrt i regeringen. Äntligen har de hittat ett räknefel som socialdemokraternas nya ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson ska ha gjort, varpå de firar med ironiska kommentarer som ifrågasätter hennes matematiska kunskaper.

          Vad handlar det hela om egentligen? Baserat på en rapport som regeringens utredningstjänst (RUT) har släppt ut har Socialdemokraterna påpekat att utanförskapet har ökat med 20 000 personer sen borgarna vann valet i slutet av 2006. Men Expressen skriver:

”Attacken byggde på en felräkning. 103 000 heltidsstudenter som sökt arbete hade räknats in två gånger om i utanförskapet och det gjorde att siffran för december 2011 blev för hög. Utredningstjänsten har tagit på sig missen och bett om ursäkt”.

          Låt oss granska då siffrorna som de presenteras av Expressens räknenisse Fredrik Sjöhult:

          Som vi ser så har utanförskapet ökat markan inom varje kategori förutom i två, nämligen de som bär sjukpenning och de som bär sjuk- och aktivitetsersättning, som snarare minskat rejält. Antalet sjukskrivna har minskat så rejält att det vida överstiger ökningen av de övriga kategorierna och det är detta som förklarar att totalsiffran för utanförskapet är mindre dec 2011 än dec 2006. Trots att antalet arbetslösa och undersysselsatta ökat rejält, så har alltså statistiken över utanförskapet minskat i storlek eftersom antalet utförsäkrade ökat ännu mer. De senare räknas inte in i begreppet utanförskap eftersom de försvinner från statistiken.

          Som jag ser det så har borgarna och Expressen rätt om att Magdalena Andersson (s) har fel: utanförskapet har inte ökat med 20’000, den har ökat med många fler!! Såvida inte det är så att minskningen av antalet sjukskrivna innebär en ökning av antalet friska, det vill säga. I så fall har flera tusen blivit friska och då borde Reinfeldt och Borg i så fall få nobelpriset i medicin, eller åtminstone i trolleri då de har lyckats få alla dessa människor friska genom en ändring i sjukförsäkringens regelverk utan att behöva förskriva ett enda läkemedel.

          Det krävs en fantasifull tolkning av statistik för att utifrån det sifferunderlag som presenteras påstå att utanförskapet minskat. Vad Expressen gör är inget annat än att fiffla med statistik.

Idag kör SSU Umeå en kampanj för att synliggöra våldtäktsproblematiken. Den består av olika affischer som ni kommer se lite här och där överallt på stan samt tapplappar i olika motiv på bussäten och andra ställen.

          När våldtäkt diskuteras ligger fokus många gånger på hur tjejer ska undvika att bli våldtagna, men vi vill gärna vända på det och uppmärksamma att problemet inte ligger hos kvinnor. De ska inte behöva förändra sig och anpassa sitt beteende för att undvika att bli våldtagna, utan snarare bör fokus riktas på de som våldtar. Vi vill även uppmärksamma att flertalet våldtäkter inte sker ute på mörka gränder med främlingar som förövare, utan ofta är våldtäktsmannen ngn som offret är väl bekant med och litar på.

          Våldtäkter är alltså inte isolerade händelser som ska kopplas till enstaka individer med ngn form av störning, utan snarare ett samhällsproblem som är produkten av ett ojämställt samhälle där män står över kvinnor och tar sig rätten att utöva makt över dem.

          Vad som står i affischen nedan kan tyckas vara självklart, ngt som man inte skulle behöva påpeka. Tyvärr är det faktum att en tjej sover i ens säng, en ursäkt som, tro det eller ej, betrakats som en förmildrande omständighet i rättsfall där män dömts för våldtäkt. Andra ursäkter som betraktats som förmildrande omständigheter (eller på annat sätt oberopats för att legitimera en våldtäkt) är exempelvis att tjejen är ens flickvän, att hon haft sex med en förut eller klätt sig urringat. Därav de olika motiven i affischerna.

          Hoppas detta bidrar till en mer nyanserad diskussion för att kunna angripa problemet från rätt vinkel.

Har varit sjuk sen i söndags och inte orkat laga min egen mat, utan förkylningen har jag använt som den perfekta ursäkten för att köpa färdiglagad mat. Ngn jävla fördel måste det ju finnas med att man blir sjuk ;). Konsumbutiken här på Ålidhem har infört två helt automatiserade kassor där kunden själv kan skanna sina varor och slippa köa, och jag kunde inte undvika att tänka på detta idag när jag var på väg hem från affärn. Konsum är inte unik med att införa självskanning. Även andra affärer har det och det minskar köerna väsentligt, men man märker också att behovet av kassapersonal minskar.

          För en stund sen läste jag om ett forskningsprojekt från Vasa Yrkeshögskola som vill få till stånd totalt obemannade bybutiker. För mig är det svårt att föreställa mig ngt sånt då det händer ibland att man behöver hjälp av personal för att hitta rätt, men i småbyar kanske kan en obemannad butik vara lösningen på små personalresurser. Vem vet?

          Men är inte tanken läskigt att maskiner håller på att ersätta människorna? Nja.. det skulle inte vara ngt nytt fenomen. Den teknologiska utvecklingen har under lång tid gjort att hela yrkeskårer och produktionsbranscher försvunnit utan att det för den sakens skull lett till ngn katastrof. När rakhyveln uppfanns försvann alla barberare. När den automatiska hissen uppfanns, försvann alla hisskötare (ni vet, snubbarna som drog i spakarna när man gick in i hissen på den tid hissar var manuella och saknade knappar). Men det är inte som att barberarna och hisspojkarna gick och hängde sig utan de fick nya jobb. Så är det med strukturomvandlingen: den teknologiska utvecklingen gör att vissa jobb försvinner och nya jobb uppkommer. Hade vi inte haft det så, skulle vi fortfarande gå till barberaren och plogat jorden med oxar istället för traktorer.

          Problemet är att strukturomvandlingen inte sker av sig själv. För att nya och modernare jobb ska kunna ersätta gamla, lågavlönade jobb, måste folk kunna skola om sig. Men istället väljer regeringen att skära ner antalet komvuxplatser och avskaffa högskolebehörigheten för de som går yrkesförberedande gymnasielinjer. Samtidigt så slaktas arbetslöshetsförsäkringen ner. Med så jäkla hög arbetslöshet som vi har i landet, borde det vara absurt att det samtidigt finns branscher som lider av brist på arbetskraft. Men tar man i beaktande att regeringen gjort det svårare för arbetslösa att skola om sig, borde inte detta förvåna oss.

          Under dessa förutsättningar är det inte konstigt att människor upplever den teknologiska utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. Om trenden håller i sig kan vi därför förvänta oss stigande arbetslöshet. Då kommer det inte att kännas lika kul att gå in på en obemannad bybutik.

Det här är en skylt som hänger på en restaurang här i stan jag var till igår. Men om ni är uppmärksamma så kommer ni se att allt fler restauranger gör likadant. Sänkningen av restaurangmomsen används till att antingen sänka priset eller öka vinsten, men inte till att anställa fler.

Reformen kostar staten 5,4 miljarder kr i uteblivna skatteintäkter och förväntas bara ge 3000 jobb. Detta är ett halvt jobb per miljon. Med andra ord ingenting! Samma summa motsvarar kostnaderna för att anställa 16'000 kommunalarbetare eller 10'000 lärare.

Sedan 2006 då vi bytte regeringen har den offentliga sektorn skurit ner på 50'000 anställda pga skattesänkningarna. Hur mkt fler nedskärningar kommer vi få stå ut med för att kunna äta billigare på restaurang?.. om det nu alls blir billigare att äta på restaurang, för det är lika sannolikt att pengarna istället går till att öka vinsten med oförändrade priser.

Sitter på landstingsfullmäktige och kan inte sluta tänka på en interpellation ställd från Folkpartiet med rubriken Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa?.

          Det finns mkt som landstinget kan göra för att uppnå en bättre och jämlik hälsa, bl a riktat förebyggande arbete, samverkan med kommuner, patientsäkerhetsarbete mm. Men jag skulle vilja säga att grundförutsättningarna för landstingets arbete att förbättra folkhälsan i länet är beroende av ett större sammanhang.

          Forskarna Richard Wilkinsson och Kate Picket har visat i en internationellt uppmärksammad forskningsöversikt att folkhälsa samvarierar med inkomstklyftorna. Överlag så förhåller det sig så att ju större inkomstgap som råder mellan dem som tjänar mest och de som tjänar minst, desto mer utbrett är det med hälsorelaterade problem, som hög spädbarnsdödlighet, sjuklig övervikt, psykiska sjukdomar, alkohol- och drogmissbruk, kort medellivslängd mm. :

          Det intressanta med denna forskningsöversikt är att den gör gällande att det inte bara är låginkomsttagare som drabbas av hälsoproblem, utan att även höginkomsttagare uppvisar en sämre hälsa i länder med stora inkomstklyftor jämfört med länder där inkomstskillnaderna inte är lika stora.

          För mindre än 2 år sedan nämnde jag att så mkt som hälften av regeringens skattesänkningar gått till den fjärde delen av befolkningen som tjänar mest, medan så lite som 6% har gått till den fjärde delen som tjänar minst. Sen dess har skatterna sänkts ännu mer. Bl a har halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år gett restauranger som McDonalds miljonvinster men inte ett enda jobb. Samtidigt skär regeringen ner på socialförsäkringssystemen: folk kastas ut från sjukförsäkringen och de arbetslösa får ingen a-kassa. Reformer som rut-avdraget och momssänkningen har dessutom stimulerat tillväxten av en lågavlönade arbetsmarknad.

          Regeringens politik helt enkelt lett till att inkomstklyftorna ökat extremt. I grafen nedan ser vi inkomstutvecklingen för befolkningen delat upp i tiondelar utifrån hur mycket de tjänar. Stapeln längst till vänster visar inkomstutvecklingen för den tiondel av befolkningen som tjänar minst, och den längst till höger visar inkomstutvecklingen för den tiondel som tjänar mest:

Vi ser två saker. Den ena är att de rikare får en allt högre inkomst medan de fattigare får en allt mindre inkomstökning. Den andra är att det för första gången på flera decennier återfinns en grupp som alls inte fått del av inkomstökningarna i ekonomin utan som dessutom upplevt en inkomstminskning. Vart är vi på väg?

          För att återkomma till den ursprungliga frågan ställd av Folkpartiet: Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa? Med tanke på den växande ojämlikhetens effekter på folkhälsa så måste jag svara:

 Byt för fan regering!!

Iförgår har ett hundra-tal Umebor protesterat på torget mot Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern. Det håller på att etableras en bild av verkligheten som gör gällande att vi i framtiden kommer vara tvungna att jobba allt längre upp i åldrarna för att kunna finansiera välfärden. Resonemanget bakom är att antalet äldre ökar i befolkningen, vilket innebär att vi alltså blir allt färre som jobbar och ska försörja en allt ökande andel åldringar. För att klara försörjningsbördan måste vi som är i arbete helt enkelt jobba mer.

          Problemet med detta resonemang är, som ekonomen Daniel Ankarloo påpekar, att det utgår ifrån det felaktiga antagandet att försörjningsbördan bestäms av hur mycket vi jobbar i relation till hur många vi har att försörja. I själva verket så bestäms den av hur mycket vi tjänar i förhållande till hur mycket dem vi ska försörja kostar. Han anger en barnfamilj som exempel: det som avgör huruvida en familj kan försörja sina barn är inte hur mycket föräldrarna jobbar eller hur många barn de har, utan snarare hur mycket föräldrarna tjänar i förhållande till hur mycket deras barn konsumerar. En annan barnfamilj kan försörja ännu fler barn även om de skulle jobba mindre förutsatt att de tjänade mer. Så självklart att det inte skulle behöva påpekas, va?

När Borg-kommissionen släppte ut sin rapport fick vi se stora rubriker i allehanda tidningar som varnade för konsekvenserna av den sk ålderschocken. Som rapporten påpekar (s. 10) kommer äldre över 85 år att öka med 67 % från 2020 till 2040. Budskapet var att vi antingen måste höja skatten eller jobba mer för att finansiera välfärden. Dock finner Ankarloo att perioden mellan 1990 och 2010, också lika lång, upplevde även en liknande demografisk utveckling. Det intressanta är att antalet arbetade timmar sjönk under större delen av den här perioden (fr. 7 miljarder 1990 till 6,8 miljarder 2000 för att komma tillbaks till 1990:s nivå först år 2009), och skattekvoten t.o.m. minskade med 8 procentenheter (Välfärdsmyter, 2010, s. 80-81). Det saknas således vetenskapliga belägg för att påstå att vi måste jobba längre för att klara försörjningsbördan. Vad som man inte nämner i debatten är att det inte bara är antalet äldre som ökar, utan även BNP per capita, dvs. samhällets inkomster. Vi är färre som jobbar, men var och en som jobbar producerar helt enkelt för ett allt större värde.

          I samband med varje budgetproposition gör tjänstemännen på Finansdepartementet prognoser över de offentliga finansernas utveckling. De utgår ifrån befolkningsutvecklingen och antagandet om oförändrat arbetsmarknadsbeteende (dvs att folk jobbar lika mkt som idag utifrån kön, ålder och födelseland). I prop. 2009/10:1 bilaga 3 ser vi en sådan prognos i tabell 8 som sträcker sig till 2090. Vad vi ser är att, om den ekonomiska trenden håller i sig, så kommer vi att kunna behålla nuvarande skattekvot fram till 2090 och ändå klara de offentliga utgifterna vilka som andel av BNP i stort sett kommer förbli oförändrade TROTS att vi blir fler äldre.

          Detta får vi dock inte alls höra i media. Det är mycket lättare att sälja lösnummer på nyheter som målar upp en bild av en alarmerande framtid. Samtidigt får pensionsförsäkringsbolagen vatten på sin kvarn för att öka sin försäljning. Men även övriga företag inom välfärdssektorn får lättare att göra affärer, då bilden av en ökad försörjningsbörda som inte kan finansieras av skatter öppnar upp för ökad privatfinansiering. I fjol avslöjades t ex att den ovannämnda Borg-kommissionen var betald av företaget Magnora. Och framför allt är det lättare för näringslivet och den borgerliga regeringen att motivera förslag de annars inte kan finna folkligt stöd för, som höjd pensionsåldern eller sänkta ingångslöner för ungdomar.

          Läs gärna fil dr i ekonomi Daniel Ankarloos artikel Myten om Finansieringsproblemet eller hans senaste bok Välfärdsmyter.
 

