Det går inte en dag utan att jag läser något om den nya sjukförsäkringen. Det finns såklart anledningar varför det är så och det finns många splittrade åsikter kring hur det ska hanteras samt om det är bra eller dåligt.

Jag har inte tagit ställning men har funderat på det länge. Den nya sjukförsäkringen säger, från att kunna arbeta med ett vanligt förekommande arbete till att jämföras mot alla arbeten på hela arbetsmarknaden i hela landet - inklusive anpassade sådana. Den nya meningen har i de flesta fall fått en så stor innebörd att det inte längre är något genomförbart eller verkligt så länge det inte satsas mer på arbetsförmedling, rehabilitering och försäkringskassa. De jobb som står i lagen, finns inte i dagsläget. Idag handlar det oftast om praktik och där blir det fint i statistiken, eftersom människor anses sysselsatta och inte arbetslösa.

Jag har tänkt att om regeringen varit klyftig och utrett det här vidare, hade många sluppit det lidande som idag framförs.

Om målet är att få tillbaka så många som möjligt arbetsföra till arbetsmarknaden hade det varit rimligt att först satsa på att få en hållbar rehabilitering, för att också utreda vad arbetsförmedlingen har för resurser och kan bidra med och till sist - om lagarna kring sjukersättning hade kunnat göras om så att personer med ersättningen kunde få testa ta sig ut i arbetslivet utan att förlora ersättningen så att någon trygghet bibehålls. Arbetsgivare måste få klart för sig att de blir uppbackade av samhället så att även de kan bibehålla sin ekonomiska trygghet  när fler blir tvingade att stå på egna ben.

Det människor är rädda för idag är vad som är nytt, osäkert. Utan ekonomisk trygghet är det många som "går in i väggen".

Jag anser det vara totalt bortkastat att slita undan trygghet när systemet inte fungerar, först när verkligheten kan möta den politik som förs idag blir det genomförbart. Till dess kommer många att fortsätta fall mellan stolarna, och uppmärksamheten mot sjukförsäkringen fortsätter.

Får regeringen igenom sitt beslut om slopad aktivitetsersättning, som skulle gälla från 2012 vad jag förstod, kan inte unga människor längre vara långtidssjukskrivna. De som måste gå fler år på gymnasiet måste antingen söka lån genom csn, få föräldrarna att betala eller avsluta sin utbildning. Vilken bra start på livet, studielån. Allt på grund av funktionsnedsättningar som regeringen diskriminerar. Har inte alla lika rätt och lika villkor? Inte länge till..

Jag läste igenom denna utredning som regeringen och flera partier därtill är nöjd med, "brist på brådska". Kortfattat handlar den om sjukersättning, aktivitetsersättning och vilka som ska ha rätt till respektive.

Föräldrakraft har samlat i ett inlägg vad de olika partierna och talesmännen säger om slopningen av aktivitetsersättningen. Det är för mig intressant, hur de som aldrig haft någon erfarenhet av ersättningen i sig, kan uttala sig om vad som är bäst för sjuka unga.

http://www.foraldrakraft.se/articles/aktivitetsersättning/planer-på-slopad-aktivitetsersättning-möter-motstånd

Det finns två olika aktivitetsersättningar, en för förlängd skolgång och en om man inte är arbetsför. Båda två kan beviljas minst 1 och högst 3 år. De som får aktivitetsersättningen på grund av förlängd skolgång har oftast ett funktionshinder som gör att de inte kan studera i vanlig takt och därför förlorar rätten till bidrag när de fyllt 20. Då upphör också föräldrarnas lagliga ansvar att vara försörjningspliktiga.

De som får beviljat aktivitetsersättning efter skola har antingen på grund av sjukdom eller funktionshinder sådana svårigheter att det för tillfället inte är aktuellt med någon arbetsmarknadsåtgärd.