Nu kom Göran Hägglunds besked om kravet på steriliseringstvång i samband med könsbyte. Kristdemokraterna har fått med sig alliansregeringen på att behålla kvar steriliseringstvånget.

Hur länge tänker Moderaterna, Centern och Folkpartiet gå Kristdemokraternas homofoba krav till mötes för att behålla regeringsmakten?

 För två dar sen gick en dokumentär på SVT som avslöjade hur Försäkrakingskassans rutiner vid arbetskadeanmälningar drabbar kvinnor som jobbar inom vård och omsorg.

          Tydligen följer Försäkringskassan den gamla lagstiftningen som stiftades1993 när den dåvarande borgerliga regeringen skärpte regelverket, vilket har lett till att bland vårdpersonalen är det bara 1 av 10 av de som söker ersättning för sin arbetsskada som får sin anmälan godkänd - jämfört med varannan bland byggnadsarbetarna. Bland de inom vården som söker ersättning för förslitningsskador är det bara 2 av 100 som får det beviljat, jämfört med 1 av 3 bland byggnadsarbetare.  Som vi kan se i dokumentären, så försvarade den dåvarande moderata riksdagsledamoten Mona Saint Cyr det nya regelverket med att kvinnorna inte borde kommit ut på arbetsmarknaden.

          Trots att regeringen Persson (s) kom fram med ny lagstiftning år 2002 för att lösa problemet, har Inspektionen för Socialförsäkringen hittat att Försäkringskassan fortfarande idag inte följer den nya lagstiftningen. Kvinnor inom vård- och omsorgssektorn står i praktiken oförsäkrade mot arbetsskador.

          Se hela dokumentären här

Kommunal Västerbotten sektion 5, som organiserar anställda inom de områden som ligger under Umeå Kommuns socialtjänsts ansvar, tar tydlig ställning mot privatiseringar. Nedan följer ett uttalande som antogs förra veckan:

Äldreomsorgen berör oss alla - därför ska den vara gemensamt ägd och driven!

Efter de senaste veckornas debatt och avslöjanden om vanvård råder det inga tvivel om att vinstintresset inom äldreomsorgen har gått för långt. Argumenten för konkurrensutsättningen av vård och omsorg var att valfriheten skulle bli större, kvaliteten skulle höjas och människor skulle få det bättre. Med facit i hand kan vi konstatera att så inte blev fallet och att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att konkurrens, kvalitet och effektivitet skulle gå hand i hand.

          Försvarslinjen från både högern och delar av Socialdemokratin har länge varit att politikerna måste bli bättre på att upphandla, ställa kvalitetskrav och utvärdera. Att tro att lösning ligger i mer övervakning och mer blanketter att fylla i är mer en lovligt naivt. Den typen av argumentation visar endast att privatisering innebär mer byråkrati och inte tvärtom som det brukar låta. Verkligheten har hunnit ifatt. Det är dags att inse att det inte går att kombinera bra omsorg med höga avkastningskrav. Det ska inte vara möjligt att leka affär med våra pengar, erbjuda en usel produkt och kalla det för valfrihet samt dessutom föra ut vinsterna ur landet för att slippa beskattning. Den typen av förskingring av redan ansträngda offentliga resurser kommer att leda till fler vårdskandaler framöver, oavsett om det handlar om blöjor, medicinsk utrustning eller personal.

          Det är dags att stoppa privatiseringen och införa meddelarfrihet för de anställda. Genomför en ordentlig utvärdering och analys av konsekvenserna av marknadsanpassningen inom vård och omsorg. Fokus måste läggas på en bättre omsorg, verklig valfrihet för de äldre och bättre anställningsvillkor för personalen. Den ”marknad” som från början kanske var tänkt att öppna upp för personalkooperativ och mindre enheter som satte de äldre i centrum och som automatiskt skulle sortera bort oseriösa företag har kommit att bli en ”äldreindustri”. En industri där stora riskkapitalbolag konkurrerar genom att hålla nere kostnaderna och lägga anbud som kräver minsta möjliga resurser.

          Vi i Kommunal sektion 5 uppmanar härmed politiker i Umeå, samt i övriga landet, att vika av från den inslagna vägen. Stoppa privatiseringen av vår gemensamma välfärd. Låt oss behålla och utveckla vår kommunala äldreomsorg, istället för att skicka pengar till skatteparadis.

Sektion Umeå socialtjänsten (sektion 5)
Kommunal Västerbotten

Igår fick vi lyssna på en spännande radiodebatt mellan SSU Umeås företrädare Veronika Engelmann och Moderaternas företrädare Edward Riedl om Umeås Socialdemokraters krav på 6-timmars arbetsdag.

Det är på inget sätt oväntat att Moderaterna är emot en arbetstidsförkortning till 6-timmars arbetsdag. De röstade också emot 8-timmars arbetsdag när den infördes 1919 och mot 5-dagars arbetsveckan, när den infördes 1971 (innan dess jobbade man 6 dagar i veckan). Och det handlade precis om samma argument:

-vi har inte råd

-det leder till en lönesänkning

-det finns viktigare prioriteringar

Lite intressant att moderaterna använder exakt samma argument idag som 1919 eller 1971. Vi arbetar betydligt mindre idag än då, men lik förbannat har vi ändå högre lön. Det visade sig att vi faktiskt hade råd. Veronika Engelmann förklarar skälet till detta i intervjun, som ni får lyssna på här:

Kan inte moderaterna och sverigedemokraterna använda ett mjukare papper när de kastar in broschyrer i mitt brevinkast? Det är inte skönt när jag torkar mig.

Socialdemokraterna i Umeå har i kväll fattat beslut att ställa sig bakom kravet på 6-timmars arbetsdag.

Mer om detta under den här veckan.

Man blir så less! Så fort regeringen inser att de har minoritet i en viss fråga, dränker de den i långsamma utredningar för att slippa agera. Så var det med t ex utförsäkringarna:

          I somras drev den rödgröna oppositionen 3 förslag: att stoppa utförsäkringarna, att de nollklassade ska få tillbaka sin ersättning, och att de gamla reglerna ska gälla för de sjukskrivna som prövas efter 180 dagar. Utförsäkringarna stoppades inte eftersom SD gick på regeringens linje i den frågan. Däremot lyckades man få igenom de 2 andra förslagen. Men istället för att följa riksdagsbeslutet tillsätter regeringen en utredning för att analysera konsekvenserna av tillämpa de gamla reglerna efter den 180nde sjukskrivningsdagen. I praktiken är alltså riksdagsbeslutet värt ett skit, då regeringen vägrar att följa det!

          Liknande fasoner ser vi igen när högerregeringen för att dränka ner frågan om vanvård, tillsätter en utredning. Borgarna vet mycket väl att de inte har folket med sig i frågan om att tillåta vinstdrivande företag bedriva vård. För att inte tappa stöd kan de därför inte gå till företagens försvar, men eftersom de inte heller vill gå på folkets linje, så öppnar man i vanlig ordning en utredning så de slipper komma med besked.

          Så svårt är det dock inte att se igenom vad de gör. När regeringen införde lagen om valfrihetssystem (LOV), som underlättar för kommuner att låta privata företag bedriva äldre- och handikappomsorg, var syftet aldrig att gynna brukarna genom ökad valfrihet, som det heter officiellt. Snarare var det att gynna företag! I fråga om en kollidering mellan företagens intressen och krav på kvalité, så ställer sig LOV tydligt på företagens sida. Regeringens utredare rekommenderar explicit att kommunerna inte ska ställa höga krav: ”Ju högre krav som ställs, desto färre företag kommer att vara intresserade av ett avtal med myndigheten” (Se SOU 2008:15, s. 17).

          Alltså ska företagsamhet prioriteras framför kvalité. Är det då konstigt att vi får de här skandalerna om vanvård inom Carema och Attendo? Regeringens vilja att utreda är ju bara bullshit! De har alltid vetat om riskerna med att privatisera äldreomsorgen. Forskningen har länge visat på sambandet mellan låg personaltäthet och lägre vårdkvalité, och det är inte precis en nyhet att privata utförare inom äldreomsorgen snålar på personal för att göra vinst (Se gärna s. 215-257 i den här rapporten).

          Medan saken ”utreds” så fortsätter vanvården. Jag tycker att regeringen ska ta sin utredning, stoppa upp den i arslet och börja agera istället:

Förbjud vinster i vården NU!

Mkt bra dokumentär om Carema och vinstdrivande företag inom äldreomsorgen:

 Under helgen var Katrin Zytomierskas blogg det stora samtalsämnet. Företagaren och programledaren förfasade sig över att hennes polska barnflicka har ”rymt” ifrån henne.. som om det vore tal om en slav. Hon uttalar sig i otroligt nedsättande ordalag om sin barnflicka på ett sätt som bär uppenbara kopplingar till hennes underställda position som anställd och hennes polska ursprung. Som om det inte vore nog, så publicerar hon dessutom en bild på henne.

           Zytomierska beskriver sig själv som en barmhärtig människa som skämt bort barnflickan med ”glass, chips, godis, kakor, pizza” och en resa till USA och nu blir offer för barnflickans ”svek”, som ”rymt” ifrån henne. Som Lisa Magnusson mycket väl förklarar det på sin blogg, så är Zytomierska ute och cyklar. Det som hon beskriver på sin blogg att hon gjort för barnflickan ingår i själva verket i hennes plikt som värdmamma för en au-pair. Magnusson förklarar:

 Au pair är franska och betyder ungefär jämlik med, och tanken är att au pairen, barnflickan, skall vara just en jämlik del av familjen. Hon skall få kost och logi gratis, och hon skall få följa med familjen på aktiviteter och resor.

           Även de svenska lektioner hon nämner att hon betalat för henne ingår i de åtaganden som enligt Migrationsverket hör till att vara värdmamma för en utländsk barnflicka.

           Tydligen tycker Zytomierska att detta ger henne rätt att äga sin barnflicka.

           Detta, mina vänner, är moderat människosyn.

Lite intressanta fakta:

Enligt forskningen så är en majoritet av befolkningen negativt inställd till att äldreomsorg ska bedrivas i privat regi. Intressant är att personalen inom äldreomsorgen är statistiskt sett ännu mer negativa till det, och ännu mer intressant är att privatanställd äldreomsorgspersonal är ytterligare mer negativt inställda.

          Detta finns att läsa på sidan 230-231 i forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser, Vad händer med svensk välfärd?”, som genomfördes på uppdrag av SNS, som knappast kan anklagas för att vara vänstervriden.

          Om det är ngn som har insyn i hur privata företag inom vård och omsorg sköter sig så är det deras anställda. När t.o.m. de som jobbar där är negativt inställda till att privata företag ska driva äldreomsorg, då måste det vara ngt helt galet med hur vården bedrivs i privat regi.

          Är det inte dags att kommunen tar tillbaka ansvaret över äldreomsorgen? Privata vinstintressen ska inte styra äldreomsorgen. Bort med Carema, Attendo mfl. De har ingenting här att göra!
 

Som alla redan märkt det så har snön kommit till Umeå. Det var dags! Jag måste säga att det inte hade varit kul alls med en snölös jul. Men snön ställer till det så in i helsike för oss som jobbar på hemtjänsten. Idag har jag jobbat sedan kl 07.00 och inte har det varit plogat nånstans på vare sig trottoarerna eller cykelvägarna där jag varit. Först runt kl 10.00 började man kunna ta sig fram utan problem.

          Det här händer varje år när vintern kommer. Det är inte som att det kommer som en överraskning. Men lik förbannat så blir det inga utökade restider inplanerade i schemat. Kommunen verkar leva i villfarelsen att det tar lika lång tid att fara mellan de olika besöken på sommaren som nu på vintern, då vi inte bara har svårare att ta oss fram utan också bränner en del tid på att ta av och på vinterkläderna varje gång man påbörjar och avslutar ett besök.

          Hur tror kommunen att vi färdas på hemtjänsten, genom teleportering??????

          Det här är inte hållbart. Kommunen måste skjuta till mer pengar till äldreomsorgen. Personalen går ju redan på knäna. Vi är helt enkelt underbemannade. Det här håller inte längre till!!

 Tänk vad mycket man lä sig från Anton Abeles youtube-klipp. Det är inte konstigt att den här unge moderaten från Stockholm blev invald i riksdan med tanke på alla nya och smarta saker han säger. Man får en såndär Aha-upplevelse när man lyssnar på honom. Nedan har jag lagt ett klipp från hans personvalskampanj, som samlar de klokaste orden han någonsin sagt. Jag vill också återge en del av vad han sagt och kommentera det:

          Klippet inleds med att Abele visar ett ex av tidningen Metro och säger att ”Deras huvudnyhet handlar om att polisen slog till mot en barnliga”. Vidare förklarar Abele att: ”När man läser vidare i artikeln så förstår man att barnligan: det är alltså ett kriminellt nätverk eller ett kriminellt gäng där barn ingår”.

          Tänk att detta är vad ”barnliga” är för nånting. Det är jättebra att Abele förklarar detta, för det är inte alldeles självklart. Jag menar.. vissa kanske tror att en barnliga istället är typ en fotbollsliga där barn ingår eller ngt i den stilen.. fast varför skulle polisen slå till en fotbollsliga för barn? Ja, men det är bra att vi får veta att en barnliga är ett kriminellt gäng med barn som medlemmar.

          Vidare förklarar Abele: ”Alltså människor under 18 år”. No way! Är det som ordet barn betyder? Varför fick jag inte lära mig detta i skolan alltså?

          Det finns mycket mer nyttigt som Abele förklarar, men det viktigaste tycker jag är hans otroligt stora kunskap om lagstiftningen. Han förklarar att:

”Som barn och ungdom så finns det till och med lagar och regler om att man ska kunna hålla sig från kriminalitet tills man blir 18 år gammal.”

..och jag som trodde att det var olagligt för oss vuxna att begå kriminella gärningar. Tänk så många brott som jag hade kunnat begå fram till idag om jag bara fått vetat att jag som vuxen faktiskt får begå brott! Jäklar vad jag gått miste om!

The revolution will not be televised, heter en dokumentär om den statskupp som Venezuelas president Hugo Chávez utsattes för 2002. Den skildrar medias inblandning i den våldsamma kuppen. Genom systematisk desinformation fördes befolkningen bakom ljuset för att få den att tro att presidenten hade frivilligt klivit av istället för att ha blivit avsatt med våld.

          Jävligt bra dokumentär. Jag kom att tänka på den igår när jag fick reda på att det inte stämde att kommunen hade infört ett snusförbud för sina anställda under arbetstid, tvärtemot vad VK och VF hade påstått. Nog har jag alltid vetat att man måste förhålla sig kritiskt till media, men här blev jag faktiskt tagen på sängen när jag fick veta att hela snacket om snusförbud bara var ett rykte som tidningarna helt enkelt hade tagit in utan att kontrollera om det stämde. Upprinnelsen till detta var ett politiskt utspel från moderaternas kommunalråd Anders Ågren, som för att plocka billiga politiska poäng, gick ut och framställde kommunens hälsofrämjande arbete som ett snusförbud infört av socialdemokraterna. Detta dementeras t.o.m. av Anders Ågrens egna kamrater från de andra borgerliga partierna. Se t ex vad Britt-Marie Lövgren (Fp) skrev på sin blogg.

          Hur tänkte moderaterna alltså? Trodde inte Ågren att Umeå Kommuns anställda förr eller senare skulle upptäcka bluffen när de gick till jobbet och märkte att inga chefer sprang och kollade vilka som snusade och vilka som inte snusade? Och varför står VF:s och VK:s numera sammanslagna nyhetsredaktion till moderaternas förfogande? Finns det ingen gräns för hur lågt man kan sjunka när det gäller att sprida skitsnack?

          Ågrens ursäkt är att man använde sig av uttrycket ”tobaksfri arbetstid”. Jaha? Betyder det förbud? Och varför gör inte Ågrens vänner från C och Fp samma tolkning som han? Vad kommer härnäst? Att vi sossar ska anklagas för att vilja bekämpa de fattiga för att vi står för fattigdomsbekämpning?

          Jag kan leva med att nyheter förmedlas utifrån än det ena, än det andra politiska perspektivet. Men när jag läser i en tidning, så ska jag inte behöva tvivla på att de fakta som nämns är sanna och inte rena påhitt. Där går ju gränsen alltså!!

Höjden av hyckleri tycker jag att det är när de olika borgerliga partierna här i Västerbotten försöker plocka billiga poäng genom att kritisera nedskärningarna i landstinget just nu. Rena rama populism!

          Att folk reser sig upp och vill försvara ambulansen i Malå t ex eller allt annat som är nedläggningshotat är förståeligt. Vi måste stå upp för våra välfärdsinstitutioner. Men problemet kvarstår att de måste finansieras. Olika grupper kan komma med olika förslag på vad vi ska spara på och inte spara på, men hur det än blir, kommer alltid någon grupp att känna sig övertrampad. Problemet är inte att man skär ner på en sak istället för en annan, utan snarare att landstinget saknar finansiering för den välfärd som folket kräver.

          Vad som inte framgår i debatten är att regeringen fryst statsbidragen till landstinget. Dessa kommer att öka enbart med 1,3% fram till 2015, vilket inte täcker den normala kostnadsutvecklingen i form ökande lönekostnader, nyare behandlingsmetoder och inflationen. Den blygsamma ökningen på 1,3% följer inte heller den ekonomiska utvecklingen: statens skatteintäkter kommer att öka med hela 18%. Vårt landsting får alltså en allt mindre del av skatteintäkterna! I rena pengar innebär detta ca. 300 miljoner kr mindre!

          Detta ter sig absurt med tanke på att den offentliga sektorn i Sverige har 712 miljarder kr mer att fodra än den har i skuld. Fram till 2015 kommer den enligt prognoserna att räkna med 200 miljarder över efter att alla utgifter dragits av. För att kunna ha ett mått på hur mycket pengar det är, så kan vi ha i åtanke att hela landstingsbudgeten i Västerbotten ryms 25 gånger i den summan!

          Utifrån ett ekonomiskt perspektiv finns det alltså inga skäl att strypa de statliga resurserna till vården. Vad är då skälet till att högerregeringen gör det då? Svaret hittar vi i det förslag på besparingar som den borgerliga oppositionen i vårt landsting lägger fram, som inkluderar bl a en privatisering av ambulansverksamheten. En utarmad offentlig finansierad vård ökar efterfrågan på privata alternativ, och det är detta som ligger bakom: privata bolag ska få tjäna pengar på våra skattemedel.

          Nicklas Sandström (m) & Co får låtsas om att de bryr sig om ambulansen, geriatriken mm, men det de håller på med är inget annat än att springa det privata näringslivets ärenden.

Jag ser att Helen Edlund (Kd) som sitter i socialnämnden inte läst wikipedias definition av demokrati, som jag länkade till för 2 år sen så att hon skulle lära sig vad demokrati var för någonting. Hennes agerande i socialnämnden visar på den oförståelse som den här människan har för den demokratiska processen.

          Bakgrunden är frågan om huruvida kommunen skulle ta tillbaka driften av äldreboendet Skräddaren eller om man skulle förlänga avtalet med Carema ytterligare 3 år. När beslutet fattades i socialnämnden, tjänstgjorde Helen Edlund (Kd) som ordförande eftersom den egentliga ordförande Eva Andersson (s) var frånvarande. Själv sitter inte jag i den församlingen, men jag garvade ihjäl mig när jag läste i protokollet från senaste möte vad som hade hänt:

          Borgarna ville låta Carema behålla driften, medan majoriteten i form av Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ville se kommunen ta tillbaka verksamheten. När båda yrkandena ställdes mot varandra, såg Helen sin chans att som tjänstgörande ordförande fuska till sig segern genom att ropa ut fel utfall. I protokollet kan vi läsa:

Ordförande ställer förslagen mot varandra och finner att socialnämnden beslutat förlänga avtalet med Caremas äldreboende Skräddaren. (sida 13)

          När votering är begärd, visar det sig dock att socialdemokraternas linje om att ta tillbaka Skräddaren från Carema fick stöd av en kraftig majoritet: 8 mot 5 blev resultatet av voteringen, vilket ledde till att det slutgiltiga beslutet blev att återta verksamheten i egen regi.

          Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hade omröstningen varit någorlunda jämt, hade man kunnat förstå varför ordförande ropar ut fel beslut. Det är inte alltid lätt att avgöra hur många som ropar ja respektive nej. Men en skillnad mellan 8 och 5 är inte precis vad jag skulle kalla jämn. Vad trodde Helen? Att majoriteten inte skulle begära votering när det var uppenbart att hon försökte köra över dem? Det här är ju pinsamt!

<<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> skrev Karl Marx i Kommunistiska Manifestet. Tänk att dessa ord skrivna 1848 fortfarande är aktuella. Men nu är det inte bara aktiva moderata politiker som Edward Riedl och Jan Nilsson som skriker ”Kommunist!” varenda gång de saknar argument för att bemöta kritik, utan tydligen också deras bundsförvanter på arbetsmarknaden. Ordförande för Företagarna i Västerbotten Robert Salomonsson t ex kallar det för en <<”O”lysande politisk analys>> när man påpekar att arbetslöshetssiffrorna motsäger tesen om att sänkt arbetsgivaravgift skulle leda till fler jobb.

          Ngt trevligare upplever jag Roberts kollega Torbjörn Halvardsson, regionchef för Företagarna Västerbotten, som i tidigare blogginlägg underhållit oss med sina talanger som trollkarl. Gång på gång har han hävdat att det skulle finnas forskningsbelägg som visar att sänkt arbetsgivaravgift ger fler jobb, men den enda undersökning han hänvisar till är en enkät där flertalet respondenter anger att de TYCKER att sänkt arbetsgivaravgift är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

           Om jag ingick i nobelpriskommittén skulle jag faktiskt nominera Halvardsson. Tänk att så många vetenskapsmän har lagt så mycket arbete i onödan när de för att nå fram till sina forskningsresultat samlat på sig massa data som de på ett systematiskt sätt använt för att testa sina hypoteser. Med Halvardssons metodik kan man spara massor med tid genom att strunta i allt det och helt enkelt beställa en opinionsundersökning. Sanningen avgörs som i en av livlinorna i Postkodmiljonären / Vem vill bli miljonär : man frågar publiken!

           Handels utredningsgrupp har dock gått den svåra vägen och systematiskt samlat statistik i en rapport som visar att sysselsättningen för ungdomar under 26 år sjönk inom handeln och hotell- och restaurangbranschen efter att regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för dem. Den högervinklade organisationen Svenskt Näringsliv (SN) har anklagat rapporten för att inte ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen under undersökningsperioden (2006-2009). Visst, arbetslösheten sköt i höjden när finanskrisen kom 2008, men vad SN inte nämner är att dessa två branscher inte drabbades. Tvärtom fortsatte sysselsättningen att öka inom dem. T.o.m. Ica-Handlarna, som knappast kan anklagas för att vara en vänstervriden organisation, skryter om ökad sysselsättning även under finanskrisen! Men andelen unga sjunker i branschen under samma period.. trots att deras arbetsgivaravgift sänktes!

           Det är klart att sänkt arbetsgivaravgift ger sänkta lönekostnader. Men företagen har bevisligen inte anställt fler människor för det! De har istället stoppat pengarna i egen ficka! Och detta är precis vad Företagarna vill: högre vinster till dem på bekostnad av våra socialförsäkringar.

 Förra veckan hade Kommunal Västerbotten sitt repskap, där man på initiativ av medlemmarna i Kommunal sektion 5 antog följande uttalande:

 Värdig assistans kräver vädiga arbetsvillkor!

Efter regeringens beslut 2007 att ge Försäkringskassan i uppdrag att skapa likformighet vid bedömning av assistansersättning, har villkoren hårdnat extremt. Fram till slutet på 2010 har myndigheten dragit in assistansen för 572 funktionshindrade och trenden håller i sig även för 2011.

          När Försäkringskassan minskar kostnaderna för personlig assistans, drabbas de anställda av försämrade arbetsvillkor och för kund/brukare kan detta innebära sämre vård. Bl a har Försäkringskassan börjat tillämpa aktiv tidmätning, vilket innebär att myndigheten mäter hjälpbehoven mycket mer restriktivt. I samband med toalettbesök t ex, räknar man bort den tid då brukaren sitter på toastolen medan dennes assistent väntar utanför. För den tiden, får inte brukaren någon assistansersättning. Effekten av färre beviljade assistanstimmar blir då orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar Försäkringskassan in all assistans. Myndigheten erkänner själv att den inte tar hänsyn till personalbemanningen när assistanstiden ska beviljas! Assistenterna hamnar i kläm mellan lagstiftningar som inte tar hänsyn till varandra.

           I strid mot arbetstidslagen kräver Försäkringskassan dessutom att personliga assistenter ska utföra arbetsuppgifter på jourtid under natten. Med jourtjänstgöring anser vi att man skall finnas tillgänglig om något oförutsett inträffar. Har man jourtjänstgöring med den låga ersättning det innebär skall man kunna sova men finnas tillgänglig. Allt annat är ordinarie arbetstid och då ska man ha sin vanliga lön plus OB-ersättning. Allt annat vore orimligt!

          Inför avtalsrörelsen är vår viktigaste fråga rätt till heltid och tillsvidareanställning. Detta försvåras av Försäkringskassan som inte betalar ut assistansersättning under brukarens sjukhusvistelse och vid uppsägningstid. Regeringen vill inte heller gå med på att krav på kollektivavtal ska ställas när tillstånd beviljas för att bedriva assistansverksamhet. Hur ska man kunna garantera schyssta arbetsvillkor?

           Såväl anställda som kund/brukare ska behandlas med värdighet. Vi kräver ett stopp på urholkandet av assistansverksamhetens villkor!

 Kommunal Västerbotten

Antaget på representationsskapet 2011-11-24

Organisationen Företagarna verkar kunna det här med marknadsföring. De är väldigt bra på att anpassa sitt budskap efter målgruppen. Debatten om sänkt arbetsgivaravgift belyser det så tydligt: 

          Som jag skrivit tidigare så är arbetsgivaravgiften (eller socialförsäkringsavgift, som är en mer korrekt benämning) en del av vår lön, som vi avstår från för att kunna få tillbaks det i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, arbetsskadade, föräldralediga eller går ut i pension. Dock finns det en del i avgiften som inte har ngt öronmärkt finansieringssyfte, nämligen den allmänna löneavgiften, som chockhöjts av den borgerliga regeringen till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna av socialförsäkringsavgiften som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning alltså!

          I olika insändarsidor förespråkar Företagarna att arbetsgivaravgiften ska sänkas. Inte ett ord säger de om den allmänna löneavgiften. Givet att arbetsgivaravgiften är en del av vår lön, som vi avstår för framtida behov, innebär en sänkning av den inget annat än en lönesänkning. Men när detta påpekas, så menar Företagarnas regionchef Torbjörn Halvardsson att de HELA TIDEN sagt att det bara är den allmänna löneavgiften de vill ska bort och inte de övriga delarna. Helt plötsligt är budskapet ett annat!

          Hur detta påverkar organisationens trovärdighet låter jag vara osagt. Men låt oss förmoda att de faktiskt talar sanningen när de säger att det bara är den allmänna löneavgiften de vill avskaffa:

          Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna själva att sänka lönekostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

          När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till.

          Är detta bättre?

Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag såg bilderna de här bilderna. Här uppe i Norrland är Anton Abele inte så känd. Tyvärr! Han är nämligen riksdagsledamot för moderaterna, och att döma efter bilderna nedan verkar han vara självaste HP Lovecraft reinkarnerat ;)

Abele är en skarp kille. Kolla gärna videoklippet nedan som han gjorde som ett led i sin personvalskampanj.. moderaterna kunde inte ha fått en skarpare kille in i riksdan, hahaha.

Tiderna förändras. Under medeltiden hade man samma jobb livet ut. Numera är det vanligt att man byter jobb många gånger. Det finns även dem som sysslar med mer än en sak. Till exempel Torbjörn Halvardsson, som vid sidan av sitt uppdrag som regionchef för Företagarna Västerbotten, även verkar syssla en hel del med trolleri.

          Man behöver inte vara professor i matematik för att förstå att ett företags lönekostnader består av två saker: storlek på lönen och antalet anställda. Vill ett företag sänka sina lönekostnader måste det antingen sänka lönen eller minska personalstyrkan (sysselsättningen).

          På min blogg menar dock Halvardsson att sänkta lönekostnader inte står i motsättning till höjda reallöner. Han gör alltså anspråk på att kunna minska lönekostnaden utan att vare sig sänka lönen eller ens säga upp personal. Tvärtom har han en trollformel som minskar lönekostnaderna utan att lönen sänks, och som dessutom ökar istället för att minska sysselsättningen: sänkt arbetsgivaravgift.