Nu vill istället regeringen, som gjorde utredningen, ta bort aktivitetsersättningen helt och ersätta den med sjukersättning. Sjukersättningen skulle då få samma regler som den som finns idag, att det aldrig kan antas att det kommer finnas arbetsförmåga. Och vi vet vilka hårda krav som finns där. Unga människor ska ut i arbete istället för att dra benen hemma. Det är vad Galen Pannan förstått. Vad inte politikerna förstår är att det ofta finns en anledning bakom ansökan till ersättningen, att det kanske behövs en tid för att kunna rehabilitera.

Istället för att slopa ersättningen helt skulle jag hellre se att förändringar görs så att unga med aktivitetsersättning har möjlighet att delta, i vad de nu vill, i den mån de kan. Samt få information om vilka möjligheter som finns till aktiviteter. Annan åtgärd skulle kunna vara tätare uppföljningsmöten med tydliga mål så att inte denna grupp blir isolerade inom bidragsdelen. Idag finns det en regel för aktivitetsersättning, att unga inte får prova studera eller arbeta första året utan att förlora ersättningen, ta bort den regeln så kommer nog fler att försöka ta sig ut.

Vad regeringen tyckts glömma är att det är skillnad på teori och praktik, i verkligheten finns inte jobb till alla - även anpassade sådana. Hur ska samhället ta emot alla med funktionsnedsättning? Vilka ska ha ansvaret och vilket stöd kommer de att få?

Ut på arbete, kosta vad det kosta vill men jobba ska du göra. Om det så sliter ut dig totalt.

Det behövs ett bättre samarbete mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Vi betalar skatt. Många tänker inte på hur skatten fördelas, vad vi faktiskt får ut. Jag är otroligt tacksam för den vården jag får men håller med flera att det inte är tillräckligt bra. När man behöver gå till flera olika läkare för att få en enkel diagnos samt behandling är det fel. Det är vare sig effektivt eller ekonomiskt för varken Galen Pannan som person eller landstinget. Slösade resurser är vad som ses i slutändan. Det bemötande man får i vården debatteras det om emellanåt men fick jag bara adekvat vård när jag väl behövde det så skulle inte jag gnälla på bemötande. Bemötande får plats att diskuteras när någon känner missnöje.

Det är viktigt att vi hela tiden har en öppen dialog om vad vi har rätt att kräva samt vad vi har för skyldigheter att ge. Jag hoppas innerligt att den privata sjukförsäkringen ska ses som en förebild för den landstingsstyrda vården så att privat vård inte ska innebära en högre kvalitet. Idag ska ingen behöva betala extra för att få bra vård, det ska ingå. Men idag betalar många för att få bra vård därför att landstingen och därmed regeringen misslyckats med uppdraget av ett jämlikt samhälle. Vi kommer aldrig att kunna se på varandra vid samma nivå om inte stoppskyltarna tas bort, de som säger att du har ingen rätt. Jag hoppas innerligt att den privata vården avskaffas så att alla kan ta del av villkoren, vad är det här för samhälle att döma de som redan har det svårt?

Pengar ska aldrig någonsin styra vilken vård man får. Det är en rättighet vi har här i vårt avlånga land, något som varje medborgare betalat för och som ska ges på lika villkor. Det är lätt för moderater som aldrig varit i bottenskrapet att förbanna de som inte vet vilken väg de ska gå, det är lätt för de som aldrig behövt oroa sig för pengar. Majoriteten tänker på pengar och det sista man ska behöva oroa sig över, är om läkaren på vårdcentralen imorgon kommer att ta ens besvär på allvar.

Regeringen, alla landsting, alla politiker, alla medborgare. Sluta skär ned på vårt välfärdssamhälle. Vi behöver mer pengar till landstingen, tydligare mål och gränser för vad som anses godtagbart inom vården och framförallt. Mer förståelse och acceptans.

Idag handlar det mycket om folksjukdomar, man pratar inte så mycket om det men det går i vågor vilken sjukdom som drabbar flest, vad som är godtagbart inom sjukvården men samtidigt tillräckligt diffus för att det inte ska finnas några bevis på att den egentligen existerar. Några som inte går att diagnostisera somatiskt är fibromyalgi och wiplash, de syns varken på röntgen eller blodprover men patienten har tydliga symtom.  I alla tider har det funnits människor som utan medicinsk förklaring upplevt sig vara svårt sjuka. Intressant är att folksjukdomarna verkar smitta. Epidemin klingar av efter några år för att sedan följas av någon ny farsot. Gemensam nämnare brukar vara oförklarlig generell värk i kroppen, allmän känsla av svaghet/orkeslöshet samt ångest.