          Sänkt arbetsgivaravgift innebär -som jag förklarat tidigare- en lönesänkning, eftersom den utgör en del av vår lön, som vi avstår för att kunna få tillbaka i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, föräldralediga, arbetsskadade eller går i pension. Halvardssons uppfattning är dock att detta inte stämmer, eftersom den allmänna löneavgiften, som är en del av den inte har något öronmärkt finansieringssyfte.

          Ja, han har faktiskt rätt i att den allmänna löneavgiften utgör en smygskatt. Men det är faktiskt arbetsgivaravgiften, och inte just bara den allmänna löneavgiften, vars sänkning Företagarna har förespråkat genom sin insändare över hela Sverige. Den borgerliga regeringen har redan sänkt våra löner genom att de chockhöjt den allmänna löneavgiften till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna i arbetsgivaravgiften, som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning med andra ord. Med en sänkning av arbetsgivaravgiften vill nu företagarna alltså att våra löner ska sänkas ännu mer!

          Sänka lönekostnader utan att sänka reallönen my ass!! Inte ens Harry Potter kan trolla fram ngt så absurt! Ok om Företagarna vill sänka våra löner, men då får de fan i mig stå för det!

Försöker organisationen Företagarna leda folk bakom ljuset? Detta är det intryck man får när man läser de osanningar som organisationen spridit för två veckor sedan genom en insändare rubricerad ”Sätt fart på arbetslinjen med sänkta avgifter” publicerad den 2011-11-02 i VK samt många fler lokaltidningar över hela landet. I sin iver att plädera för sänkt arbetsgivaravgift framställs denna som en straffskatt på jobb och tillväxt, vilket inte kunde stå ännu längre ifrån sanningen.

          Låt oss börja med att reda ut begreppet. Det något missvisande ordet arbetsgivaravgift är för det första ingen skatt, utan snarare en social avgift som lönearbetarna avstår i lön, för att kunna få tillbaka det i form av ersättning i samband med sjukskrivning, arbetslöshet, pension, arbetsskada eller föräldraledighet. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle därmed innebära en lönesänkning. I det avseendet är organisationer som Almega, Svenskt Näringsliv, eller Folkpartiet mycket ärligare när de öppet förordar lönesänkningar. Men Företagarna verkar inte ens ha mage att stå för det, utan istället går de hellre en omväg genom att föreslå en åtgärd som till syvende och sist ger samma effekt.

          Till sitt försvar påstår Företagarna att sänkt arbetsgivaravgift skulle ge fler jobb. Som stöd till detta hänvisar de till en opinionsundersökning de beställt av You Gov, där 65 % av de tillfrågade anser att lägre arbetsgivaravgift är det mest effektiva sättet att sänka arbetslösheten. Det intressanta med detta är att – förutom ”vet ej”- så hade respondenterna enbart 2 alternativ att välja mellan på frågan om vilken åtgärd som var mest effektiv för att sänka arbetslösheten: lägre arbetsgivaravgifter eller lägre inkomstskatter. Jobbskatteavdraget har då trots konjunkturuppgången inte lett till en lägre arbetslöshet än den som rådde under förra högkonjunkturen kort innan borgarnas maktövertagande - däremot har den lett till omfattande nedskärningar. Med tanke på att regeringens massiva skattesänkningar inte verkat gett någon effekt på sysselsättningen, kan man då bli förvånad över att respondenterna väljer bort lägre inkomstskatter som svarsalternativ? Som man frågar får man alltså svar!

          Sänkningen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som borgarna genomförde efter maktövertagandet är inte lika känt som deras massiva skattesänkningar. Dock har inte den heller gett någon effekt: trots konjunkturuppgången är inte ungdomsarbetslösheten heller lägre idag än den var under förra högkonjunkturen. Lägre arbetsgivaravgift för ungdomar har alltså inte ökat efterfrågan på deras arbetskraft. Däremot har den gett vinster i miljonstorlek till McDonalds och andra företag inom restaurangbranschen och handeln, där man redan hade en stor andel unga anställda, men som totalt sett inte anställde fler ungdomar efter denna åtgärd.

          Med facit i handen kan vi alltså säga att såväl skattesänkningar som sänkningen av arbetsgivaravgiften inte gett ett enda jobb! Vi efterlyser därför en sansad debatt där Företagarna vågar stå för sina åsikter och tala klarspråk om sina avsikter att öka företagsvinsterna på bekostnad av arbetarnas löneutveckling, istället för att linda in sitt budskap i falska föresatser om att vilja minska arbetslösheten.

Alejandro Caviedes
Robert Andersson

Jag tror inte det finns ngn yrkesgrupp med så roliga historier från jobbet än dem som jobbar inom vården faktiskt.. särskilt dem som jobbar inom äldreomsorgen. Bortsett från stressen, de omänskliga arbetspassen, arbetsbördan och den låga lönen, är det ändå roligt att jobba med äldre.

          Jag minns ett tillfälle från ett par år sen som gjorde min dag. När jag höll på att tömma tvättmaskinen hos en brukare, hittade jag, bland alla blöta plagg, en tvättad blöja! Brukaren hade mest troligt slängt blöjan i tvättkorgen i tron om att det var soporna, och kollegan som hade varit före mig hos honom och stoppat in tvätten i maskinen hade antagligen inte märkt att blöjan hade följt med, haha.

          Jag tyckte att hela händelsen var så komisk, att jag tog hissen neråt till personalkontoret och visade den tvättade blöjan för mina kollegor. Jag kunde inte hålla mig för skratt medan jag berättade var det var jag hade hittat den. Då ställde sig en av mina arbetskamrater upp, och sa helt seriöst: Alejandro, du kanske inte vet det för att du precis kommit från semestern, men till följd av sparbetingen är det sagt att vi ska tvätta blöjorna!
Det här var 2009, mitt under finanskrisen. Det var alltså besparingstider helt enkelt, men att vi nu skulle börja tvätta blöjor var helt sanslöst, tyckte jag. Jag blev mållös, och då började min arbetskamrat att gapskratta. Allt hade varit ett skämt. Givetvis fanns det inget direktiv om att vi skulle snåla med blöjor, utan den som var före mig i tvättstugan hade inte sett att blöjan hade följt med in i maskinen.

          Detta kom jag att tänka på igår när jag läste att vårdjätten Carema väger blöjor. Brukarna får vara flera timmar i våta blöjor, eftersom personalen inte får byta blöja på dem om den inte väger tillräckligt. Allt för att spara pengar… mitt i en högkonjunktur! Bolaget gör stora vinster på våra skattepengar, som inte används till vård utan skickas vidare till skatteparadis. 150 fall av vanvård rörande Carema utreds av Socialstyrelsen just nu. Så långt har det alltså gått, att det som i kommunen skulel varit ett skämt, är på Carema en verklighet!

          Carema är inte det enda företag inom välfärdssektorn som tar ut vinster genom att snåla på verksamheten. Sveriges största ambulansföretag Falck har gjort sig skyldig för ca 4000 brister, som företaget har mörkat. Även Attendo Care har fått mycket kritik från Socialstyrelsen. Problemet är att det inte handlar om isolerade företeelser eller enstaka företag, utan om brister som begås systematiskt av de stora jättarna som dominerar den privata vårdmarknaden. När vinsten är drivkraften, så är det klart att brukarnas behov kommer i andra hand. Och hur ska man kunna göra vinst på en skattefinansierad verksamhet, om det inte är genom att snåla på verksamheten?

          Någon som vågar ta itu med detta är Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt, som krävt ett lagförbud mot att företag ska få ta ut vinster från skattepengar. Han möter motstånd frånden borgerliga regeringen, som hellre lägger ansvaret på äldreomsorgspersonalen. När ska regeringen förstå att vård och omsorg inte ska bedrivas av vinstdrivande företag?
 

Blogginlägget jag skrev i förgår med rubriken Vad kostar Stig-Björn Ljunggren måste ha väckt en hel del uppmärksamhet eftersom bloggen registrerade ovanligt många besök. En av dem som var och läste den var tydligen Stig-Björn Ljunggren själv, som lämnade en kommentar, som jag lovade att svara på. I grund och botten kan hans svar sammanfattas med hans avslutande ord, som avfärdar min kritik som en ren konspirationsteori:

 Dina konspirationsteorier om att femtekollonnare är betalda av Kapitalet för att avsätta Håkan Juholt är rent nonsens. Alla på högerkanten jag känner vill att han ska vara kvar till valet. Vad kan det bero på tror du?

           Liksom Ljunggren, så bedömer jag det också osannolikt att det privata näringslivet skulle anlita sossar för att de ska se till att få Juholt avsatt. Det var nämligen inte vad jag skrev, men innan jag går in på en vidareutveckling av det, så vill jag ändå kommentera dessa ord, eftersom de säger en hel del.

           Underförstått erkänner Ljunggren att det privata näringslivet (Kapitalet) vill se en borgerlig valseger. Ljunggren sätter alltså likhetstecken mellan näringslivet och högern. Och mycket riktigt! Högern är ju det politiska uttryck för Kapitalet. Men så lät det inte alls från Ljunggrens sida för inte alltför länge sen när han ryckte ut till försvar för sina polare på Prime, när det avslöjats att de hade tagit emot pengar från Svenskt Näringsliv för att driva Socialdemokratiska Arbetarepartiet till höger:

 Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas. (Se hans kommentar på Enn Kokks blogg)

 Och han fortsätter:

 Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.

           Som Lena Sommestad påpekat tidigare: Stig-Björn Ljunggren utgår alltså här från att Svenskt Näringsliv vill arbetarrörelsens bästa!!

           Alltså, kan ngn hjälpa mig? Det finns ngt som inte riktigt stämmer. När Svenskt Näringsliv anlitar primesossar för att driva Socialdemokratiska Arbetarepartiet till höger, så är det ett uttryck för näringslivets omtanke om socialdemokraterna för att de ska vinna valet. Men när det handlar om Ljunggrens syn på Juholt, då är han en tillgång för Kapitalet, som helt plötsligt vill se en borgerlig valseger. Så hur ligger det till egentligen? Vill näringslivet hjälpa partiet eller inte? Svaret verkar bero på vad som passar Ljunggrens syften. Handlar det om att rädda skinnet för hans polare som delar hans uppfattning om att partiet har en tillväxtfientlig politik, så är svaret ja. Handlar det om att sänka Juholt som står för en traditionell socialdemokratisk politik, så är svaret nej. Ljunggren verkar välja argument som folk väljer kläder: han väljer vad som passar.

           Som Ljunggren påpekar, så håller inte en partiledare som inte kan leverera en valseger. Det gäller inte bara Juholt eller socialdemokraterna. Men man måste skilja mellan vad som är orsak och vad som är verkan. På tal om konspiration, är det sägande att Ljunggren erkänner att det står ”välkammade” kandidater i kulissen i väntan på att ta över efter Juholt. Men frågan är om de är en effekt av de dåliga opinionssiffror som framkallar ett behov av partiledarbyte. Eller om de förberedelser som sker bakom kulisserna för att ersätta Juholt snarare är orsaken till just detta ras i opinionssiffrorna. För även om det är sant att Juholt just nu går igenom en förtroendekris som gör att borgerligheten gärna vill att han ska vara kvar till valet (för att använda Ljunggrens egna ord), så är det inte mindre sant att ända fram till innan han blev föremål för mediedrevet så var han faktiskt en värdig utmanare till högern. Till och med borgerliga expressen talade i september om Reinfeldts skräcksiffror.

           Men sedan kom mediedrevet som startades av läckorna från vår egen socialdemokratiska riksdagsgrupp där Juholt anklagades först för att bryta mot kongressbeslut (utifrån ett ofärdigt utkast till budget) och sen för att bryta mot regler om bostadsersättning som senare visade sig inte finnas. Och sen kom kraven på avgång från en del av våra egna, som förmodligen väntat sedan i våras då Bodströms bok misslyckades med att skapa den mediala stämning som hade kunnat bana vägen för det.

           Vill vi lösa ett problem, så måste vi åtgärda dess orsaker. Frågan är om det är vår partiledare som är problemet, eller de krafter vi har internt som är beredda att motarbeta partiet för att driva igenom sin agenda. För i så fall spelar det ingen roll hur många gånger vi byter partiledare, det kommer inte att lösa någonting.

           Kul att Ljunggren inte ”tillhör dem som vill avsätta Juholt”, som han säger i sin kommentar på min blogg. Men då kanske han inte ska medverka i vinklade skriverier från Aftonbladet, som mer liknar beställningsjobb från Prime än sansade reportage med ngn form av värdighet.

Sverige är nog det enda land i väst där man kan ha en utrikesminister som kan ge sig lyxen att sitta kvar trots kopplingar till företag som bevisligen begått folkmord. I vilket annat land som helst skulle detta varit en skandal.

I dokumentärfilmen Det är upp till dig, granskar Maj Wechselmann storföretagens närvaro i krigsdrabbade områden i Sudan och Darfur, där övergrepp i form av bl a slavhandel med kvinnor och barn begåtts för att bereda väg för internationella oljebolags verksamhet. I ljuset av de övergrepp som dokumenteras i filmen, ser man tydligt att utfrågningen av Carl Bildt i konstitutionsutkottet 2007 bara rört sig på ytan.

Filmen distribueras av Folkets Bio och visas just nu på sex orter i landet, bl a Umeå.

Bilden till vänster är för övrigt inte hämtad från filmen, men nedan kan ni se en inspelad intervju med Maj Wechselmann.

Höjden av absurditet utgör Aftonbladets artikel från i förgår rubricerad Stumma av Skräck, där Juholt framställs som en börda för Socialdemokratiska Arbetarepartiet till följd av bottennoteringen i den senaste opinionsundersökningen. Att stödet för partiet minskat starkt är ju väntat med tanke på att partiledaren framställts av media som en fuskare, för att han bröt mot regler som sedan visade sig inte ens finnas. Det absurda är dock hela dramaturgin bakom processen:

          Det opinionsundersökningsföretag som anlitades för att visa raset i opinionen, som Aftonbladet sen hänvisar till för att genom Stig-Björn Ljunggren motivera nödvändigheten av ett partiledarskifte inom socialdemokratin, är självaste United Minds. Detta företag tillhör PR-byrån Prime, som tog emot 4 miljoner av Svenskt Näringsliv i ett beställningsjobb som gick ut på att driva den interna debatten inom Socialdemokratiska Arbetarepartiet till höger. I uppdraget ingick bl a att genomföra en valundersökning med syftet att måla ut partiet som tillväxtfientligt och peka på behovet av en högervridning. Det är alltså ett företag som har avslöjats med att genomföra valundersökningar med resultat uppgjorda på förhand som Aftonbladet nu väljer att anlita för att göra en opinionsundersökning. Är det någon som blir förvånad över att resultatet visar ett bottenrekord?

          Det finns inga tvivel om att valet av partiledare blev starkt påverkat av Primegateskandalen. De kandidater som drevs av de sossar som jobbade åt (eller blev förknippade med) United Minds och Primegruppen var efter avslöjandena inte längre aktuella för partiledarposten. Istället valdes Juholt. Niklas Nordström och hans gäng från Prime var t.o.m. föremål för en uteslutningsansökan i partiet. Men istället för att ta in en opartisk kommentator, väljer Aftonbladet Carl Melin (som jobbar åt Prime) för att uttala sig i egenskap av ”expert”: Tappet är det pris S får betala för att ha honom (Juholt) kvar som partiledare, säger han.

          PR-konsulten Stig-Björn Ljunggren har sedan avslöjandena kring Primegate varit en av de få som öppet försvarat Primegänget (se här och här). Förvånansvärt nog blir han alltså den andra proffstyckaren som Aftonbladet tar till hjälp nu för att bevisa sin tes: skulle man inte ta sig ur det här snart, får man börja förbereda för att byta partiledare, skriver han genom Aftonbladet. Kan man alltså hitta en mer vinklad rapportering kring Juholt än artikeln i Aftonbladet i förgår?

          Juholt kommer att ha svårt att övervinna den förtroendekris han går igenom, men om det finns ngn som utgör en börda för partiet, så är det inte Juholt. Snarare är det Carl Melin, Niklas Nordström, Stig-Björn Ljunggren och alla dessa femtekolonnare som kan nyttja ett helt mediemaskineri till sina egna (eller ännu värre: det privata näringslivets) intressen. De sänker hellre partiet än ser "fel" partiordförande leda partiet till valseger.

 Läs gärna även Lena Sandlins VF-ledare i samma ämne.

Hur märker man att en moderat varit i kylskåpet? Jo, facken är borta!

Allvarligt talat, var hämtar Sverigedemokraterna sina politiker ifrån? Nu åkte deras ordförande i Norrköping, Stefan Sonevang, fast för narkotikasmuggling. Väskan han hade med sig innehöll injektionsflaskor med dopningspreparat, men han skulle ha de utskrivna ”läkemedlen” för medicinskt bruk?

Nu är Ilja Batljan i blåsväder igen. Under hela valrörelsen gjorde han inget annat än att, som representant för socialdemokraterna, applådera moderatpolitik. Nu när han efter prime-skandalerna lämnar politiken och går in i näringslivet, så väljer han dessutom att vara vice VD för ett företag som arbetar aktivt med att privatisera allmännyttan. Nu ska han i egenskap av företrädare för detta företag gå på möte för att övertala socialdemokraterna om att de ska sälja allmän egendom till detta företag.

          Är det ngn som ärligt talat blir förvånad? Batljan har inte utmärkt sig precis för att vara särskilt socialistisk. Däremot blir jag förvånad över SVT:s märkliga formulering: I valkampanjen stod han för en socialdemokratisk politik, nu har han bytt sida och är vice VD för ett företag som arbetar med att privatisera allmännyttan.

          I valkampanjen stod han för en socialdemokratisk politik? Det här tror inte ens journalisten som skrivit artikeln på. Det har aldrig varit en hemlighet att Batljan står på näringslivets sida. Den som hade haft sina tvivel fick det slutgiltigt bekräftat när det avslöjades att det var Svenskt Näringsliv som skrev hans debattartiklar. Det är inte precis socialdemokratisk politik som han har stått och förespråkat.

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

Igår var det 11 september, och som förväntat bloggade flera politiker om terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon för 10 år sen. 2’977 dog i attentatet. Denna siffra bör ställas i jämförelse med de 4’100 amerikaner som förlorade sitt liv i den rättsvidriga invasionen av Irak, för att inte tala om det totala antalet döda (bland civila irakier beräknas mellan 86’453 – 94’325 ha mördats, och då räknar vi alltså inte in irakiska soldater).

Terrorattentatet mot Pentagon och World Trade Center var inte det enda terroristattentatet som ägde rum den 11 september. Även den CIA-planerade statskuppen 1973 mot president Allende i Chile skedde den 11 september som öppet stöddes av Sveriges moderater. Totalt dog 3’500 under Pinochets diktatur och 1500 är fortfarande försvunna. Militärjuntan utsatte mellan 300’000 och 400’000 chilenare för tortyr. Men moderaterna bloggar förstås inte om detta. Den här händelsen är som bortglömd. Idag vill de inte kännas vid att de faktiskt uttalade sitt stöd för Pinochets regim. Nu är det World Trade Center som gäller.

Vissa döda är mer värda än andra döda. Vissa terroristdåd går tydligen att fördömas, medan andra tydligen ska hyllas, och när de inte längre kan hyllas så ska de tydligen glömmas. Nedan finns det en intressant kortdokumentär om statskuppen i Chile i ljuset av terrorattentaten för tio år sen.

Första gången glömmer jag aldrig. Detta var vad som stod på våra tröjor när ett stort gäng fackliga ungdomsansvariga demonstrerade i somras i Stockholm för att uppmärksamma de dåliga arbetsvillkor som många ungdomar jobbar under. Första gången glömmer jag aldrig är nog ngt vi alla kan säga om vårt första sommarjobb. Som grön och oerfaren kan det vara svårt att veta vad som gäller och man litar ofta på att det arbetsgivaren säger stämmer. Därför är det inte ovanligt att man accepterar orimliga villkor.

          Ett exempel på det är Sommacaféet i Umeå, där de anställda bara fick betalt när det var bra väder. Tänk om man också kunde betala hyran för sin sommarstuga bara när det var soligt. Denna jämförelse gör Arijan Kan, ordf i Ung Vänster i Umeå, i sin insändare om ämnet. Förvånande nog får han ett svar från sommarcaféets ägare Peter Arkhult, där han påstår att Ung Vänster vill upphäva deras fackliga avtal. Men till saken hör att det fanns inget fackligt avtal på den arbetsplatsen. Arkhult har inte tecknat kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket.

          Kollektivavtalet anger vilken minimilön du ska ha, hur mkt du minst ska få för övertidsarbete, att du har rätt till raster och hur långa. K-avtalet försäkrar dig utifall du skadar dig på jobbet, eller på väg till eller från jobbet. Med andra ord anger k-avtalet vilka rättigheter du har, sen får din chef gärna ge dig mer om hon vill: K-avtalet anger bara ett golv. Genom att inte teckna k-avavtal, säger alltså Peter Arkhult att hans anställda inte är värda några rättigheter. Detta är tyvärr det sätt varpå många arbetsgivare ser på ungdomar.

          Vi har en rekordhög ungdomsarbetslöshet i Sverige, som regeringen konsekvent har vägrat att göra någonting åt. I en sådan situation så nöjer sig ungdomar tyvärr med vad som helst bara de får jobb och detta utnyttjas hänsynslöst. Medan regeringen sitter med armarna i kors, har socialdemokraterna däremot starta en satsning i Umeå genom att avsätta 80 miljoner av den kommunala budgeten som är öronmärkta för ungdomsjobb.Två hundra ungdomar kommer att få jobb på det här sättet. Vi har även startat en höstkampanj för at informera allämänheten om problematiken med den höga ungdomsarbetslösheten. I Umeå gör vi åtminstone ngt mot det här problemet.

Nu har den borgerliga debattören Maria Skiddi gjort det igen! På sin blogg kallar hon Umeås socialdemokratiska kommunalråd Lennart Holmlund för främlingsfientlig. Anledningen: han gillar inte att kommentarer på hans blogg publiceras utan hans godkännande.

          Vad gäller vilka kommentarer som behöver godkännas innan publicering, så är det som Skiddi säger. Inloggade bloggare kan lämna kommentarer hos andra utan förmoderering, eftersom de inte kan gömma sig bakom en pseudonym. Sorry, Holmlund, men så är det. Det är ingenting nytt. Jag är kritisk till hur lätt hänt det verkar va’ för en del politiker att vägra publicera kommentarer, men att på basis av det kalla Holmlund för främlingsfientlig är ju.. ja, typiskt Skiddi.

          Det är inte som att Skiddi skulle gjort sig känd här på VK-bloggen för att hålla en saklig politisk diskussionsnivå. Liksom Riedl, har hon svårt att hålla sig till sanningen. Förra gången hon var ute i blåsväder, var det för att hon under valrörelsen hade påstått att fackförbundet Kommunal hade sänkt hennes lön med 250 spänn i månaden. Vad hon inte hade räknat med var att hennes lön som kommunanställd är offentlig, och det var därför ingen match att kolla upp om detta stämde. Istället för en lönesänkning, hade hon ju haft en lönehöjning! Moget!

          På frågan om varför hon kallar Holmlund för främlingsfientlig, svarar hon att anonyma på nätet är ju främlingar som Holmlund är fientlig mot. Ok..?? Hon är mkt väl medveten om att främlingsfientlig i själva verket betyder rasist. Och det är ju väldigt lågt att med hänvisning till en sådan ursäkt motivera ett sådant sätt att kalla en politisk motståndare för. Men om hon nu vill envisas med att främlingsfientlig faktiskt bara är ngn som är fientlig mot främlingar, får hon väl leva i fantasin om att högskola också bara är en skola som är hög, sverigedemokrat bara en demokrat från Sverige, och slutsats just satsen som kommer ut på slutet.

          Skiddi får väl tycka vad hon vill om huruvida Holmlund kan kallas främlingsfientlig eller ej men jag tycker läsarna ska ta saken i egna händer och dra sin egen slutsats (och nej, Skiddi, med slutsats så menar jag inte vad du nog tror ;P).

Igår skrev jag om den höga ungdomsarbetslösheten och den förvirring som råder inom borgerligheten beträffande hur den ska hanteras. I vulgärdebatten om ungdomsarbetslöshet, så brukar denna framställas som ungdomarnas eget fel. Ungdomar vill hellre leva på bidrag än jobba, brukar det heta. Eller så ställer de orealistiska lönekrav, som arbetsgivarna av naturliga skäl inte kan tillfredsställa. Men hur förhåller det sig egentligen? Vill ungdomar verkligen inte ha jobb?

          För att tvinga ungdomar att ta jobb istället för att leva på ”bidrag”, har regeringen ändrat i a-kassereglerna så att de får ännu lägre ersättning än övriga: Från dag 101 sänks ersättningen för ungdomar från 80% till 70% medan övriga behåller 80%s-nivån. Från dag 201 så sänks ungdomarnas ersättning från 70% till 65%, medan den sänks från 80% till 70% för övriga. Man kan fundera på hur pass bra det här överensstämmer med den nya diskrimineringsgrund som alliansen själv har infört i lagstiftningen, nämligen åldersdiskriminering, men oavsett detta är ju poängen att denna straffsänkning riktat mot ungdomar inte har minskat ungdomsarbetslösheten.

          Låt oss kolla på det andra påståendet, nämligen att ungdomar ställer för höga lönekrav och vägrar att ta jobb med rimliga löner i förhållande till den ringa arbetslivserfarenhet de har. Under alla år jag deltagit i kampanjen Facket på Sommarjobbet och Facket på Vinterjobbet, då vi från LO besökt olika arbetsplatser under sommar- och vintertid, har erfarenheten varit den motsatta. I alltför många fall, jobbar ungdomar för mindre lön än de är berättigade till enligt kollektivavtalet. Det kan handla om att de jobbar gratis övertid, inte får OB-ersättning eller –såsom det är vanligt inom restaurangbranschen- går med på att jobba gratis arbetspass i förhoppning om att bli uppringda i framtiden om det behövs personal. Hela 60% av de samtal som ringdes upp i somras till fackets hjälptelefon handlade just om fall av gratis jobb.

          Unga vuxna behandlas som andra klassens arbetstagare. De får ofta inget anställningsbevis, råkar ut för svartjobb eller får i värsta fall inte ens pengar för sitt arbete. När de ändå i brist på kunskap om sina rättigheter, går med på såna här villkor, hur kan man då skuldbelägga dem för den höga arbetslösheten genom att påstå att de ställer för höga krav? Sålänge regeringen tilämpar åtgärder på basis av det felaktiga antagandet att ungdomar inte vill ha jobb, kommer inte dessa åtgärder att lyckas minska arbetslösheten.

För inte så länge sedan sommartalade herr statsministern i Gustavsberg. Ganska imponerande, måste alla moderater ha tyckt att talet var, eftersom det var det enda de bloggade om kring det datumet (20nde augusti). Och väldigt imponerande, måste jag säga: efter att herr statsministern hade rest runt och träffat unga, hade han ett väldigt tydligt budskap, nämligen att unga vill jobba och skaffa sig en egen inkomst. No shit, Sherlock!

          Det tog alltså över ett år för våran statsminister att förstå detta! Den officiella linjen från alliansens sida har sedan Reinfeldts anförande i Svenskt Näringslivs stämma för ett år och tre månader sen varit att ungdomsarbetslösheten bara är en skapad synvilla. I blogg efter blogg skrev alliansens företrädare att ungdomsarbetslösheten inte alls var hög, utan det bara handlade om trixande med statistik från EU:s sida, vilket konstigt nog inte stoppade dem från att föreslå åtgärd efter åtgärd för att ge jobb till ungdomar: som att sänka deras löner (som Centern förespråkade), undanta dem från LAS (även föreslaget av Centern), sänka deras a-kasseersättning mer än övrigas (som regeringen faktiskt gjorde) och sänka deras arbetsgivaravgift (också genomfört av regeringen). En hel del åtgärder för att lösa ett problem som bara var en synvilla, va?

          Borgerlighetens inställning till ungdomsarbetslösheten ändras oftare än en kameleont byter färg. Ibland är ungdomsarbetslösheten bara en synvilla, medan andra gånger är den högst reellt. Ibland är den ungdomarnas eget fel, som när Anders Borg påstod att ungdomarna hellre spelar tv-spel än söker jobb, och andra gånger, som i Reinfeldts sommartal, så är det inte ungas fel eftersom de faktiskt vill ha jobb

          Om nu regeringen vill minska ungdomsarbetslösheten, varför minskar den mögligheten till omskolning? Antalet Komvuxplatser har skurits ner rejält. Yrkesförberedande gymnasielinjer ger inte längre behörighet till högre studier. Långtidsarbetslösa skickas till FAS 3, där de inte får vare sig delta i praktik eller i ngn arbetsmarknadsutbildning. Och arbetsförmedlingen förbjuds att hjälpa ungdomar under de första 3 månader de är arbetslösa, då de behöver hjälpen som mest innan de blir långtidsarbetslösa.