Jag tror att många egentligen mår väldigt dåligt psykiskt, men väljer (omedvetet förmodligen) att somatisera detta. Lägga det själsligt onda i kroppen. Fysisk sjukdom har alltid haft högre status än psykisk och är i vårt samhälle inte lika stigmatiserande. Tyvärr har vi på 2000-talet fortfarande hemska fördomar om psykisk sjukdom, kanske är det på grund av rädsla för det man inte vet.

Visst kan man skrocka(bevisligen) över alla sjukpensionärer med diffusa diagnoser men mitt intryck är inte att dessa individer lider mindre än dom med bevislig fysisk sjukdom. Tvärtom. Sedan vet alla, även om ingen pratar om det, att det bär på skam att inte kunna jobba för de pengar man får eller att känna hur man utnyttjar systemet utan att se någon lösning.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv tror jag att det är smartare att inte förlöjliga och kränka dessa sjuka människor. De blir inte friskare av det och kommer inte snabbare ut i arbetslivet för att folk gör dem mindre värda.
Frukten blir bara låsta positioner och rättshaverister som kostar oss både pengar och resurser. Problematiken kommer aldrig att självläka eller försvinna.

Hur man inom sjukvården idag ska kunna fånga upp och arbeta med dessa individer på ett effektivt sätt har jag inget svar på, men jag tror på riktade åtgärder mot denna patientgrupp. Det blir billigast så.

Galen Pannan har tyvärr sett många som hamnat mellan stolarna och som farit illa av den nya sjukförsäkringen. Varken specialister eller överläkare har tillräckliga mandat för att avgöra om en patient är sjuk när ärendet kommer till försäkringskassan. Där kan man neka personer ersättning genom ett avslag. Avslaget betyder inte vad som helst, det betyder att svårt sjuka människor inte hör hemma hos arbetsförmedlingen och tvingas gå hemma med socialbidrag.

Enligt vad-de-nu-klassificerar-som-arbetsför så är mindre antal sjukskrivna, samtidigt som mindre fått beviljat förtidspension. Det ser regeringen som bra. Vad som egentligen sker vill de tydligen inte ta reda på.

Vissa kanske behöver lite extra för att kunna ta sig ut i arbete, men de som är verkligt sjuka lider extremt mycket av det här. De får ingen ekonomisk trygghet och blir lämnade att leva ett liv på existensminimum. Enligt det som publicerats i tidningar och de dokumentärer som visats på tv så har vi sett att människor som behöver ersättning men nekas blir sjukare än vad de var innan. Depressioner kommer som följd av att framtiden är oviss, att vardagen helt börjar sakna mening.

Jag har en som står mig nära som fått avslag på sin ersättning. Han kan inte söka socialbidrag därför att han bor tillsammans med sin fru. Frun jobbar övertid så mycket som möjligt för att få ekonomin att gå ihop. Varje månad lever de under existensminimum. Skulle han kunna jobba hade han gjort det. Varje månad tvingas de prioritera vad som kan köpas in, oftast räcker pengarna nästan enbart till mat och de mest nödvändiga kostnaderna. Sist fick jag höra att frun i hushållet blivit sjukskriven på grund av förslitningsskada. Är det här vare sig mänskligt eller den politik regeringen vill föra?

Regeringen var så väldans snabb på att införa arbetslinjen att man inte såg över sjukförsäkringen vare sig två eller fem gånger. De som kunde tänka visste redan innan att det här skulle hända. Rehabiliteringen fungerar inte och samarbetet mellan sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling är i närmast obefintlig.

Sjukförsäkringen behöver förändras nu! Tillräckligt många har redan drabbats och vi har inte tid att vänta. Det handlar om människor och deras liv, deras livskvalité. Vi kan inte vänta ett år till.