          När regeringen sviker ungdomar, satsar däremot socialdemokraterna och vänstern 80 miljoner av Umeås kommunala budget på ungdomsjobb, många inom offentlig sektor. Ungdomar får inte bara en fot på arbetsmarknaden, utan de bidrar till att minska den tunga arbetsbördan i den underbemannade välfärdssektorn. Seriösa heltidsjobb med kollektivavtal, till skillnad från jobben inom hushållsnära sektorn och krogbranschen, som regeringens rut-avdrag och restaurangmomsen syftar till att skapa.

Idag såg jag en kul statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Reinfeldt besökte nyligen ett mentalsjukhus och frågade läkaren:

- Hur vet man när en person behöver institutionaliseras?

Läkaren svarade:
-Tja, vi fyller ett badkar med vatten sen erbjuder vi dem en tesked, en tekopp och en hink och ber dem att tömma badkaret!
...
Reinfeldt:
-En normal person skulle väl självklart välja hinken, eftersom den är störst!!!! ?

Läkaren:
-Nej, en normal person skulle naturligtvis dra ur proppen!
Vill du ha en säng vid fönstret?

Bara en månad efter attentatet i Utöja med högerextrema och islamfientliga motiv där minst ett 70-tal unga socialdemokrater mördades, arrangerar Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) en demonstration i Norrköping mot ett moskébygge och det de kallar för islamisering. Sverigedemokraternas distrikt i Östergötland har av strategiska skäl valt att dra sig tillbaka från arrangemanget och försökt att det ska skjutas på framtiden, men deras ungdomsförbund står fast. I och med detta väljer alltså SDU att följa den danska linjen att inte tona ner sin islamofobiska retorik.

          Sverigedemokraternas reaktioner på massakern i Utöja liknar fallet med Hagamannen. Innan hagamannens identitet var känd, användes han flitigt av sverigedemokraterna i sina kampanjer för att sammankoppla våldtäkter med invandrare.. tills det blev känt att hagamannen var svensk. På samma sätt försökte en del sverigedemokrater använda massakern i Utöja för att vända debatten i en mer invandringsfientlig riktning och göra budskapet om islamiseringen och det islamistiska hotet mottaligt för en svensk publik.. tills det blev känt att terroristen var en före detta medlem i Fremskrittpartiets (det norska motsvarigheten till SD) som dessutom jobbat många år för deras ungdomsförbund. I Norge ledde detta till att detta parti rannsakade sig själv offentligt och erkände behovet av att tona ner den aggressiva retoriken, ngt som även norska moderaternas ungdomsförbund Unge Höyre valt att göra. Danska motsvarigheten till SD (Danske Folkeparti) har dock kritiserat detta, och även deras finska motsvarighet Sannfinnländarna vägrar bestämt ändra vare sig sin retorik eller politik med anledning av terrordådet, trots att det blivit känd att en av de främsta företrädarna för Sannfinnländarna, Jussi Halla-aho, varit en inspirationskälla för Breivik, som utförde terrordådet.

          Så frågan är vilken linje SD tänker välja: den norska eller den dansk-finska? Länge har Sverige varit skonad av det extremt rasistiska debattklimatet som präglat våra skandinaviska grannar, även om det finns otaliga försök att ändra på det. SDU:s demonstration mot det sk muslimska hotet kan ses mot bakgrund av det. Till skillnad från vad många tror, så står islamistisk terror för bara 6% av alla terrorattentat i Europa, medan merparten (90,17%) av attentaten har etno-nationalistiska förtecken. Frågar ngn mig, så tycker jag att SD och SDU utgör alltså en mkt större hotbild än det som de själva demonstrerar mot.

Jag undrar hur mycket pengar som det privata näringslivet har skänkt till moderaterna under senaste valrörelse, med tanke på alla tjänster som regeringen Reinfeldt nu gör till dem i gengäld. Nu senast är det välfärdsutvecklingsrådet som regeringen inrättat. Man hade kunnat förvänta sig att den skulle bestå av organisationer och föreningar med ett intresse att förbättra välfärden, som handikapporganisationer, pensionärsföreningar, fackliga organisationer med medlemmar inom välfärdssektorn, SKL osv. I och för sig så finns såväl Kommunal som SKL representerade, men framför allt består rådet av representanter från det privata näringslivet. Ordförande är Signhild Arnegård, vd för Svenska Lantchips och fd ordförande för privatföretagens intresseorganisation Svenskt Näringsliv.

          Välfärdsutveckingsrådet har blivit en megafon för det privata näringslivet. Det senaste förslaget går ut på att staten, istället för kommunerna, ska bestämma vilka som får bedriva vård. Förslaget påminner om friskolesystemet, som jag skrev i tisdags om. På jakt efter vinst, etablerar sig allt fler privata skolor i Umeå, utan att kommunen, som står för stålarna, kan sätta stopp för detta, eftersom det är Skolinspektionen som godkänner/avslår ansökningar från friskolor. Resultatet har blivit en överetablering av skolor och en belastning av skolbudgeten.

          Nu vill alltså välfärdsutvecklingsrådet att det här systemet införts inom vård och omsorg dessutom. Det är ju vansinnigt att kommunen, som är den instans som står för finansieringen, inte själv kan bestämma vilka utförare som ska få tillstånd. Staten ska då kunna utfärda tillstånd till vilka utförare den än vill, utan hänsyn till kommunernas förmåga att kunna finansiera det. Rena guldgruvan för privata företag, som kommer kunna dränera kommunerna på pengar utan att kommunerna ska kunna sätta stopp för det.

          Med anledning av Kommunals hot om att lämna välfärdsrådet, anklagar rådets ordf (Signhild Arnegård) Kommunal för att ta på sig kommunernas hatt som arbetsgivare istället för att tänka på medlemmarna!! Jaha.. hur lätt kommer vi att kunna tillvarata våra medlemmars intressen om en överetablering av privata vårdföretag dränerar den kommunala budgeten? Hur kommer vi kunna få höjda löner om kommunerna inte har råd att betala? Hur kommer vi kunna få högre bemanning om kommunerna inte har råd att betala? Hur kommer vi kunna få bättre arbetsvillkor, om kommunerna inte ens kommer kunna ha nå pengar för att behålla våra jobb?

          Välfärdsutveckingsrådet är ett skämt!

Idag mår jag faktiskt mkt bättre. Jag har varit förkyld hela veckan, men nu verkar det som att förkylningen gett med sig. I rättan tid eftersom semestern är över och alla möten börjar dra igång. Utöver det vanliga, så har jag klippt mig i måndags. Det är första gången på 9 år som jag låter mig klippas med sax. Snål som jag är brukar jag ta rakapparaten själv istället för att gå till frisören, men nu var det en kompis som klippte mig. Jag är nöjd med den nya frillan, men jag kanske ser lite för snäll ut.

          Jaja, idag hade jag i alla fall tänkt tipsa om 2 intressanta artiklar i VF. I gårdagens ledarsida, kan man läsa om det antal jobb som halveringen av restaurangmomsen tänks ge enligt regeringens utredningstjänst (RUT), nämligen 3000. Måndagens ledarsida är ännu mer precis när den säger att åtgärden dessutom kommer kosta 5,4 miljarder. Det är alltså ett halvt jobb per miljon kr.

          Från uträkningar som tidningen Kommunalarbetaren gjort, vet vi att 80 miljarder kr motsvarar lönekostnaden för 240'000 kommunalarbetare, vilket innebär alltså 3 årsabetare per miljon kr (att jämföra med de 0,5 jobb per miljon kr som sänkningen av restaurangmomsen ger). Om nu regeringen Reinfeldt menar allvar med att den vill skapa jobb, vore det inte lättare att investera skattepengarna inom offentlig sektor, istället för gå via en omväg och sänka restaurangmomsen för att därmed skapa 1 sjättedel av det antal jobb som hade kunnat skapas om pengarna istället investerats direkt i offentliga anställningar?

          Medan våra medlemmar i Kommunal springer ihjäl sig på jobbet för att kommuner och landsting inte har råd med att anställa tillräckligt med personal, så sänker Reinfeldt skatterna för restauranger och krogar hellre än att satsa pengarna på att öka bemanningen inom skola, vård och omsorg. Krogen verkar vara viktigare än välfärden, och skattesänkningar viktigare än jobben.

Idag tänkte jag berätta om mitt besök till Globen Shoping i Sthlm. Det händer sällan att jag shoppar. Jag har nämligen shoppingfobi sedan jag för många år sen hade en sambo som alltid ville ha med mig på sina shoppingrundor, som ibland kunde hålla i 8 timmar (och flera dagar, dessutom). Jag får därför alltid en panikkänsla när ngn i min närhet nämner ordet shoppingcenter. Men nu skulle jag träffa en kompis jag inte hade sett på flera år, och shoppingcentret var alltså den bestämda träffpunkten.

Eftersom jag kom för tidigt (till platsen såklart), så fick jag chansen att gå runt och kolla lite grann. Jag såg att det t ex fanns en McDonalds. Ovanför det låg Kapahl, som av ngn konstig anledning skickar en massa sms-reklam till min mobil som jag inte vet hur man stoppar. Och som ni ser på bilden fanns Stadium ovanpå.
Det fanns även en subway och en thairestaurang. Även en affär med träningstillbehör vid namn Jabb.se, och bredvid så kunde man klippa håret på Globens Hårvård.

Men vad som stack i ögonen var den stora byggnaden tillhörande vårdjätten Carema mitt ibland de 60 butikerna. Det var ortopediska huset, och vad som stack i ögonen var inte dess storlek utan det faktum att det tydligen inte bara var hårdvård som såldes som en vara på shopcentret, utan även riktig vård. Ett stenkast bort, bredvid butiken Jabb.se, låg dessutom Kunskapsgymnasiet, och alldeles vid entrén till Globen Shop, var det svårt att missa den stora reklamen för ett företag som sålde jobbcoaching.

          Jag tycker det illustrerar tydligt hur allt fler viktiga samhällsfunktioner som vård, utbildning mfl, hamnar under marknadens kontroll där fördelning sker efter plånbok istället för behov. Man kanske inte kan svänga in till en friskola och köpa sig höga betyg på samma sätt som man kan gå in i en skoaffär och köpa sig nya skor, men att skolor börjar erbjuda höga betyg som ett sätt att locka till sig elever är ett belagt faktum (läs t ex Christina Wikströms avhandling ”Grade Inflation and School Competition”). Det går inte heller att sätta en prislapp på en utbildning och stänga ut dem som inte har råd på samma sätt som man på en affär kan vägra sälja skor till den som inte kan betala. Men det är helt klart att elever som bedöms olönsamma är inte välkomna i vinstdrivande friskolor, ngt som många med funktionsnedsättning fått erfara. Men skolan är åtminstone skattefinansierad. Privatfinansierad vård däremot funkar exakt som en skoaffär, fast prislappen är högre. Tror ni mig inte, så fråga patienterna på Barnsjukhuset Martina där man ska ha köpt en privat försäkring (eller betalat 1’400 kr per besök) för att få vård.

          Detta är ingen ödesbestämd utveckling som vi inte kan göra ngt åt, utan det är resultatet av medvetna politiska beslut. I Reinfeldts drömsamhälle så kanske man ska kunna ägna en hel dag åt shopping där man börjar på Kappahl och handlar lite kläder, går sen på McDonalds för att få i sig en hamburgare, innan man fortsätter vidare till Carema för att köpa sig en högre köplacering och avsluta dagen med att gå in på skolkontoret och köpa lite högre betyg till sina barn.. om de inte råkar sitta i rullstoll, det vill säga. Men jag tror att de flesta av oss vill ngt helt annat.

 

Tidningen Kommunalarbetaren har publicerat en intressant artikel om jobbskatteavdraget i sitt senaste nummer (13/2011), som visar på de problematiska antaganden som ligger bakom påståendet att denna reform faktiskt skulle skapat några jobb. Finansdepartementet hävdar att det på sikt kommer att ge 105 000 fler arbetstillfällen. Skulle detta stämma, så rör det sig alltså om de mest dyrköpta jobben i sysselsättningsspolitikens historia och ett slöseri med resurser utan motstycke: de 80 miljarder kr som hela kalaset (bara i år) kostar samhället i form av uteblivna skatteintäkter motsvarar lönekostnader för cirka 240 000 kommunalare! Skulle dessa pengar investeras inom offentlig sektor, skulle de därför skapa minst dubbelt så många arbetstillfällen!

          Men problemet är inte bara det högst ineffektiva sätt varpå jobbskatteavdraget skapar jobb. Framför allt är problemet att vi faktiskt inte vet om det ALLS skapar några jobb, eftersom de bedömningar som Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI) gör, baseras på modeller som grundar sig på orealistiska antaganden, ngt som Thomas Andrén som gjorde analysen för KI själv erkänner.

 Hela tanken med jobbskatteavdraget är att en skattesänkning gör det mer lönsamt att arbeta än att välja ”bidrag”, varpå fler kommer att välja att arbeta. Om arbetslösa kan välja bort ”bidrag” och börja jobba, då antar man att alla arbetslösa får a-kassa eller försörjningsstöd. Sanningen är att 60% är inte berättigade till a-kassa, och för att få försörjningsstöd kan socialkontoret ställa krav som inte alla är beredda att godta. Vidare antar man att deltidsansarbetande kan välja att gå upp i heltid, när verkligheten är att bara 1 tredje del av de deltidsanställda LO-medlemmar har själva valt att jobba deltid. Och det mest problematiska av alla antaganden är att sänkta skatter ger fler jobb, när den långsiktiga trenden i Sverige visar att sysselsättningen ökat i takt med att skatterna höjdes för att bygga ut den offentliga sektorn, vilket möjliggjorde för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

          Regeringens trovärdighet vad gäller jobbskatteavdraget blir inte bättre av att det femte steget nu blir uppskjuten med hänsyn till "det kritiska läget i världen". Om jobbskatteavdraget faktiskt skapar många jobb, så vore det en perfekt åtgärd för att mildra krisen. Alltså tvivlar regeringen själv på jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Som jag nämnt tidigare, så innebar 90-tals krisen att 330 000 offentliga anställda förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde ledde aldrig till att man anställde lika många tillbaka, utan idag utför vi samma jobb inom offentlig sektor men fördelat på 330 000 färre anställda. Arbetsbelastningen är därför orimlig. Med detta som bakgrund tycker jag att SSU:s krav om att skapa minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor ter sig som ngt av mkt högre prioritet än en skattesänkning vars effekter inte bara är högst osäkra utan dessutom extremt ineffektiva vad gäller antalet jobb det påstås kommer skapar.
 

Det roligaste med att Reinfeldt och Borg drar tillbaka sitt femte jobbskatteavdrag är inte att det egentligen inte alls beror på "det kritiska läget i världen", ej heller att de vill slippa kritiken från sina tre stödhjul, utan att de med ett slag har avvisat sin egen teori om att skattesänkningar leder till jobb och tillväxt. Nu är skattesänkningar inte ens för dem själva längre "ansvarig politik för att få människor i arbet".

Björn Wiechel, ordförande för SSU Västerbotten.

 I inlägget nedan sammanfattar jag en artikel som jag skrev och som kom att publiceras i tidningarna Uppmana och ETC och som utgör svaret på SvD:s ledarskribent Per Gudmundsons rasistiska artikel från 25 juni ang den sk invandrarbrottsligheten. Den som vill gräva djupare i problematiken hänvisas till orihinalartikeln i Uppmana eller ETC.

Kort finns av olika slag. Det finns t ex körkort, id-kort, kreditkort, bankkort, och sim-kort. Men bland alla sorters kort finns det en, som borgarna på sistone blivit särskilt förtjusta i och som jag tanker skriva om idag: SD-kortet.

Efter omröstningen den 1 juli, då oppositionen lyckades mot alliansregeringens vilja få igenom bl a att förtidspensionärer som nollklassats ska få tillbaka sin tidigare ersättning, anklagade Reinfeldt Socialdemokraterna för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Detta är också kontentan i Riedls blogginlägg igår. Väldigt lågt med tanke på att SD I 94% av fallen röstar med regeringen. Hyckleri?

Enligt Riedl finns det en grundläggande skillnad mellan när SD röstar med regeringen och när de röstar med oppositionen. På Facebook skriver han helt öppet:

Det här är ju sandlådenivå: hans argument kan lika gärna användas mot honom själv, då man på samma sätt kan invända att oppositionen också hade kunnat vinna alla omröstningar om inte de borgerliga partierna samarbetade med varandra. Inte ens den mest vågade logiska kullerbytan hade kunnat förläna en förklaring till varför det skulle vara så som Riedl påstår, att när SD röstar med oppositionen så betyder det att denna ger SD inflytande, medan det helt plötsligt inte alls betyder att alliansen ger SD inflytande när de röstar med alliansen.

Det är sällan SD kommer med egna förslag de röstar på. Iställer pendlar de mellan att rösta med regeringen och oppositionen. Därav epitetet vågmästarroll, om inte Riedl har förstått det! Regeringen är alltså lika beroende av SD för att få igenom sin politik som oppositionen är det. Detta inflytande som SD har, har varken S eller M gett till dem. Det är tyvärr väljarna som gjort det. Men faktum är att SD röstar så ofta med regeringen (94% av fallen) att det vore befängt att kalla SD för opposition.

SD-kortet är alltså borgerlighetens senaste leksak: ett kort de numera börjat spela när de i brist på argument känner sig trängda i ett hörn i den politiska debatten.

Det här med årstiderna âr intressant. När länder i norr som Sverige har sommar, så har länder i syd som Chile vinter. I länder vid ekvatorn, som Colombia, finns inga årstider alls. Vid sidan av de vanliga årstiderna, upplever jag i Umea även ngt jag kallar för årstider av moral panik, som refererar till ändringar i det sociala klimatet snarare än vädret. Varje sommar rapporterar media om de ”farliga” stadsdelarna ålidhem och Ersboda.

          Det här med trygghet är paradoxalt: ofta finns det en stor skillnad mellan vilka platser som upplevs som tryggast och vilka som faktiskt är det. En kartläggning av centrumkärnan visar att brotten sker framför allt pa vasaplan, rådhus- och rehnmarkstorget, till skillnad fran parker och parkeringsplatser, som upplevs som mer otrygga (se rapporten från trygghetsseminariet, s. 3). Och ska man snacka om var de flesta brottslingarna bor, så är det Haga, och ålidhem, till skillnad från Östra Ersboda, där många tror.

          Det finns nog en etnisk aspekt i det hela, då många sätter likhetstecken mellan invandrare och brott. Tidigare har jag skrivit om den felaktiga tolkningen av statistiken som Sverigedemokraterna gör. Enligt BRå, är sannolikheten att misstänkas för brott 2,5 ggr högre för en invandrare i jämfôrelse med en infödd svensk. Medan vissa studier förklarar detta utifrån diskriminerande processer inom rätssväsendet, sätter SD likhetstecken mellan att misstänkas och att faktiskt ha begått ett brott. Och skulle denna ekvation stämma, sa skulle detta trots allt innebära att den stora majoriteten av invandrarna inte är brottslingar.

          Vad som sticker i ögonen är att även polisen spelar i händerna pa SD. 2009 startades en debatt om den utbredda rasismen inom poliskåren som jag tycker får förnyad aktualitet nu när polisen varnar boende i Huddinge för påstått inbrottsbenägna folkgrupper som sydamerikaner, rumäner, mörkhyade mfl. Såhär i efterhand får Masoud Kamali rätt i sin utredning där han påtalar behovet av att införa en vidareutbildning om diskriminering för bl a poliser.

          Om vi nu som i varje sommar får uppleva en ny våg av skriverier om Ersboda och ålidhem, sa säger jag redan nu att den här gången kan man inte skylla inbrotten på mig, för även om polisen tycker att jag som sydamerikan inte bara har dansen i blodet utan även brottet, sa är jag bortrest. Och jag som brukar säga att jag faktiskt inte har dansen i blodet, så måste man nog erkänna att vem som helst har mera dans i blodet än polisen verkar ha celler i hjärnan!

Vad förvånad jag blir över att borgarna inte skrivit ett ord här på vk-bloggen om att de fått stryk av oppositionen i dagens omröstning i riksdagen gällande FAS 3. Nu när regeringen förlorat flera omröstningar och äntligen insett att de faktiskt bara är en minoritetsregering, är kaxigheten från deras sida liksom borta. I fråga efter fråga har de börjat backa av rädsla för att förlora en omröstning, men beträffande FAS 3 har de inte velat ge sig.

          På FAS 3 hamnar arbetslösa efter 450 dagars deltagande i den sk jobb- och utvecklingsgarantin (som är allt annat än en garanti på att man får jobb). För en ersättning som är lägre än a-kassan, tvingas de att jobba med arbetsuppgifter som inte annars skulle ha utförts.. eller så är tanken. I praktiken används FAS 3 av oseriösa företag för att slippa anställa. Den som går på FAS 3 kostar inte arbetsgivaren någonting, eftersom ingen lön betalas ut. Istället är det arbetsgivaren som får betalt. Även när den arbetslöse som deltar i FAS 3 utför arbetsuppgifter som anställda inte utför, så råder det aktivitetsförbud: man får inte delta i ngt utbildningsprogram, man får inte ansöka om starta-eget-bidrag, man får inte praktisera på ett ställe där praktiken kan sedan övergå till en anställning, osv. Hur fan ska man få jobb då?

          Efter förslag från oppsitionen (S+V+Mp) har regeringen getts i uppdrag att stoppa anvisningen av arbetslösa till FAS 3 i väntan på att regeringen ska komma med förslag på ändringar av FAS 3. Eftersom SD ställde sig bakom förslaget, förlorade regeringen omröstningen. Men till skillnad från alla andra gånger har varken Riedl (m) eller Ågren (m) ondgjort sig på sina vk-bloggar över att Oppositionen gör "gemensam sak" med Sverigedemokraterna. Kan det vara för att de är less på att bli påminda om att Sverigedemokraterna i 90% av fallen faktiskt röstar med alliansen? Det är skrämmande att t.o.m. ett främlingsfientligt parti som SD är emot FAS 3, men inte alliansen!

Det där med att ta bort straffimmunitet, det gäller väl inte fortkörningar?, Carl XVI Gustaf apropå förslaget om avskaffad rättsimmunitet för statschefer.

Gissa min irritation igår när jag satt vid busskuren och väntade på bussen i nästan en timme och bussjäveln kom aldrig. Jag var inte ensam, utan det stod 3 st till där, men de gick efter ett tag, medan jag satt kvar. När jag till sist lessnade och ringde till Länstrafiken så svarade de: ”du har väl inte gått efter tidtabellen för vardagar, va? Idag är det söndag”. Vaddå söndag? Tänkte jag! Det var ju fan en måndag! Sen föll det för mig att det var sjätte juni: nationaldagen ;P.

          Det här med nationaldagsfirandet är intressant. I de flesta länder firar man på nationaldagen att man uppnått självständighet. I t ex USA firar man att landet befriades från det brittiska imperiet, i Colombia firar man att man befriade sig från Spanien och i Finland firar man att man gjorde sig självständig från Ryssland. Men i Sverige firar man att Gustav Vasa blev kung! Visserligen innebar detta att Sverige lämnade Kalmar Unionen (som omfattade även Norge och Danmark), men i pratkiken nyttjas dagen av Kungaparet för att glorifiera monarkin.

          Med anledning av kungens besök i Eslöv arrangerade SSU en demonstration mot monarkin. Socialism – inte feodalism, var en av parollerna. Som bekant uppstod monarkin som institution under den feodala tiden, där alla människor inte var lika inför lagen. Även om kungen idag inte har det politiska inflytande han hade då, är monarki en förlegad kvarleva som utgör ett undantag i en annars modern rättsstat. Till sin natur är monarkin odemokratisk då tronen ärvs istället för att väljas utav folket, för att inte nämna kungens straffimmunitet eller det faktum att merparten av de skattepengar som går till kungahuset står utanför offentlig insyn.

          Inte heller verkar monarkin ge oss den goda internationella marknadsföring som många tycks tro. När man åker utomlands är det sällan man träffar någon som vet vem Sveriges kung är. Om det är någon som Sverige är känd för i internationella sammanhang så är det snarare Olof Palme. Viktiga internationella affärer ingår man inte i för att man fått träffa kungen, utan sådana överväganden följer kalla ekonomiska kalkyler. Och de flesta andra länder verkar inte behöva någon kung för att hävda sig i den internationella handeln. Banderollen SSU håller slår huvudet på spiken: Vi kan representera oss själva!

I sin kommentar om World Values Survey-undersökningen, beklagar sig Moderaternas landstingsråd i Västerbotten Nicklas Sandström om att hela 21 procent av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. Ärligt talat så förstår jag mig inte på moderaterna. Är det inte precis en tusenlapp mera i plånboken som de lovat ut väljarna år 2006 i form av jobbskatteavdrag om de vann valet? Ok om moderaterna vill vinna val genom sådan billig populism, men stå fan i mig för det åtminstone!

Det finns inget samband mellan andelen arbetslösa unga vuxna (20-24 år) och lägstlönens nivå. Det finns heller inget samband mellan sysselsättningsgraden och nivån på kollektivavtalens lägsta löner. Detta slås fast i LO:s senaste rapport

, som bygger på internationella jämförelser. Länken nedan visar ett kort videoklipp som sammanfattar resultaten:

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/63F1E6F18062B20EC1257887003A50FA

Första maj för 2 år sen glömmer jag aldrig. Bland alla de plakat som folk bar på i vårat förstamajtåg, fanns det ett som skilde sig från alla andra. Till skillnad från alla andra plakat, som handlade om försämringar som den borgerliga regeringen genomfört, var det här plakatet riktat mot våran egen kommunledning. På det stod det att läsa: Yttrandefrihet för våra busschaufförer!

          Bussföretaget Nobina har varit fokus för en del skriverier i de lokala tidningarna de 2 senaste åren. Bl a har media uppmärksammat deras märkliga personalpolicy, som i praktiken verkar ha gått ut på att sätta kritiska anställda på plats genom olika repressalier. Vi alla minns protesten på Vasaplan när en chaufför blev skickad hem efter att han inte hade haft slipsen på sig. Vi minns även chauffören Rabih Ballout som fick sparken för att han hade skrivit ett medborgarförslag till kommunen om att de skulle granska företaget, ngt som Nobina betraktade som illojalt beteende.

          Denna händelse aktualiserade problematiken med privatiseringarna. Så länge en verksamhet drivs inom offentlig sektor, har de anställda en grundlagstadgad rättighet till meddelarfrihet. Det innebär att de inte omfattas av lojalitetsplikten i kontakt med media, vilket innebär att de kan avslöja missförhållanden och uttrycka kritik gentemot sin arbetsgivare. Men så fort en verksamhet läggs ut på entreprenad, räknas den som tillhörande privat sektor, och då är det munkavle som gäller.

          Från fackligt håll har vi uppmärksammat problematiken långt innan. Via LO-s, Kommunals s-förening, SSU Umeå och Fackliga Utskottet i Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun, har de fackliga krafterna inom vårt parti, satt press för att meddelarfrihet ska vara ett krav i samband med upphandlingar. Tack vare det gick Socialdemokraterna till val i vår kommun på att genomföra det, och i måndags när fullmäktige fattade beslut om ny upphandlingspolicy blev detta verklighet. Nu är DET vallöftet uppfyllt i alla fall.

Protesterna mot den spanska regeringens hantering av den ekonomiska krisen är omfattande. Arbetslösheten är skyhög, och folkmassorna har samlats överallt i olika städer för att bl a protestera mot pensionssystemet, sjukvårdssystemet, korruptionsskandaler och allt möjligt. Den spanska regeringen representerar inte längre sitt folk. Ännu mer förvånande är omvärldens reaktioner (eller snarare brist på reaktioner) efter att manifestationerna nu olagligförklarats. I Katalunien tar även polisen till våld för att ge sig på fredliga demonstranter:

Kommer ni ihåg att Bush och Blair hänvisade till den påstådda existensen av massförstörelsevapen som anledning till att de invaderade Irak? Länge har man letat men man har inte hittat nånting... förrän nu. Det mexikanska nyhetsprogrammet presenterar bildbeviset nedan:

Det här är nog de massförstörelsevapen som Bush och Blair menade hotade västvärlden.

Nu har det gått en 11 dagar sedan Finanspolitiska Rådet gav ut sin senaste rapport. I rapporten slås det fast ngt som för de flesta av oss är självklart men som den borgerliga regeringen inte tycks ha fattat: sänker man skatterna så har man inte råd med välfärd. Ur ekonomisk synpunkt är regeringens politik ohållbar: antingen så måste skatterna höjas, eller så måste nedskärningar ske i offentlig sektor. Men man kan inte ha både och!

          Paradoxalt nog så är självaste finanspolitiska rådet, som med sin senaste rapport sågar regeringens sätt att finansiera sin politik, en uppfinning från finansminister Anders Borg (m), som ville ha en oberoende instans för att vetenskapligt utvärdera regeringens finanspolitik. Ett lysande initiativ, måste jag säga. Men för att det ska va nån vits med det, så måste regeringen fan i mig va beredd att ta till sig kritiken från rådet. Istället så viftar Anders Borg (m) bort kritiken. Redan 2010 gick han ut och kallade rådets ordförande Lars Calmfors för en "akademiker som kladdar med pennan".

          Det måste vara jävligt pinsamt att bli sågad av den instans man själv inrättat. Men så går det när regeringen så systematiskt väljer att se bort från fakta som inte passar in deras ideologiska övertygelse.

Ja, men släpp nu bollen, mr Klister! Fotboll är teamwork! Gör dina lagkamrater bra. Följ mina råd, bestäm dig. Jag har koll på dig, Ok?

Thomas Bodström skulle säkerligen lära sig ngt av de råd som Hamrén ger honom.

Idag kom jag att tänka på den tid då jag bodde i Gällivare för flera år sen. Jag minns en särskild händelse som aldrig upphör att vara roligt hur många gånger jag än berättar det.

          På den tiden var inte gällivareborna vana vid invandrare. Med undantag av finnar, så var de enda invandrare i stort sett bara en och annan thailändska eller filippinska, gymnasieskolans spanska lärare och så förstås jag. Men så kom helt plötsligt en våg flyktingar från alla möjliga delar av världen som placerades i Gällivare och då trodde givetvis alla att jag var en av dem.

          När jag en vacker dag var på sjukhuset för att träffa en läkare, kom en sjuksköterska fram till mig i väntesalen och frågade sakta och övertydligt –som om jag inte kunde svenska- om jag ville ha en tolk inför läkarbesöket. Jag svarade nej, men när jag väl fick komma och träffa läkaren, så pratade han bara danska med mig. Jag förstod INGENTING. Så, visst.. jag behövde faktiskt en tolk!! ;)

          I rapporten Integrationspraktik som arena för konstruktion och normalisering av det (in)kompetenta invandrarsubjektet (i SOU 2006:59), beskriver forskaren Ali Osman de diskriminerande regler och praktiker från Socialstyrelsen som i sin bedömning av invandrade läkares kompetens i mångt och mycket utgår från förutfattade meningar och föreställningar om främmande kulturer snarare än objektiva kriterier. Bl a fick utomeuropeiska invandrare genomgå tvivelaktiga språktester för att kunna jobba som läkare, samtidigt som danskar och andra medborgare i EU/EES inte ställdes sådana krav överhuvudtaget. Varför?

          Jag finner det ganska komiskt att sköterskan utifrån mitt utseende tog för givet att det var jag som brast i språkkunskaper, när det i själva verket var den danske läkaren –som ingen ställde några krav på språkkunskaper till- som inte kunde göra sig förstådd. Men det illustrerar det tragiska faktumet att valideringssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet -genom att ställa olika språkkrav på läkare beroende på var de kommer ifrån- fungerar som ett sätt att upprätthålla hierarkier på basis av etnicitet, även på bekostnad av patientsäkerheten.

There's room at the top they are telling you still

but first u must learn how to smile as you kill

if you want to be like the folks on he hill

Idag ska ni få en läxa av mig. Ni får 3 frågor som jag ska ha svar på. Ni behöver inte svara exakt, utan ni kan svara på ett ungefär. Jag själv orkar inte ta reda på de exakta siffrorna utan jag tycker det är mycket mer bekvämt när man får avrunda till jämna tal, men ni får själva bestämma hur exakta ni vill vara. Senare på kvällen publicerar jag facit, men det blir jämna tal ;).

1. Hur mkt pengar har den moderatledda regeringen sänkt skatterna med?

2. Hur stort är landstingets budget?

3. Hur många landsting av Västerbottens storlek motsvarar regeringens skattesänkningar?

Ni får till kl 21:00 :)

En bild säger mer än tusen ord.

Tänk dig att du är på en offentlig toalett och på väg ut träffar du någon som erbjuder dig en servett i utbyte mot dricks. En orealistisk situation? Kanske i Sverige, men inte i USA, där man på lyxhotell dessutom stöter på ett annat yrke som inte funnits i Sverige på decennier: hisskötare.  När den teknologiska utvecklingen ersatte de manuella hissarna med moderna, blev hisskötaryrket överflödigt: man kan trycka själv på knappen!!

          Så är det med teknikutvecklingen. Gamla industrier ger vika för modernare jobb som är tillräckligt lönsamma för att betala ut rimliga löner. Det kallas för strukturomvandling, och underlättas av fackliga krav på högre löner. Om facket ger vika för olönsamma arbetsgivares krav på sänkta löner för att rädda jobben, skulle vi ha en arbetsmarknad präglad av omoderna yrken som i dagens Sverige hör till historiska museiutställningar. Men detta kräver en a-kasseersättning värd namnet och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Har man en låg a-kassa att leva på och inga möjligheter till omskolning, som det blivit idag, skapas det ett tryck från medlemmarnas sida till att istället gå med på lönesänkningar, vilket t.ex. redan nu hänt när IF Metall tecknade krisavtalet.

          Mitt första jobb i Sverige fick jag inom äldreomsorgen i Ullatti. Många av mina vårdtagare berättade att de i unga år hade jobbat som piga, ofta hos olika familjer för att få pengarna att räcka till. De passade överklassens barn och gamla, men sina egna barn och gamla fick de själva ta hand om. 70 år senare, tack vare utbyggnaden av äldreomsorgen, är det istället de som får hjälp med städning och matlagning, medan den unga överklassen får städa och laga maten själv då pigan som yrke har nästan försvunnit.

          Men de senaste fyra åren har mkt hänt. Genom att subventionera hushållsnära tjänster, stimulerar regeringen tillväxten av en bransch präglad av deltider, låga löner och ottrygga anställningsformer. Genom nedskärningar inom offentlig sektor i kombination med sänkt restaurangmoms, minskar regeringen antalet relativt trygga offentliga anställningar för att uppmuntra nya jobb inom den lågavlönade och otrygga restaurangbranschen. Med sin kampanj ”alla jobb behövs”, under förevändningen att inga jobb är skitjobb, rättfärdigar moderater åtgärder som skickar Sverige tillbaka till den epok vi genom folkhemsbygget hade lämnat bakom oss. Är det dit vi vill igen?

Moderaterna pissar på välfärden. Inte bokstavligen, som det verkar på bilden till vänster, tagen när Riedl blir utbuad då han försvarar försämringarna i sjukförsäkringen. Snarare i en djupare mening då företrädare för moderater, utan att känna ngn skam i kroppen envisas med att försvara försämringarna i sjukförsäkringen.

          Den som gått längst i detta avseende är Edward Riedl. När det inte bara är den politiska oppositionen som protesterar utan även läkare och nu senast t.o.m. kyrkan, då har den moderatledda regeringen i allmänhetens ögon förlorat all trovärdighet i fråga om sina avsikter med den nya sjukförsäkringen. Cancersjuka som blir av med sin ersättning, multisjuka som hänvisats till socialbidrag, självmordsfall med anknytning till att man utförsäkrats, för att inte nämna det totala antalet utförsäkringsfall, som beräknas vara uppe på 77'000 år 2014.

           Som företrädare för alliansen, skakar Riedl ifrån sig all kritik och väljer att angripa kyrkan för att den enligt hans tycke inte ska lägga sig i politik. Men han verkade inte särskilt missnöjd när han förra året fick möjligheten att hålla tal tillsammans med folkpartisten Anna Steele-Karlström för stadskyrkan i samband med förintelsens minnesdag. DÅ hade han inga problem med att blanda in kyrkan och politik! Bara det att kyrkan fördömer nazismen är i sig en politisk handling. Så vitt jag vet var nazisterna ingen schackklubb, utan de var ett parti!

          Att ta ställning för alla människors lika värde, kräver oundvikligen att man tar ställning i politiska frågor. Att, som Riedl gör, anklaga S och V för att ha kapat kyrkan är befängt! Man behöver inte vara socialist för att ha vett att förstå att det nya sjukförsäkringssystemet förstört så många människors liv. Släpp för fan prestigen! Gör om, gör rätt!
 

Idag befinner jag mig på kurs med fackligt aktiva ungdomar från olika förbund och diskuterar den svenska modellen. Bl a går vi igenom den danske sociologens Gøsta Esping-Andersens välkända indelning i konservativa, liberala och socialdemokratiska välfärdsmodeller och hur olika politiska beslut har konsekvenser på de välfärdsinstitutioner som uppstått genom facklig kamp i Sverige. Jag rekommenderar starkt hans bok The three worlds of welfare capitalism, men idag har jag pga tidsbrist inga möjligheter att blogga, så jag lägger ut nedanstående videoklipp från The Daily show som jag vet ni kommer att gilla ;). Kolla dem gärna i ordning. Första kortklippet är del ett och klippet längst ner är del 2.

Allt tog sin början för nio år sedan. Under en resa i Tyskland träffade Alejandro en svensk tjej – och blev störtkär. Han reste hem till Colombia och förklarade för en förvånad familj att han skulle flytta till Sverige, närmare bestämt till Gällivare. Så småningom hamnade han i Umeå och efter avbrutna universitetsstudier i sociologi började han jobba heltid i hemtjänsten. Året var 2006 och Fredrik Reinfeldts borgerliga koalition hade precis vunnit valet.

- Försämringarna märktes direkt. Borgerligheten lagstiftade om AVA, en anställningsform som gör att det är svårare för vikarier att få en tillsvidareanställning, säger Alejandro. Gradvis såg han kopplingen mellan villkoren på arbetsplatsen, fackets roll och politikens möjligheter att påverka människors vardag. Som om ett ljus tändes, berättar Alejandro. Han aktiverade sig i fackförbundet Kommunal, där han utsågs till nytt arbetsplatsombud, och blev så småningom invald i SSU Umeås styrelse.

I dag är han fast besluten att förbättra villkoren för dem som jobbar inom offentlig sektor. För även om Alejandro beskriver jobbet inom hemtjänsten i Umeå som givande är det också väldigt stressigt.

- Det finns hela tiden en press att effektivisera och spara in på personal och den tid vi tillbringar med brukarna. När färre anställda ska göra mer jobb går det liksom inte ihop, säger han.

Det här är ett utdrag från en artikel jag hittade för ett par veckor sedan när jag googlade på mitt namn. Jag hade blivit uppringd av tidningen Frihet, som ville göra ett reportage om mig så jag ställde upp på en intervju och sen glömde jag bara bort allting. Flera veckor senare hittar jag artikeln på nätet av en slump. Det är ofta jag får frågor om hur jag hamnade i Sverige; hur det kom sig att jag blev aktiv i facket eller hamnade i politiken och så. Så den här artikeln blir perfekt för dem som undrar om det. Ni hittar den här:

Med facket i ryggen

 Äntligen har vi fått ett slut på lusktontraktsaffären som det varit mkt skriverier om. För dem som inte känner till det, så rör det sig om en arbetsbeskrivning som anställda inom Umeå Kommuns särbo och korttidsboenden tvingades skriva på. Bl a krävdes att man skulle visa lust och vilja i arbetet, ngt som tjänstemännen sedan hade i avsikt att göra till kriterium för lönesättning.

           Höjden av idioti! Att man blir betygsatt av sin arbetsgivare utifrån utseende är tyvärr ngt många inom t ex handeln drabbas av, men att bli lönesatt efter sitt leende är ngt som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Som tur är blev detta förslag dock aldrig verklighet och förra veckan fick vi dessutom bort det eländiga lustkontraktet, som media kom att kalla denna arbetsbeskrivning. Men jag vill gärna reda ut några missförstånd som uppstått kring vad som skett.

           Till att börja med är det felaktigt att Kommunal, som det stod i VF den 30/4, bara skulle motsatt sig kravet på att visa lust och vilja. Vi har motsatt oss hela dokumentet, vilket framgår av protokollet från LSG Äldre den 17/3-2011 . Det stämmer dock att Kommunal sa OK till dokumentet i LSG-förhandlingarna den 1 dec-2010, men som resultatet av en kompromiss där vi fick löften om:

- att vägran att skriva på inte skulle ligga till grund för disciplinära åtgärder, vilket de anställda skulle informeras om (se protokollet från LSG Äldre, 3 nov-2010).

- att dokumentet inte skulle utgöra ett avtal, utan den anställdes underskrift innebar enbart att denne har läst det (se protokollet från LSG Äldre, 1 dec 2010).

           Verkligheten ute på arbetsplatserna blev dock en helt annan, då många av våra medlemmar tvingades skriva på under hot om disciplinära åtgärder. En del enhetschefer gjorde också märkliga tolkningar av dokumentet för att rättfärdiga delade turer eller få folk att stanna kvar efter arbetspassets slut istället för att lämna över sina arbetsuppgifter till nattpersonalen.

           Frågan diskuterades också på kommunfullmäktige, där socialdemokraterna, som vi har en facklig-politisk samverkan med, uttryckte sin skepsis mot lustkontraktet men ville inte ingripa för att inte köra över Kommunal som redan hade sagt OK till dokumentet. Men när det var klart att arbetsgivaren bröt kompromissen, uttryckte vi explicit för tjänstemännen (denna gång med stöd av ett årsmötesbeslut) att vi INTE ställer oss bakom. Trots detta valde de att köra över oss (se protokollet från LSG Äldre den 17/3-2011), varpå vi kontaktade socialdemokraterna, som då såg till att lyfta upp frågan i kommunstyrelsens personalutskott, som beslutade att skrota lustkontraktet.

           Det är vid såna här tillfällen man blir som mest påmint om varför Kommunal har en facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna. Om vi ska kunna kämpa för våra medlemmars intressen, måste vi våga ta ställning i politiska frågor och mobilisera de politiska krafter vi kan påverka.